Författare: aidooadmin

Upplev Israel!

Israels turistnäring har sedan raketbeskjutningarna förra hösten börjat återhämta sig, de senaste månaderna har varit riktigt intensiva. Peter Lebenswerd arbetar som guide och lever sedan många år i Israel med sin familj. Han är ortodox jude som är uppvuxen i Stockholm och van att guida både judar och kristna i det heliga landet.

– Förra hösten kom det inte många turister hit och det har tagit ganska lång tid för turismen att ta fart igen, men nu är det riktigt hektiskt och kalendern är fulltecknad, säger Peter.

Just denna morgon började Peter vid Genesarets sjö där han visade en grupp svenska ungdomar Kapernaum och Saligprisningarnas berg. Senare den eftermiddagen, precis innan skymningen, har han tagit gruppen ett par timmar sydväst från sjön, ner till Karmels berg.

– Det här är en otrolig plats med en fantastiskt historia, berättar Peter, som skrattar till och förtydligar:

– Alla platser i Israel har en fantastiskt historia! Från Karmels berg syns Medelhavet i väst och är vädret klart ser man ända till Golanhöjderna i nordöst. Bara från Karmels berg kan man stå och peka ut bibliska platser i veckor, fortsätter han engagerat.

Israel är inget stort land till ytan men det är fullt av varierande platser. Allt ifrån Jordens lägsta punkt, Döda havet, till bördiga fält, sandstränder, storstäder och inte minst alla dess historiskt spännande platser.

Historiska platser, såsom Västra muren, är endast en av anledningarna att välja Israel som semestermål.Historiska platser, såsom Västra muren, är endast en av anledningarna att välja Israel som semestermål.
Peter Lebenswerd kan sitt Israel och berättar gärna om dess utbud av bibelhistoria, kulinariska smaker, stadspuls och solsemester.Peter Lebenswerd kan sitt Israel och berättar gärna om dess utbud av bibelhistoria, kulinariska smaker, stadspuls och solsemester.
israel_3israel_3

Går det trender i turismen?

– Absolut. Här finns självklart bibliska platser att besöka och de är alltid aktuella men fler och fler upptäcker att Israel faktiskt är en bra semesterdestination för familjen, både för gamla och unga. Tel Aviv börjar exempelvis få ett rykte om sig som ett Medelhavets New York och på senare tid har stadens kök uppmärksammats och vunnit flertalet priser. Närheten till stranden och stadskärnan i Tel Aviv är uppskattad men samtidigt kan man kombinera resan med besök till världsunika historiska platser.

Du guidar många grupper varje år, vilken är den vanligaste responsen du får?

– Varför kom jag inte hit tidigare? Det är många som säger så och det är många som vill komma tillbaka. Många förundras också över att de haft en bild av Israel som en osäker plats – och visst förstår jag dem, det är den bilden som oftast blir rådande i medierna – men faktum är att Israel är ett välutvecklat och civiliserat samhälle med hög säkerhet.

När på året ska man besöka Israel?

– Det går bra att besöka landet hela året men jag rekommenderar höst och vår. Sommaren blir varm här, vilket många nordbor i och för sig inte har något emot, men det kan vara lite jobbigt om man vill gå mycket. Vintertid kan det komma en del regn, även om det sällan är ihållande.

Utdragen debatt om samkönade vigslar

I november ägde session två av kyrkomötet rum i Uppsala, efter att utskotten behandlat 89 motioner och sju skrivelser från kyrkostyrelsen i frågor såsom mission bland nyanlända, själavård och sekretess, miljödiplomering, relationen till Mekane Yesus-kyrkan och mycket annat. Några ärenden berörde även EFS.

Hans-Olof Andrén (POSK) motionerade att det i verksamhetsinriktningen för Svenska kyrkan dialog med inomkyrkliga organisationer och rörelser mer borde betonas, och inte bara de yttre relationerna till beslutsfattare, myndigheter, andra kyrkor och organisationer.

