Redan som treåring ritade Charlotta Folkelind teckningar där hon formade bokstäver och tecken – nästan femtio år senare har det ivriga ritandet ännu inte slutat.

– Jag har alltid fascinerats av bokstäverna och deras förmåga att vara både vackra och informationsbärande på samma gång. 

Idag sysslar Charlotta med konstnärligt skrivande på heltid, och när hon ska berätta om vägen hit lyfter hon fram två avgörande händelser.

– Efter studenten flyttade jag till Stockholm och en dag var jag ute och gick helt planlöst och hamnade där jag inte alls hade tänkt gå. Plötsligt stod jag utanför ett skyltfönster, vid ett galleri på Östermalm som bara ställde ut kalligrafi. Jag hade börjat med kalligrafi själv, men det här var något nytt. Kan vackra bokstäver vara en konstform, till och med ett jobb? 

Galleriet var stängt, men en lapp med ett telefonnummer hängde på dörren. Charlotta tog kontakt med kalligrafen Lars Laurentii som skulle komma att lära henne mycket om att skapa vackra bokstäver. 

– Han fick mig att förstå att jag var på rätt spår. En sådan uppmuntran är viktig när man är ung och kanske frågande kring sina förmågor. 

Några år senare besökte Charlotta en äldre kvinna i USA, en vän till familjen med rötter i Sverige. De satt och sjöng psalmer tillsammans, bland annat »Stor är din trofasthet«. 

– Det var verkligen ett »hallelujah moment«. Det var en tid i livet då jag kände mig lite vilsen och jag blev väldigt uppmuntrad av psalmen och stärkt av stunden. 

Samtidigt såg den gamla damen Charlottas gåvor och talanger och peppade henne att göra något mer av dem. 

– Det var en knuff i rätt riktning. Jag visste att jag skulle göra något med psalmer. 

Hon började tänka på psalmerna, hur lätt de glöms bort mellan gudstjänsterna. 

– Vi sitter där och sjunger dem i kyrkbänken och sen går vi därifrån. Tänk om vi skulle få möjlighet att begrunda dem en längre stund? Hur kan jag använda mina gåvor för att förmedla dem?

Den till synes planlösa promenaden i huvudstaden och sångstunden på andra sidan Atlanten ledde till kombinationen kalligrafi och psalmer. 

– Man blir knuffad i olika riktningar och först efteråt ser man; det var hit det skulle leda. 

En av idéerna Charlotta fick var att börja göra Psalmanackan – en väggkalender med en bildsatt psalmvers för varje månad. Vid det här laget har den prytt hem, kyrkor och arbetsplatser runt om i landet i över 20 år. Utöver det skapar hon även kort och böcker med akvarell och kalligrafi.

– Psalmerna är ju redan formulerade och tonsatta av någon annan. Jag brukar tänka att jag genom att bildsätta dem bidrar med ännu ett uttryckssätt. 

Arbetet med att skapa en ny kalender börjar med att Charlotta går igenom psalmboken i jakt på passande verser. 

– Jag är uppvuxen i ett frikyrkligt hem och har sjungit dessa psalmer många gånger – nu får jag upptäcka psalmskatten på nytt. Det är fantastiska texter sprungna ur många poeter genom flera århundraden. Jag vet inte hur många gånger jag bläddrat igenom psalmboken, ändå upptäcker jag något nytt varje år. Det finns otroliga verser och böner att tillgodogöra sig. 

Charlotta menar att vissa psalmer passar utmärkt att sjunga, men är mindre lämpliga att ha på väggen i en månad. 

– Det behöver också vara något som kan förstås av alla som kommer in i det rum där Psalmanackan hänger, även den som inte går i kyrkan.

Texterna skrivs oftast med stålstift fyllda med bläck, akvarell eller gouache. 

– Ibland skriver jag med pinnar, och penslar använder jag mycket. Men metallstiften ger de skarpa kanterna och kontrasten mellan de breda och de väldigt tunna linjerna. Genom kalligrafin kan jag förmedla något mer än betydelsen i själva orden, jag kan ladda orden med ett kreativt innehåll. Om jag då lägger till en bild blir det ännu en dimension.

Charlotta målar i akvarell, både illustrationer till psalmverser och andra motiv. 

– Jag är ingen »svår« konstnär, jag gör ingen djup samhällsanalys i mina konstverk. Jag målar för att jag tycker det är kul och vill göra något vackert. Egentligen kan jag inte måla akvarell, men jag gör det ändå. Det handlar om att våga släppa kontrollen och låta materialet styra – det kanske fler borde våga göra?

Inspirationen kan komma från naturen – eller ett rostigt plåtskåp. 

– En fin rostfläck! När jag får syn på mönster eller färgkombinationer jag inte tidigare tänkt på, då kommer skaparlusten igång. För att inte tala om psalmerna, orden, musiken – allt möjligt.

Charlotta tror att människan är skapad till Skaparens avbild och därför har en inbyggd lust i sig att skapa.

– Tänk bara på barnets glädje i lek, teckning eller musik. Om vi fortsätter med någon form av kreativt utlopp under livet tror jag att vi mår bra – vi är ämnade för det. Det spelar ingen roll om det är handarbete, snickeri, matlagning, trädgårdsarbete, musik, måleri eller att bygga miljöer i Minecraft, huvudsaken är att det får en plats i tillvaron. 

Att skriva för hand har enligt Charlotta fler poänger än det estetiska. 

– Vi har en koppling mellan hjärnan och handen som är viktig, och det frigörs något härligt när vi använder händerna. Sen blir det också en liten fördröjning som vi inte får vid ett tangentbord; vad ska jag skriva, hur ska jag formulera mig? Och självklart reagerar vi annorlunda på ett handskrivet brev än ett mail i inkorgen. Det finns en omsorg i det handskrivna – någon har bemödat sig.

Det händer att Charlotta får brev, både i brevlådan och digitalt, som berättar hur någon har fått syn på hennes texter i precis rätt tid och upplevt det som ett tilltal från Gud. Orden kan ha varit en uppmuntran eller en tröst. Eller som vid ett tillfälle, då en person slog upp dagens psalm i Charlottas bordskalender VarDagsPsalm på årsdagen till sin mammas bortgång. Och så var det just den psalm som hade sjungits vid mammans begravning. 

– Det gör mig ödmjuk. Det är svårt att förstå men är såklart väldigt fint. 

På frågan om hon har eventuella tilltal i åtanke när hon planerar sina alster svarar hon direkt nej. 

– Jag tänker inte så… Men det blir så. Och det är inte min förtjänst. 

• Della
• Twittra