Författare: aidooadmin

200 år med Carl Olof Rosenius

Hans inflytande inom den svenska och nordiska väckelsehistorien på 1800- och 1900-talet går knappast att överskatta. Carl Olof Rosenius levde åren 1816–1868 och blev alltså bara 52 år gammal, men hans skrifter har tryckts i betydligt fler än två miljoner exemplar och utkommer fortfarande i nya upplagor. Omdömet – den främste lekmannapredikant som vårt lands kyrkohistoria känner – av kyrkohistorikern Gunnar Westin står sig än. Här presenterar vi några av hans egenskaper.

Predikanten

Först och främst var Rosenius predikant. I ett brev från 1849 berättar han om sitt veckoschema som bestod i att hålla bibelförklaringar fyra dagar i veckan och predikan en dag, på söndagar. Däremellan skulle han hinna med allt annat. Rosenius var prästson och hade tänkt sig att gå i faderns fotspår. Så blev det inte, men predikade gjorde han. Redan som tonåring ledde han mindre samlingar och höll andakter. Som artonåring predikade han för första gången i en kyrka, något han kom att fortsätta med fram till sin död 1868.

Han var en gärna hörd predikant. Vittnesbörden är många om hur han fångade sina lyssnare, inte med retoriska knep, djupsinniga bilder eller märkvärdiga tolkningar, utan med innerlighet, allvar och en ton som gjorde att de som hörde honom visste att det här var en man som levde nära Herren och hade erfarenhet av vad han talade om. Paul Peter Waldenströms omdöme kunde många stämma in i: »Vilken ström av levande vatten var inte hans predikningar!«

Skribenten

Rosenius försörjde sig delvis på att ge ut två tidskrifter: Missions-Tidning och Pietisten. Den förra var – som namnet anger – ägnad kristen mission. Här publicerade Rosenius rapporter och berättelser från hela världen. Tidningen överlät Rosenius i slutet av sitt liv till EFS och den fortlever än i dag genom EFS missionstidning Budbäraren.

Pietisten var en tidskrift uteslutande ägnad kristen uppbyggelse. Här lät Rosenius trycka en del av sina predikningar och skrev även artikelserier som utlade till exempel Herrens bön och de tio budorden. Nästan allt som senare getts ut som böcker av Rosenius är hämtat från Pietisten. Det gäller även hans kanske mest kända bok Dagbetraktelser, som under olika namn utkommit i närmare 40 upplagor, den sista så sent som i år 2016.

Själavårdaren

Hans förkunnelse och artiklar i Pietisten ledde till en själavårdande verksamhet. Det berättas att folk stod i kö för att få tala med honom och som många, både tidigare och senare, hade han svårt att säga nej. Periodvis fick han hyra ett rum utanför hemmet för att kunna dra sig undan. Många skrev också till honom. Hans korrespondens var enormt omfattande; det berättas att han kunde få uppemot tio brev om dagen. Alla var inte själavårdsbrev, men många. Rosenius försökte besvara dem alla.

Teologen

Rosenius var inte utbildad teolog, men han hade genom eget studium en gedigen teologisk insikt. Den främsta källan var Luther och dennes skrifter, men han hämtade även intryck från andra håll. Det finns en bredd i Rosenius teologi som säkert är ett lutherskt arv. Det mest centrala var rättfärdiggörelsen genom tron som den förnämsta artikel. Från detta vek han aldrig. Av pietismen påverkades han när det gällde betoningen av omvändelse samt rädslan för förvärldsligande och ytlighet. Värmen och innerligheten som många omvittnar var säkert ett herrnhutiskt arv. Jesus som vännen och försonaren återkom han ständigt till.

Osäker framtid för Mosuls kristna

Den svenska EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (KD) var på plats när kyrkklockorna återigen ringde i staden. »Förstörelsen är stor i staden och kyrkorna svårt skadade av kalifatets metodiska förstörelse av kristna symboler. Men att kunna stå här i dag, i den utbrända kyrkan, och lyssna till psalmsång där IS tills nyligen hade sin skjutbana, inger glädje och hopp«, skrev han på sociala medier efter besöket.

