I tv-programmet Lyxfällan får man möta människor som hamnat i ett ekonomiskt kaos. Inte sällan har de försatt sig i detta kaos på egen hand, exempelvis genom att köpa saker på avbetalning som de inte har råd med. Så småningom brukar de sluta öppna de räkningar som de ju ändå inte har råd att betala. En fråga brukar återkomma i program efter program: Hur tänkte du egentligen? Ofta svarar de att de inte vet hur de tänkte, eller kanske inte tänkte alls.
Detta mönster går väl ihop med en av de centrala teserna i James K. A. Smiths bok You are what you love (Du är vad du älskar): människan är inte främst en tänkande varelse utan snarare en älskande eller längtande varelse. För att få människan att handla rätt räcker det inte med att ge henne teoretisk information om vad hon borde göra, säger Smith i sin bok. Även om de flesta av oss inte hamnar i just Lyxfällan, så illustrerar programmet ändå en allmänmänsklig tendens: skillnaden mellan vad vi vet att vi borde göra och vad vi gör.
– Sedan upplysningstiden har kyrkan, liksom västerlandet i stort, haft en tendens att överbetona människan som en kognitiv (tänkande) snarare än en affektiv (kännande) varelse. Vi har sett på människan som ett »tänkande ting« med filosofen René Descartes (1596–1650) ord. Om man ser på människan på detta sätt kan det leda till att man tror att det räcker med att ge henne mer information, så kommer hon att handla rätt, säger James K. A. Smith.
Smiths bok kan sägas vara ett långt försvar för dygdetikens snarare än regeletikens perspektiv på människans natur. Kärnan i dygdetiken är att vi behöver odla förhållningssätt och karaktärsdrag – dygder – som gör oss benägna att handla så att vi kan leva goda liv och blomstra som människor. Dygderna kommer före handlingar, de är den mylla som handlingarna springer ur. Regeletiken är däremot fokuserad på enskilda handlingar och tycks förutsätta att det räcker att upplysa människor om vad de ska och inte ska göra.
En illustration av skillnaden kan vara följande: i många verksamheter inom vård och omsorg finns det värdegrundsdokument (som sitter i en pärm på kontoret). Men utöver dessa värdegrundsdokument så finns det en organisationskultur som på ett mer subtilt och effektivt sätt formar människors förhållningssätt och handlande i dessa organisationer. En sådan kultur skulle Smith kalla för organisationens »etos«. Detta formar sedan personalens karaktär och handlingar, mer än värdegrundsdokumentet på kontoret.
Vi människor inte bara är vad vi älskar, utan vi gör också det vi älskar. Men hur formas då vår kärlek? Inte genom information i första hand, utan genom praktiker och vanor som talar till och formar våra begär. Sådana praktiker kallar Smith för »liturgier«, och därför finns det både sekulära och religiösa sådana. I en intressant analys av konsumtionens liturgi ser Smith en strukturlikhet mellan reklamen och det kristna frälsningsbudskapet, mellan köpcentrat och katedralen och shoppingen som en alternativ väg till frälsning:
– Jag ser konsumismen som en alternativ och perverterad religion: en berättelse om synd och frälsning – men utan nåd. Köpcentrat påminner i sin arkitektur om en katedral, med många »kapell« (affärer) och helgonstatyer (skyltdockor). I reklamen finns människor som framställs som hela och »frälsta«, som personer som förkroppsligar våra ideal av skönhet, vitalitet och framgång. Dessa talar också om att det är något fel på oss. Vi är inte fullkomliga: inte så snygga, inte så lyckade och lyckliga som de i reklamen. Dessutom antyder de en väg till frälsning: genom konsumtionen når vi det förlovade landet.
Konsumismens väg till frälsning bygger på ett slags nollsummespel: det bygger på beundran och social status. Därför tar jakten på frälsning inte heller slut; det kommer nya statusmarkörer och prylar som ska säkra vår plats i den sociala hierarkin.
Du har kallat sociala medier för »narcissistiska liturgier«. Vill du utveckla lite hur du ser på dessa?
– Filosofen Charles Taylor kallar moderniteten för en kultur av »ömsesidig uppvisning« (culture of mutual display). Det som Taylor menar är att om vi före moderniteten hade en viss medvetenhet om att leva »inför Guds ansikte«, så har detta behov av att bli sedd nu i stället förflyttats helt till det horisontella planet. Det är därför det blir så utmärkande för vår tid att vi ska visa upp oss för varandra. På sociala medier visar vi upp våra liv – dock oftast en idealbild – som andra bekräftar. Problemet är att detta på sin höjd ger beundran, inte gemenskap.
Eftersom vi oftast visar idealbilder skapas också föreställningar om att andras liv är väldigt framgångsrika och lyckade, medan det verkar vara endast våra egna liv som är bristfälliga och innehåller kamp. Detta är något som i studier har visat sig orsaka nedstämdhet, eftersom man jämför sin egen verklighet med en förskönad bild av andras liv.
I kontrast till de sekulära liturgierna lyfter Smith fram den kristna gudstjänstens historiska grundstruktur. I gudstjänstens liturgi är vi varken producenter eller åskådare utan deltagare. I stället för att vara ytterligare en arena där jag ska visa upp mig är den kristna gudstjänsten en plats där jag inte behöver prestera individualitet, utan jag kan vila i och svara på Guds tilltal. I den kristna gudstjänsten är vår ingång till gemenskapen inte att vi framhåller en idealbild utan tvärtom att vi är ärliga inför Gud och oss själva.
– På så sätt kan jag bli mött som den jag är, inte som den jag borde vara. En anledning till det är att den kristna gudstjänsten innehåller en syndabekännelse, där jag får vara ärlig också med mina fel. En invertering av dynamiken på sociala medier med andra ord, där vägen till gemenskap är genom att visa upp en idealbild.