– Svenska kyrkan består av mycket mer än de direkta organisatoriska delarna, menar Hans-Olof Andrén och nämner folkhögskolor, stadsmissioner, stiftsgårdar, studieförbund men även väckelserörelser som exempel.

– För att ge ett lättfattligt och välkänt exempel på en viktig rörelse att ha en relation med valde jag EFS, som en stor sådan inomkyrklig väckelserörelse. Jag menar att det är viktigt att hålla ihop kyrkan och dra nytta av all den rikedom som EFS och alla andra icke-organisatoriska delar av kyrkan tillför.

Motionen behandlades i Budgetutskottet, som dock inte såg behov att komplettera verksamhetsinriktningen eftersom, menade de, sådant samarbete redan finns. Förslaget avslogs därmed av kyrkomötet.

När det gäller budgeten för nästa år beslöts vidare att det årliga anslaget till EFS från Svenska kyrkan ska minskas från 2,5 till 1,5 miljon kronor. Anna Lundblad, POSKs representant i kyrkostyrelsens arbetsutskott, hänvisar till övergångsbestämmelsen om Johannelunds prästutbildning, enligt den utbildningsreform som nämnden tidigare beslutat om. Men, fortsätter hon, medan tidigare anslag varit öronmärkt för just Johannelund kan nuvarande summa ses som ett bidrag till EFS allmänna arbete.

– Kyrkan ger nu ett bidrag som vi inte är förbundna till, vilket var fallet tidigare. Så, ja, anslaget har minskat, men EFS får ändå bidrag, vilket är positivt, säger Anna Lundblad.

– Själv hade jag gärna sett att det var högre, men det fanns inte majoritet för det just nu.

Den fråga som dock kom att prägla årets kyrkomöte, med en utdragen debatt, var Socialdemokraternas motion om att göra det tvingande för präster att viga samkönade par, genom att lägga till ett villkor för blivande prästkandidater. Utskottet, liksom läronämnden, önskade avstyrka motionen, bland annat eftersom det skulle stå i strid med 2009 års beslut om väjningsplikt, att tillåta olika äktenskapssyn.

När det stod klart att kyrkomötet skulle avslå motionen, valde socialdemokraterna under pågående debatt en annan väg. Gruppledare Jesper Eneroth presenterade då ett tilläggsyrkande om att låta utreda vilka åtgärder som behöver vidtas »för att säkerställa att ingen utsätts för diskriminering i samband med den kyrkliga handlingen vigsel«. Ett yrkande som antogs med röstsiffrorna 119-114, sex röster avstod.

Vissa ledamöter kritiserar i efterhand yrkandet eftersom ingen hade fått se det i förväg och inget utskott kunnat behandla innehållet och formuleringen. Även om motionärerna själva menar att man nu kunnat mötas mitt på vägen, befarar andra att detta bara är ett första steg mot att så småningom få igenom ett beslut att bryta löftet från 2009.

Wanja Lundby-Wedin, vice ordförande i kyrkostyrelsen, säger också i en intervju i Kyrkans tidning till följd av kyrkomötets beslut att hon ämnar »sträva efter att alla anställda på sikt ska acceptera vigsel av samkönade«. Beslutet från 2009 avfärdar hon med att Svenska kyrkan inte kan »stå kvar i åsikter som inte hänger med samhällsutvecklingen«.

För barnens bästa

Den 3–5 februari är det dags för tredje upplagan av Jesus till Barnen – en helekumenisk barnledarkonferens i Stockholm. Målgruppen är barnledare, föräldrar, pastorer och andra som längtar efter att ge Jesus och Bibelns berättelser till Sveriges barn.

Konferensen kan ta emot så många som 2000 deltagare, och redan nu är det flera hundra personer anmälda. En av dessa är Sussie Kårlin från Kalmar:

Sveriges största ekumeniska barnledarkonferens, Jesus till barnen, är populär och har därför flyttat från Jönköping till Filadelfiakyrkan, Stockholm, för att rymma ännu fler deltagare.Sveriges största ekumeniska barnledarkonferens, Jesus till barnen, är populär och har därför flyttat från Jönköping till Filadelfiakyrkan, Stockholm, för att rymma ännu fler deltagare.