Lars Adaktusson har varit med och tagit fram en resolution som nu klubbats igenom i Europaparlamentet. Resolutionen ställer sig bakom ett politiskt självstyre för assyrier, syrianer, kaldéer och yazidier för att säkerställa dessa gruppers säkerhet.

– Tillåts etniska och religiösa motsättningar att blomma ut den dag Mosul är befriat och Islamiska staten besegrad, står vi inför en situation där 1 700 år av kristen närvaro i regionen riskerar att utplånas. Därför krävs omfattade politiskt stöd och aktivt engagemang från EU:s sida, säger Adaktusson i ett pressmeddelande.

Missionssekreterare Erik Johanssons på besök på Child friendly space, en fritidsverksamhet som drivs tillsammans med den kristna organisationen Capni.Missionssekreterare Erik Johanssons på besök på Child friendly space, en fritidsverksamhet som drivs tillsammans med den kristna organisationen Capni.
Erik Johansson och Anna Claesson, internationell projekthandläggare på EFS, på hembesök i flyktinglägret i Dohuk, under en resa i april i år.Erik Johansson och Anna Claesson, internationell projekthandläggare på EFS, på hembesök i flyktinglägret i Dohuk, under en resa i april i år.
Efter mer än två år av IS-ockupation fick ärkebiskopen återvända till sin kyrka, Mellanösterns största, för att förrätta söndagsmässa. Lars Adaktusson närvarade vid den historiska händelsen.Efter mer än två år av IS-ockupation fick ärkebiskopen återvända till sin kyrka, Mellanösterns största, för att förrätta söndagsmässa. Lars Adaktusson närvarade vid den historiska händelsen.
I takt med att IS trycks tillbaka allt mer börjar kristna och andra minoriteter från Nineve-slätten drömma om ett återvändande. Att IS skulle försvinna innebär dock inte att människorna där känner sig trygga. EFS missionssekreterare Erik Johansson, som vid flera tillfällen varit i området och som nyligen kom hem från en resa i norra Irak, menar att det är svårt att sia om vad som kommer att hända längre fram. Redan innan IS tog över makten i Mosul hade många kristna valt att lämna sina hem där. Erik tycker spontant att EU:s resolution låter bra, men ställer sig frågan om man verkligen kommer kunna backa upp den.

– Det är en sak att fatta fina beslut, men detta måsta genomföras i praktiken. Resolutionen är bara ett beslut i Europaparlamentet men förhoppningsvis kan den vara med och påverka den Irakiska regeringen. Alla kristna jag har mött i området vill ha en sådan lösning och ser en militärt fredad zon som en förutsättning för att kunna bo kvar i området, säger han.

Nineveslätten var länge ett område med kristna som en klar majoritet av befolkningen konstaterar Erik. Han ställer sig personligen positiv till Adaktussons förslag och menar att ett självstyre skulle kunna vara rimligt utifrån demokratiska principer men är tveksam till  om regeringen i Bagdad kommer gå med på det.

Har den senaste tiden tänt ett hopp för kristna och andra minoriteter i området?

– Det tror jag, men det som hänt senaste veckorna är inte tillräckligt. De senaste tio åren har vi sett en sakta strypning av den kristna närvaron i regionen. Detta nådde sin kulmen 2014, när IS klev in. Problemen är större än IS, därför måste de kristna garanteras att de får tillbaka sina egendomar, kyrkor och bostäder, säger Erik.

En försoningsprocess skulle behövas på sikt om kristna och muslimer återigen ska kunna leva sida vid sida i Mosul, menar Erik. Minoritetsgruppers historia finns inte med i läroplanen för skolbarn i Irak. Det är ett exempel på ett av många hinder för att kunna bringa försoning. EFS stöttar Capni, en organisation som tar hand om traumatiserade barn, både kristna och muslimer. En viktig del i det arbetet är att ge dem undervisning om sin egen historia. Även om IS försvinner är vägen alltså fortfarande lång till en hållbar och stabil fred.