Många kyrkliga kontexter har en annan föreställning om liturgin, enligt vad Smith kallar för ett paradigm, där gudstjänsten ses som en arena för själv-uttryck; gudstjänsten blir en plats där jag ska uttrycka min individualitet och originalitet. Det leder till ett fokus på att hitta nya former som ska vara »autentiska uttryck« för den jag är:
– Men gudstjänstens liturgi är till för att forma mig, och liturgins repetitiva struktur är nödvändig för att jag ska tas ur min självcentrering och i stället vila i och lyssna till liturgin och Guds tilltal.
En central del i Smiths resonemang är som sagt att det inte räcker med teorier för att forma oss. Samtidigt verkar det som om idéer har konsekvenser. Många studier visar till exempel att det tycks finnas en moralisk effekt av ekonomiundervisning. Inom viss ekonomisk teori finns en modell av människan som kallas för homo economicus. Denna framställer människan som en varelse som alltid agerar utifrån sitt eget intresse. Detta är vad rationalitet innebär i denna modell: att vara egoistisk. Undersökningar har också visat att ekonomistudenter tycks ha mer egoistiska preferenser än andra studenter.
Man har dock diskuterat om detta beror på att personer som har mer egoistiska preferenser väljer att läsa ekonomi, eller om det finns en effekt på moralen av att läsa ekonomi. Det verkar som om det är ett både-och, det finns alltså en effekt av att läsa ekonomi. En rimlig tolkning av det är att om man får lära sig att människor är egoistiska så tenderar man att bli mer egoistisk i sina val: »Det är ju (tydligen) så alla andra gör.«
Hur tänker du om detta, motsäger det din tes om att teoretisk information inte påverkar oss moraliskt?
– Jag skulle vilja se hur dessa studier har gjorts och om de har kontrollerats för andra variabler, som det »etos« som råder på de institutioner som undervisar enligt denna modell. För mig är »etos« allting.
Smith menar att när vi formas genom liturgier – både sekulära och religiösa – så sker detta på en till stora delar för-kognitiv nivå. Vi formas genom en atmosfär, ett etos, med vilket brukar avse en persons karaktär eller kulturen i en grupp. Genom liturgin gestaltas förhållningssätt inte bara genom orden utan genom mer subtila fenomen, så som melodierna i sångerna, attityder av vördnad som uttrycks i kroppsliga handlingar – ritualer – till exempel att buga vid nattvardsbordet eller att göra korstecken.
Jag kommer att tänka på detta mer subtila formande, när jag hör Smith undervisa under konferensen United Open i Malmö. Smith använder förstås många ord när han talar. Samtidigt finns bakom honom ett altare med några ikoner. Dessa kan också sägas undervisa, men mer lågmält.
I kontrast till alla budskap som lite krampaktigt försöker övertyga oss, så är ikonen bara där och inbjuder oss att betrakta den och möta dess blick. Det finns något motkulturellt i liturgin, också i det att den kommunicerar med en vilande hållning, lite bekymmerslös inför huruvida vi övertygas eller ej.
Smith säger att vi gör det vi älskar. Men Paulus säger i Romarbrevet 7: »Jag förstår inte mitt eget sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr det gör jag.«
Det finns dock ingen motsättning mellan Paulus och Smith. För Smith menar ju att i stunden är jag mer benägen att göra det jag känner för och därför behöver jag genom träning odla en karaktär som hjälper mig att i stunden göra det som jag på djupet vill och längtar efter. I början kräver detta medveten träning, men när vanan är etablerad går det mer automatiskt – ungefär som att lära sig cykla. Paulus erfarenhet är att han inte gör det han djupast vill. Det innebär dock inte att han inte följer sina spontana impulser.
En dygd är ett karaktärsdrag som gör det svåra (till exempel att handla modigt) enkelt, menade 1200-talsteologen Thomas av Aquino. Jag har internaliserat ett förhållningssätt när jag har odlat en dygd, så att det blir naturligt för mig att agera på ett visst sätt.
»Men låter inte detta som gärningslära?«, kanske någon frågar sig nu. Då svarar Smith att om inte vi protestanter kommer över vår aversion mot vanans formerande kraft, så kommer i stället andra att utnyttja den antropologiska insikten att vår karaktär formas av våra vanor, snarare än av teoretisk information. Detta underbetonande av den praktiska sidan kallar Smith för en »exkarnation« i motsats till en »inkarnation«. Det handlar om att idéerna ska gestaltas och inkarneras i det vardagliga livet. Idealen ska inte leva enbart i huvudet eller tänkandet. Vägen från hjärna till hjärta går genom vanor och handlingar.
– Det kan finnas en risk att man ser på liturgin som ytterligare en »metod« som jag ska använda. Men när det gäller gudstjänsten tänker jag att det handlar om att låta sig bli marinerad. Jag måste utsätta mig för gudstjänsten, men påverkan i den sker inte genom att jag anstränger mig.
Ytterligare en kontrast mellan sekulära liturgier och den kristna gudstjänsten är alltså relationen mellan »prestation« och »gemenskap«. Gud vill möta oss och är inte främst ute efter våra prestationer utan efter vår närvaro. I Jesajaboken heter det: »Bli stilla och minns att jag är Gud.« I vissa engelska översättningar lyder detta: »Be at leisure and know that I am God.« Leisure är ett svåröversatt ord, men bokstavligt talat betyder det fritid – det du gör när du inte måste göra annat. Kanske kunde man översätta det med: »var i vila och vet att jag är Gud.« Ett slags sammanfattning av bönens hållning.