– Från vår församling blir vi fem personer, hela huvudledargänget för Messy church, och vi ser fram emot att kunna ta med oss godbitar och ett nytt engagemang hem igen.

Även EFS i Bureåkretsen kommer med ett lite större team. Prästen Helena Marksén berättar:

– En av de ideella ledarna härifrån åkte till Jönköping förra året. Hon kom tillbaka fylld av glädje och nytt hopp och hade fått möta Gud på ett mycket starkt sätt. Det enda negativa hon sa var att hon hade åkt iväg själv. Så i år blir vi sex ideella barnledare som åker, plus mig själv.

Förutom storsamlingar erbjuds det totalt 31 olika seminarier, så en av fördelarna med att komma som team är att man kan fördela sig på olika ämnen och sedan dela med sig av det man har hört. Målet med konferensen är inget mindre än förvandlade liv. Något som Birgitta Gunnervall från Frösön kan vittna om:

– Jag blev så otroligt inspirerad på förra konferensen, att träffa människor som vill ta Jesus på allvar att förmedla hans liv, hopp och kärlek till barnen. Därför är jag glad att vi i år är ett helt team från EFS i Östersund.

Gud hjärta Norrland 2016

Under tre år har konferensen varit en utpräglad ungdoms­konferens med fokus på att betjäna och utrusta Norrlands ungdomar.

– Under sina första år har konferensen vuxit och blivit större, och vi har sett hur den har blivit ett viktigt inslag för ungdomar, framför allt i norra Norrlands inland, säger Lisbeth Tettli, som funnits med i planeringsgruppen.

EFS-prästen Johannes Tirén leder gudstjänsten med särskild bön för Norrlands inland.EFS-prästen Johannes Tirén leder gudstjänsten med särskild bön för Norrlands inland.

Inför 2016 års konferens kände dock ledningsgruppen att det var dags att ta nya steg och bredda sig, vilket framför allt handlade om vem man ville göra konferensen för. Gud hjärta Norrland (GHN) har i alla år varit en konferens mellan EFS-kyrkan, Pingstkyrkan och Betelkyrkan i Östersund, med en tydlig inriktning mot ungdomar.

– Vi som jobbat med konferensen över tid har fått se hur konferensen varit till stor välsignelse för regionens unga kristna, därför kändes det helt rätt att vi i år byggde en konferens där vi fick möjligheten att bjuda in och samla alla generationer att komma inför Guds ansikte, säger Lisbeth.

Breddningen av konferensen blev lyckad, spridningen på besökarna var stor och programmet erbjöd et utbud för alla åldrar. I år var det även premiär för barnkonferensen GHN Kids, där Sofie Sjöberg, barnledare från Undersåker med team, ledde barnen i lovsång, undervisning och tillbedjan.

– Tidigare år har vi haft minst en kväll under konferensen där vi haft en outreachsatsning med Pannkakskyrkan. I år inledde vi istället ett nytt och spännande samarbete med den fräscha kaffekedjan Waynes Coffee, som finns i stan, där vi hade vårt kyrkfika en kväll, säger Lisbeth.

Från Waynes Coffee utgick även en del av ungdomarna på stan och bjöd människor på kaffe och förbön.

Talare under GHN var Sune Nordin, föreståndare och pastor i Korskyrkan (EFK), Uppsala, Stefan Beimark, föreståndare och pastor i pingstkyrkan Örnsköldsvik, Markus Nordenmark, präst i EFS-kyrkan i Strömsund samt Marie-Louise Nilsson, präst i EFS-kyrkan Östersund.

–Vi är tacksamma över möjligheten att få se hur Gud hjärta Norrland växer från år till år och hur människor får bli rikligt välsignade av Gud under dessa dagar.

Svenska missionärer upp­märk­sam­mades i Eritrea

Jubileumsfirandet började den 5 november i Emkulu, platsen för den första svenska missionsbasen i Eritrea. Jubileumsfirandet samlade många representanter från Evangeliska-lutherska kyrkor i landet och utomlands, även myndighetspersoner och ministrar var på plats.