Kommunitetens hjärta för Kurdistan

Det var i slutet av september som Sandvikengårdens kommunitet tillsammans med Erik Johansson, EFS missionssekreterare för internationell mission samt Erik Eckerdal och Johanna Lundström, reste till det krisdrabbade området.

– Det viktigaste från resan är att Gud väckt en kärlek och längtan i våra hjärtan att hjälpa våra medmänniskor som befinner sig på flykt, säger Emanuel Gillberg, som är en av de drivande i kommuniteten.

På Sandvikengården finns en växande kommunitet som bor, ber och arbetar tillsammans. Deras ökade ekonomiska tillgångar från tiondegivande och gåvor har bidragit till en större vilja att dela med sig. Genom en artikel om hjälporganisationen Springs of Hope Foundations arbete med människor som flytt undan terrorgruppen IS kom Irak på tal.

– Vi kom fram till att vi vill hjälpa flyktingar i norra Irak. Då blev det viktigt att resa dit och se var våra pengar skulle gå, samt undersöka om det vore möjligt att åka dit som volontär, förklarar Emanuel.

Resan utfördes i EFS regi med staden Dohuk som slutdestination. Där finns både Springs of Hope Foundation, SoHF, och Capni, den hjälporganisation som EFS stödjer. Tillsammans med Staffan Schmidt, Johannes Schmidt, Sigrid Palenius, Julia Norlin och Cecilia Harvey från kommuniteten tillbringade Emanuel de tre dagarna på plats med att besöka de projekt som hjälporganisationerna driver och träffa deras ansvariga.

– Människor var väldigt gästvänliga, nyfikna och tacksamma för vårt besök, berättar Julia.

Några av barnen i flyktinglägret Dawudiya som gärna är med på bild eftersom de fått se sig själva på kameraskärmen, något som fick dem att skratta hysteriskt.Några av barnen i flyktinglägret Dawudiya som gärna är med på bild eftersom de fått se sig själva på kameraskärmen, något som fick dem att skratta hysteriskt.
Johannes visar några barn leken Bottle flip challenge, något som uppskattades och upprepades många gånger under resan.Johannes visar några barn leken Bottle flip challenge, något som uppskattades och upprepades många gånger under resan.
Sigrid, i mitten, tillsammans med några av flickorna på Child Friendly Space, en fritidsverksamhet som Capni driver med stöd från EFS. En trygg plats fylld av glädje där barn får vara barn.Sigrid, i mitten, tillsammans med några av flickorna på Child Friendly Space, en fritidsverksamhet som Capni driver med stöd från EFS. En trygg plats fylld av glädje där barn får vara barn.
Det lilla och välfungerande flyktinglägret Dawudiya, där Capni verkar, besöktes under resan. Där bor cirka 4 000 personer i baracker omringade av Kurdistans vackra landskap. Här bor kristna, yazidier och muslimer tillsammans, vilket är ovanligt. På de dammiga, men välstädade huvudgatorna mötte gruppen många barn med nyfikna blickar.

– Att prata med barnen var näst intill omöjligt utan ett gemensamt språk, men gester och ett och annat skratt räckte långt. De lyckades sprida mycket glädje runt omkring sig, trots att de bott i flyktinglägret snart två år, säger Sigrid med ett leende.

Gruppen fick även be för några yazidiska kvinnor och besöka deras hem som bestod av små rum utan möbler där familjer med upp till sju barn sov varje natt.

– Trots de svåra omständigheterna fanns det en fantastisk frid över hela lägret, säger Julia.

Mötet med SoHF blev också ett starkt minne. De hämtade Saad Ibrahim, en av de ansvariga inom organisationen, utanför det enorma flyktinglägret Sharia där han bor med sin familj.

– Saad kom i mörkblå, pressvikta kostymbyxor och bar på en portfölj. Trots att han bor i ett flyktingtält, kände vi oss smutsiga och slappt klädda i jämförelse, berättar Johannes.

SoHF har funnits sedan årsskiftet och drivs av grundaren Lisa Miara, Saad och ett fåtal andra personer. De planerar att starta ett så kallat sycentrum, där yazidiska kvinnor kan arbeta, samt ett forum där barn får lära sig att använda elektronisk teknik. Syftet är att ge hopp om en framtid och bearbeta de trauman som många bär på. Organisationen befriar även yazidiska kvinnor och barn som fortfarande är fängslade hos IS. Saad är själv yazidier och berättade om sitt folk, ett folk med egen religion och kultur. Yazidierna har många gånger genom historien utsatts för folkmord och i skrivande stund pågår det 74:e i ordningen, denna gång av IS. Många yazidier bodde på och runtomkring Sinjarberget i nordvästra Irak, däribland Saad och hans familj. När IS kom år 2014 blev många avrättade på plats och kvinnor och barn tillfångatogs som sexslavar och barnsoldater. Saad var två meter bort när tre av hans kusiner blev avrättade. Många tvingades fly upp på berget där de sedan blev fast. Saad och hans familj var på berget i tolv dagar utan mat och vatten innan de blev räddade. Han berättade hur han sett död, svält och misär som vi inte ens kan föreställa oss. Likt många andra yazidier lever han med en stor sorg för sin familj och sitt folk. Trots det förmedlar Saad ett hopp.

– Saad är en energisk man som gör allt han kan för sitt folk. Som han själv sa, »har jag inte pengarna så kan jag använda mina ben«, vilket visar på hans övertygelse. Mötet med denna kämpe berörde oss alla. Vi har bestämt att det är hit Sandvikengårdens kommunitet kommer skicka pengar och troligen även volontärer, säger Emanuel.

Gruppen besökte även Capni som är en stor organisation med ett flertal projekt. Under besöket fick de bland annat se en elgenerator som förser en by med el, en mobil läkarklinik, en frisörsalong som fått bidrag av Capni och ett Child Friendly Space. EFS stöttar huvudsakligen Child Friendly Space (CFS), som är en fritidsverksamhet där barn kommer efter skolan för att leka, sjunga, läsa läxor och få bibelkunskap. Det är en plats där barn får vara barn.

– Även om fritidscentret bara bestod av två baracker och en liten yta mittemellan, en anläggning där ingen i Sverige hade satt sina barn, var det tydligt att detta var en plats där barnen var sedda och kände sig trygga. Det känns bra att det är detta projekt som EFS stödjer, säger Sigrid.

Under resan kände gruppen ett stort förtroende för Capni som driver ett strukturerat arbete med många unga och duktiga individer. EFS kommer fortsätta det goda samarbetet och stötta organisationen i dess arbete.

Resan avslutades med ett besök på det gamla Mar Mattai-
klostret som är beläget på en bergsvägg fyra kilometer från IS territorium.

– Trots att vi befann oss geografiskt nära IS, hörde stridsflygplan och en bomb smälla, var hela området lugnt och fridfullt. En mäktig symbol för Guds rike mitt bland allt det hemska, berättar Staffan.

Med sig hem tar de en längtan att hjälpa dessa minsta och en förhoppning om att genom pengar, volontärer och bön få vara del av världens ljus i Dohuk.

Nu når maten Malawi

Solens strålar bränner skoningslöst över den lilla byn Kantchefus enkla tegelhus och torra åkrar i centrala Malawi. Ett hundratal personer har samlats kring en lastbil utanför församlingskyrkan. Lastbilsflaket är fyllt av säckar med bönor och majsmjöl samt kartonger med salt och matlagningsolja. Genom den breddade kampanjen Afrika svälter! når nu EFS stöd till de hungrande fram via den evangelisk-lutherska kyrkan i Malawi, ELCM.

– Vi har aldrig upplevt en värre hunger. Ibland äter vi ingenting på flera dagar. Mina barn tvingas acceptera att de alltid är hungriga, säger 36-åriga fembarnsmamman Maria Steven.

Maria har sin tvåårige son Hessara i famnen. Han gråter och somnar om vartannat.

– Tack vare gåvorna kommer jag och mina barn att bli starkare igen, säger Maria.