Förutom bön och tal varvades programmet med olika körer som sjöng på de olika folkgruppernas språk Kunama, Tigre, Bilen och Tigrinja. Ezra Gebremedhim medverkade genom att berätta historien om hur de svenska missionärerna kom till Emkulu och vad det betytt för kyrkan i Eritrea.

150-års jubiléet av de första svenska missionärerna uppmärksammades högtidligen i Eritrea i november.150-års jubiléet av de första svenska missionärerna uppmärksammades högtidligen i Eritrea i november.

– Under firandet fanns ett tält med en utställning med bilder på de första svenska missionärerna och våra förfäder som var först med att arbeta sida vid sida med missionärerna, säger Fetsum Natnael, präst i Betlehemkyrkan, Stockholm, som var med på plats vid firandet.

En staty med skrift till minne av det 150-åriga jubileet restes under firandet som pågick från och till under en veckas tid.

Kan 2017 bli ett hoppets år för EFS och Salt?

När Patrullriks började sitt planeringsarbete bestämdes lägertemat till »Hopp«. När arbetsgruppen för EFS årskonferens funderade kring tema landade de i »Korset – vårt enda hopp«. Är det bara tillfälligheter att olika arbetsgrupper kommer fram till samma sak?

I november har vi i kyrkoåret stannat inför domsöndagen. Den söndagen kallas också för Kristus konungens dag. En dag kommer Jesus tillbaka för att sätta en punkt för denna världs lidande och för det onda. Han säger: Det räcker nu! Nu hämtar jag hem er!

Efter domsöndagen är kyrkoåret slut och ett nytt börjar. Adventstiden är väntan på Jesus Kristus och så föds han – ljuset kommer till världen.

Texterna kring kyrkoårets slut och början visar att vi behöver leva förankrade i vardagen men med en blick som spanar mot horisonten. Vi ska ge mat till den som är hungrig, trösta den som är i sorg och besöka den som sitter i fängelse, men vi får inte låta lidandet grumla vår blick så att vi inte ser ljuset. Som kristna är vi hoppets rörelse. Vi bär hoppets tecken i våra hjärtan. Det här livet är inte allt. Det finns en annan framtid. Redan Carl Olof Rosenius undrade på sin tid om vi lever i det hoppet och funderade på hur det skulle kunna komma till uttryck i hela vårt liv, vad skulle framtidshoppet göra med oss?

Ser du att det händer mycket gott omkring dig? Många av EFS missionsföreningar tar nya missionsinitiativ. Människor kommer till tro på Jesus. Viljan att nå vidare med berättelsen om Jesus är stor. EFS samlar in pengar till en värld som svälter och att det kommer in miljontals kronor är hoppfullt.

Hur kan vi utmana oss själva och våra sammanhang att vara en hoppets rörelse? Hur kan vi leva som ett hoppets tecken i vardagen? En skön visshet är då att han som bor i dig är hoppets Gud. Han är den som bär, som tror och som vet.

Linjerna blir synligt i Guds takt

Jag tycker om att dra ut linjerna ibland. Att med det lite längre perspektivet se hur Gud har rört sig, pusslat och lett. De linjer jag vill dela med er denna gång har gett mig så mycket glädje.

För två år sedan satt jag med barn- och familjepastorn i min församling. Vi hade båda stött på konceptet Soul Children och ville bolla våra tankar om det här skulle vara något för oss att satsa på. Vi blandade entusiasm med många frågetecken. Var det här för vår församling bara, eller var det en ekumenisk satsning? Var skulle vi vara, i kyrkan – i så fall, vilken? På »neutral« mark – i så fall, var? Jag läser en inringad fråga från mina anteckningar: Hur betjänar vi bäst våra medmänniskor i Växjö?