EFS stöd beräknas ge 840 familjer i Malawi mat i tre månader, men behoven är enorma. Senare tids klimatchocker har lett till två års misskörd i rad i Malawi där majoriteten av de cirka 16 miljoner invånarna lever på jordbruk. 6,5 miljoner är i behov av matbistånd. Hjälp från landets regering och FN når inte alla.

– Detta är första gången som vi får hjälp. Vi har överlevt tack vare att jag och min man ibland får småjobb hos andra bönder, säger Maria.

Klimatförändringarna har inneburit att vissa delar av landet har fått förstörd sådd och grödor av störtfloderna som kommit av kraftiga och oregelbundna regn. I andra delar har det nästan inte regnat alls.

– Vi har en bit mark där vi odlar majs, men på grund av torkan har vi inte kunnat odla något, säger Maria.

Hungern får alltfler att lämna sina byar och söka sig till städerna. Där måste många tigga för att överleva. Uttorkade brunnar tvingar folk att dricka ur floder. Det har lett till en ökning av vattenburna sjukdomar samtidigt som undernäringen är utbredd. Många barn hoppar av skolan för att hjälpa till med familjeförsörjningen.

– Fyra av mina barn går i skolan, men bara ibland. När de inte har ätit på flera dagar orkar de inte gå dit, säger Maria.

I normala fall infaller regnperioden i november till december. Då sår bönderna sina grödor.

– Nu har torkan förstört vår jord. För att kunna bruka den igen behöver vi gödningsmedel. Det har vi inte råd att köpa, säger Maria.

Liksom många andra saknar familjen utsäde. Maria hoppas kunna hitta jobb och få utsäde i lön. Risken finns dock att regnet uteblir även i år. Oavsett vilket så förväntas nästa skörd tidigast i mars. Fram till dess är miljontals malawier i behov av matbistånd. Maria har förlorat framtidshoppet.

– Men jag har en dröm. Det är att öppna en liten matbutik. Då skulle min familj få ett stabilare liv, avslutar Maria.

Påvebesöket förmedlade ett hopp som förenar

Tacksägelse, ånger och försoning, samt nya tag för framtiden summerar påvens Sverigebesök som ägde rum i Malmö i slutet av oktober. Påve Franciskus och Lutherska världsförbundets ordförande Munib Younan stod tillsammans som värdar för det firande som började med en ekumenisk gudstjänst i Lunds domkyrka för femhundra speciellt inbjudna deltagare. Den direktsändes av SVT och länkades till storbildsskärm på Malmö arena där redan tusentals personer samlats till det event som avlöste gudstjänsten. Gudstjänsten i domkyrkan innehöll tre delar: först tacksägelse – för reformationen. Sedan ånger och försoning – för de konflikter som splittrat oss under århundradena. Den tredje delen fokuserade på fem åtaganden, eller ekumeniska imperativ, som man genom att underteckna ett dokument gemensamt förband sig till:

1. Katoliker och lutheraner bör alltid börja i enhetens perspektiv och inte i splittringens, för att stärka det gemensamma, även om det är lättare att se och erfara skillnaderna. Lutheraner och katoliker ska vara öppna för att förändras i mötet med den andre.

2. Lutheraner och katoliker bör ständigt låta sig själva förändras genom mötet med den andre och genom det ömsesidiga trosvittnesbördet. Att gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.

3. Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg och oupphörligt sträva mot detta mål.

4. Lutheraner och katoliker bör gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.

5. Lutheraner och katoliker bör vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkunna och att tjäna världen.

Både påven och LVF:s generalsekreterare Martin Junge predikade. Påven bad om ursäkt för sina föregångares misstag och bad sedan:

– O helige Ande, hjälp oss att glädja oss över de gåvor som kyrkan har fått genom reformationen.

På det efterföljande eventet på Malmö arena skänkte den kaldeiske biskopen i Aleppo Antoine Audos hjärtskärande vittnesbörd om situationen i Syrien, ett alldeles speciellt allvar mitt i den ekumeniska glädjefesten. Dagen efter samlades 18 000 personer på Swedbank stadion i Malmö för att fira mässa med påven. Mycket passande var det officiella samlingsnamnet, den så kallade hashtagen i sociala media: #togetherinhope.

Stor satsning för Europas väckelse

Det är lördag kväll. Tiotusentals besökare på Awakening Europe stämmer in i den välkända »This little light of mine« på Friends Arena i Stockholm. Med hjälp av upplysta mobiler skapas ett hav av ljus. Zlatan har länge varit det stora affischnamnet på den här platsen, ikväll är det Jesus.

Det är den sista helgen i oktober och organisationen Godfest Ministries har bjudit in till ett stort väckelsemöte på Sveriges största inomhusarena. Förväntan inför kvällens möte är påtaglig.

– Jag hoppas på ett andligt genombrott i Sverige. Att kristna som tror på Jesus får uppleva mer av hans kraft och makt, säger Owe Carlsson, pingstpastor som jobbar med Kanal 10 i Älmhult och är på plats som besökare.

Vittnesbörden från scenen handlar om dramatiska omvändelser. Från liv i totalt mörker till ljus. Från ett normalt liv till ett övernaturligt. Ibland händer saker i historien där det tydligt syns ett före och ett efter. Ett par gånger under helgen skriks formuleringen »Vi behöver en ny reformation« från scenen.

Paul Manwaring från Bethel Church i Kalifornien håller ett kollekttal. Han pratar om eventet som en ny rörelse. Målet är frälsning för 100 miljoner »nya själar« i Europa. Besökarna erbjuds vara med och investera. Pengarna ska gå till nästa års event i Prag.

Kollektmomentet tar något längre tid än vad som känns bekvämt, jag tar en paus och går ut. Där möter jag en man som tidigare varit pastor. Han har ett kraschat äktenskap bakom sig och har helt bytt bana. Jag tänker att det liv av under och mirakler, som många av deltagarna på konferensen längtar efter, är vad denna man har upplevt. Han berättar om hur uppdraget som pastor tog över och kostade honom hans familj. Han summerar innan vi skiljs åt:

– Man kanske inte hela tiden behöver prata om mer. Man kanske kan vara tacksam för det man har.

Oavsett om vi kommer ha ett före eller ett efter Awakening Europe, likt arrangörerna och kanske många andra hoppats på, fanns det helt klart ett där och ett då. Jesus fick synas och det kanske räcker.

Vems är framtiden?

Satsa på de unga – de är vår framtid! Så sägs det. Tyvärr ofta som en klyscha, utan djupare reflektion kring vad orden innebär. Jag har börjat tänka mer på detta, sedan jag fick möjlighet att resa till Kurdistan i Irak. Det gav mig något av ett nytt hjärta för den här världens unga.

När vi en eftermiddag vandrade runt i lägret för internflyktingar i byn Dawodiya satte jag mig en stund med två tonårstjejer. De hade sina telefoner i handen, med spruckna skärmar och väl valda bilder i sina Facebookflöden som ska visa något av vem man är. Precis som vilka tonåringar som helst i Sverige alltså, men med skillnaden att dessa förlorat hem, sammanhang, vänner – sin plats på jorden. Jag frågade mig själv om de också kommer att förlora sina framtidsdrömmar innan det finns möjligheter att börja uppfylla dem? I en region som i stor utsträckning är präglad av osäkerhet, omgivande konflikter och sekteristiska motsättningar riskerar unga människor att tappa tron på en framtid, hoppet om förändring och viljan till försoning. Det skulle i så fall göra mörkret än mer kompakt, för om de unga inte kan tro, hoppas och vilja – vem skulle då göra det?

Därför är det så viktigt, ja avgörande, att skapa plattformar för unga människor att växa väl, trots svåra omständigheter, så att de får kraft och färdigheter att påverka framtiden och sitt sammanhang. För det gör de, om de bara får chansen. Sinnebilden för detta blev för mig 23-åriga Ashur och 26-åriga Robena, som båda har viktiga ledaruppdrag inom Capni, den organisation som EFS samarbetar med i Kurdistan. Att se dem jobba så hårt, deras kompetens och de visioner som de frimodigt driver mitt i en kaospräglad omvärld, var en tydlig påminnelse om de ungas betydelse för såväl en organisation eller församling, som för ett samhälle eller helt land.