Svaret landade vi aldrig då, och mycket annat rörde sig i våra liv som puttade Soul Children upp på hyllan. Men ett frö var sått. När en nytillsatt kyrkomusiker i en annan av Växjös församlingar höde av sig till mig i början på det här året med ärendet Soul Children för hela Växjös barn, visade det sig att fröet hade börjat gro. Gud hade fortsatt arbetet framåt, trots att vi trodde att det varit på paus. Nu hade vår bön blivit en tydlig ekumenisk vision med en kör som möts i kommunens lokaler i det mest invandrartäta området i vår stad. Det kändes självklart. Därefter följde en ännu till synes lugn period. Rötterna behövde utvecklas med förankring i våra olika sammanhang. När vi står mitt i sådana perioder upplever vi dem oftast som tröga och motiga. Kanske kommer jag någon gång lära mig att Guds rikes tidsperspektiv skiljer sig från mitt. Allt har sin tid.

Sedan kom hösten med öppna dörrar för oss att kliva in igenom. Kören fick en självklar ledningsgrupp med glädje och iver i arbetet. Vi satt ner med kommunen och förtydligade att vi kommer att sjunga och prata om Jesus, och de hakade på till hundra procent med nollfaktura på repetitionslokal och konsertlokal. I dag läste jag mejlet från projektets huvudledare igen: »Då kör vi! Växjö kristna råd har precis tryckt på knappen. Nu definitivbokar jag Araby Park Arena.«

Det här projektet har blivit ett så konkret bevis för mig att Gud älskar sina barn och arbetar ständigt på sitt rikes utbredning. Vi kan tänka ut och visionera stora vackra planer. Vi kan be Gud välsigna dem. Vill vi däremot få något gjort för att fler ska dras in i gemenskapen med Jesus, då ska vi börja i lyssnandet och i bönen. Fråga: Herre, var rör du dig just nu? Får vi vara med? Det blir helt enkelt roligare så.

 

Innan jag dör vill jag…

Konstnären Candy Chang bor i New Orleans, USA. En dag gick hon förbi ett övergivet hus som låg nära hennes eget hem. Hon fick en idé om att skapa en plats där människor kunde berätta om sin djupaste längtan men ändå förbli anonyma. Candy monterade därför upp en jättestor svart griffeltavla och skrev: »Before I die I want to …«

Hon lade kritor vid tavlan, och när hon gick förbi tavlan dagen därpå märkte hon till sin förvåning att människor började avsluta meningen. Innan jag dör vill jag … sjunga från hjärtat, … plantera ett träd, … hålla henne i mina armar en gång till, … utrota mobbing, … se min son gifta sig, … bli förlåten, … åka till Paris, … bli älskad för den jag är. Idén med tavlorna där människor fick skriva vad de vill göra innan de dör spred sig som en prärieeld över världen, i dag finns de på 550 ställen i 70 länder.

Hur skall vi egentligen gå till väga när vi fattar beslut i våra liv? Då menar jag både de stora vägvalen som kommer att påverka de resterande dagarna av vårt liv, och de lite mindre besluten som ändå bär oss i en viss riktning.

Jag tror att något händer när vi börjar titta på våra liv från en utkiksplats som ligger i framtiden. När vi klättrar upp till en plats där nuets blinkande lampor inte är riktigt så påträngande. »Nu« och »genast« har en tendens att vara ganska högröstat, i alla fall i mitt liv. Om nuet är vår enda guide är det lätt att gå vilse. Vi ser inga linjer, bara punkter. Genom att färdas framåt längs med en tänkt linje och se på sitt liv med utkikstornets perspektiv kan vi få syn på det som nuet förblindar oss för.

Aposteln Paulus är en mästare på att klättra upp i de där utkikstornen och få perspektiv på sitt liv, säger: »Även om min yttre männi­ska bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga.« 2 Kor 4:15–18.

När vi är fullt upptagna av nuet, då blir allting viktigt. Det Paulus gör är att han sätter sina nuvarande svårigheter bredvid framtidens överväldigande härlighet och det är då vissa saker sjunker undan medan andra träder fram. Den viktigaste frågan blir då inte: »Vad kommer jag att missa?«, utan: »Vad kommer att bestå?«.