Tillbaka till Sverige och våra unga. Inte minst alla de unga som relativt nyligen kommit till Sverige, med en förhoppning om att få omsätta sin kraft i något konstruktivt. Huruvida de ska kunna utvecklas till vad de är skapta för, tror jag till stor del beror på alla som nu har möjlighet att påverka. Det handlar om alla med makt och positioner, alla med ledaransvar, alla som är förebilder, och inte minst; alla de som känner den allsmäktige Gud som är Herre över alla omständigheter. Jag själv, och många av er som läser denna text, passar in på så gott som alla dessa kategorier. Frågan som ställs oss är alltså: vad menar vi när vi säger att vi vill satsa på de unga? Vad är det för en ljusnande framtid vi vill att de unga ska bli? Och hur ska de böner och det engagemang se ut som gör verklighet av orden? De unga är som sagt vår framtid. Oavsett om vi talar om Sverige eller Kurdistan.

 

Evangeliet växer i Mellanöstern

När vissa frön som sås hamnar på vägkanten eller bland tistlar, medan andra i god jord, är nyckeln i Jesu liknelse om att så brett. I fler än 23 av Mellanösterns länder, där den kristna tevekanalen Sat-7 sänder, sås evangeliets frön just på detta sätt: brett. Då tevesändningarna som skickas via satellit inte kan kontrolleras av myndigheter kommer programmen in överallt där vägarna annars är stängda för hoppets budskap.

Kvinnor stärks via program om sina rättigheter och sunda värderingar. Barn stärks genom bland annat de nystartade och vidareutvecklade skolprogrammen. De kristna stärks genom de gudstjänster och den undervisning som sänds. Förlåtelse, kärlek, mod och hopp talas in i de av konflikter sargade länderna där människorna ropar efter något annat än rädsla och modlöshet och propaganda.

– Vi är inte ute efter att konvertera människor, vi vill visa på Guds kärlek till alla. Det är evangeliet som verkar, inte vi, säger Rita El Mounayer från scenen. Rita är Sat-7:s kommunikationschef, och en av huvudtalarna på den konferens som ägde rum i Saronskyrkan, Göteborg, i slutet av oktober.

Sat-7:s inspirationsdagar bjöd på många vittnesbörd som tydligt visar att evangeliet når fram och växer där hopplösheten är som starkast. Utmaningarna är dock många, och Rita El Mounayer gav förslag på hur vi kan stötta Sat-7:s arbete genom att sprida information om kanalen hemma i våra sammanhang samt bidra med kompetenser och de kontakter vi kan ha. Framförallt önskar hon förbön om ledning och styrka. För Lotta Okkonen, från EFS Säffle, har konferensen gett mersmak och engagemang.

– Att vi i EFS, genom att vara Sat-7:s samarbetspartner, får förmånen att vara del i den mission som når fler än 21 miljoner arabisktalande människor i Mellanöstern är stort. Då är varken de persisk- eller turkisk talande inräknade. Efter dessa dagar i Göteborg kan jag, trots allt ont som sker i världen dela deras hopp för framtiden och glädjen att evangeliet sprids. Jag vill inte bara uppleva det utan vara del av fortsätta så evangeliet brett i Mellanösterns slutna länder, säger hon.

Glimtar från EFS integrationsengagemang

När EFS fick en halv miljon kronor från SST, nämnden för statligt stöd till trossamfund, med särskilt fokus på integration tog många föreningar tillfälle att söka bidrag. Integrationssamordnare Per-Olof Byrskog gläds åt responsen och ser fram emot rapporterna som ska sammanställas efter nyår.

– Det tog ett tag innan ansökningarna trillade in, men det sker så mycket gott runtomkring i våra EFS-föreningar och det är ett nöje för mig att få del av mycket som är på gång, berättar han.

När EFS i Levar fick höra att många av de nyanlända var rädda för snö samlades de för att tillsammans övervinna snörädslan.När EFS i Levar fick höra att många av de nyanlända var rädda för snö samlades de för att tillsammans övervinna snörädslan.
På läxläsningen i Levar är Astrid Sjöström, till vänster, en av volontärerna.På läxläsningen i Levar är Astrid Sjöström, till vänster, en av volontärerna.
Lena Hörnlund, till vänster, har fått ta emot så mycket värme i mötet med alla de barn och ungdomar som bott på transitboendet i Levar.Lena Hörnlund, till vänster, har fått ta emot så mycket värme i mötet med alla de barn och ungdomar som bott på transitboendet i Levar.
I Rundvik, utanför Nordmaling, öppnades ett transitboende. De 50 barn som bodde där lekte ofta i församlingshemmet. Boendet försvann lika snabbt som det kom, men kvar fanns de kvotflyktingar som fått uppehållstillstånd.

EFS-föreningen i Levar ansökte om bidrag från de pengar EFS fått från SST. Med hjälp av anslaget kunde de ordna ett läger för 24 barn, i åldrarna 8–12 år, varav hälften med utländsk bakgrund. En stor grupp ledare och föräldrar var också med.

– Vi skyndade oss att söka, det blir lite som en återkomst för gångna tiders scoutläger, säger Christina Hörnlund, en av lägerledarna.

Astrid Sjöström, aktiv i EFS Levar, berättar om en familj med fem barn, vars föräldrar inte längre är i livet. Storasystern, 21 år, tar hand om sina småsyskon varav de två minsta fick åka med på lägret:

– Den lycka man såg när de spelade kubb och paddlade kanot … Sami sken som en sol, berättar Astrid.

Astrid berättar vidare om hur en av aktiviteterna på lägret var att gjuta ett halssmycke genom att hälla smält tenn i potatisformar. Pillrigt, men görbart.

– De flesta av barnen var ju muslimer och vi vet att de kan ha svårt för korset som symbol. Några gjorde små hjärtan men det fantastiska var att de flesta vill göra ett kors.

Varför ska vi som EFS:are engagera oss för integration?

– Det kom ju så många barn så vi tänkte spontant, »vad kan vi göra för att de skall trivas?« Så vi tog kontakt med dem för att de skulle få se hur vi har det, sedan fick vi så mycket värme tillbaka, svarar Lena Hörnlund.

Låter vi Jesu bön bli besvarad?

Har enhet ett egenvärde och bör vi alltid sträva efter den? I Johannes­evangeliet 17:21 kan vi läsa hur Jesus ber för sina lärjungar:

»Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.«

Om vi tar Jesus på orden måste det vara så att enheten har ett stort egenvärde – om vi dessutom från hjärtat delar hans längtan och gör hans bön till vår så måste bönen om enhet få hög prioritet. Därför var det med stor glädje som jag hörde Lutherska Världsförbundets ordförande bis­kop Munib Younan och påve Franciskus tala om de fem imperativ som man gemensamt kommit överens om. Det andra, och i mina ögon viktigaste, lyder:

»Lutheraner och katoliker bör ständigt låta sig själva förändras genom mötet med den andre och genom det ömsesidiga trosvittnesbördet. Lutheraner och katoliker ska gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.«

Ljuvliga ord som inte bara pekar mot uppfyllelsen av Jesu bön utan också ger ett löfte om att vi tillsammans ska sprida evangeliet. Men – för det finns tyvärr ett men – denna så eftersträvansvärda enhet måste också gälla på insidan, inom vår egen lutherska gemenskap. Därför är det med stor sorg som jag konstaterar att splittringen är i det närmaste total. Särskilt mellan Mekane Yesus-kyrkan och vår egen Svenska kyrka. På officiell nationell nivå förekommer inte gudstjänstgemenskap, inte ens bönegemenskap. Något som båda kyrkorna bevisligen kan ha med katolikerna. Det sårar mig att se hur det, även inom vår egen kyrka, förekommer stora motsättningar och oförsonlighet, inte minst mot de konservativa lutherska grupperingarna. Kan vi leva med detta eller behöver vi – alla – gå omvändelsen och ödmjukhetens väg? Inte bara i relation med andra kyrkor utan framför allt i relation till våra närmaste.