Det handlar, med andra ord, om att sätta in sin egen lilla berättelse i Guds stora berättelse. Att dra ut linjen så att början inte är vår egen födelse utan begynnelsernas begynnelse och slutet inte vår egen död utan Guds eviga nu.

Jag tror att vi tillsammans kan öva oss på att klättra upp i de där utkikstornen och spana. Först med de vidderna i blicken kan vi urskilja vilken väg vi skall ta.

Luthers relation till judarna

Året är 1519. Luther har kommit igenom och upptäckt evangeliets radikalitet. Vad händer? 1520 blir reformationens stora genombrottsår. Fylld av upptäckten skriver Luther tre av reformationens viktigaste skrifter som på olika sätt uttrycker och drar konsekvenser att frälsningen är Guds verk: En kristen människas frihet, av många ansedd som reformationens teologiska pärla, som på ett enkelt och radikalt sätt förkunnar evangelium och goda gärningar som dess frukt. Kyrkans babyloniska fångenskap, där han lyfter fram att sakramenten, dop och nattvard, är ett uttryck för evangelium – en uppgörelse med kyrkans sakramentslära som i praktiken hade blivit en form av gärningslära, samt Till Tysklands kristna adel, som handlar om det allmänna prästadömet – alla troende och döpta är Guds tjänare och medarbetare.

Några år senare, 1523, skriver Luther Jesus var född jude där han bland annat tar avstånd från sin samtids omfattande förföljelser av judar. Istället lyfter han fram att de ska erbjudas evangelium och uppmanar de kristna att vara goda mot sina judiska grannar. Judarnas heliga skrift, Gamla testamentet i Bibeln, handlar egentligen om Kristus.

Vad sker när en människa verkligen grips av evangelium? Några saker lyfts fram i de skrifter av Luther som jag nämner ovan. Den kristne får i Kristus en ny frihet och kan därför tjäna sin medmänniska utan att se det som förtjänst. Hon ser sakramenten som Guds goda gåvor och sitt vardagsliv som en gudstjänst inför Gud. Sedan har vi det intressanta förhållandet att Luther år 1523, driven av evangelium, kunde gå emot den samtida allmänt utbredda rasismen mot judarna. Om frälsningen är av nåd och den kristne är en förlåten syndare finns det absolut ingen grund för kristna att se ner på eller förfölja andra människor.

Åren går och en äldre Luther har påtagliga problem med sin hälsa. Han har även ekonomiska problem – det var ingen lysande ekonomisk karriär att vara reformator. Hans optimism kring judarnas omvändelse till Kristus hade visat sig vara ogrundad. I sin frustration och vrede författar han en skrift som de allra flesta önskar att han aldrig skrivit: Judarna och deras lögner. Här uppmanar han furstarna att gå mycket hårt åt judarna. Luther hade här fallit tillbaka till sin samtids negativa syn på judarna. Det var bara det att skriften utifrån Luthers sällsynt skarpa penna och position som tysk hjälte kom att få ett starkt inflytande. 400 år senare användes den av nazisterna i Tyskland som en del av legitimeringen av förföljelsen av judarna. Det fanns dock en tydlig skillnad mellan nazisternas och Luthers syn på judarna. För nazismen handlade det om rasism: antisemitism. Luther däremot såg det som en religiös fråga. Han hade inga problem med judar som blivit kristna, samtidigt som han öste galla över judar som inte omvänt sig. Luther har använts av rasistiska antisemiter, men hans ståndpunkt var inte antisemitisk. Trots detta finns inget försvar för Luthers ståndpunkt.

Han blir här en illustration av en av punkterna i sin egen teologi: även den kristne är en syndare. Det innebär bland annat att hon kan falla tillbaka till ståndpunkter som egentligen är oförenliga med kristen tro och etik, samt att hon kan vara fatalt blind för problem med egna ställningstaganden.

Ett år efter tevesuccén

I höst har den andra säsongen av serien Tro, hopp och kärlek visats på SVT. Ett program som för ett år sedan bjöd tittarna på starten av, de numera makarna, David och Anna-Klara Castors gemensamma vandring. De förlovade sig vid årsskiftet och den 28 maj i år ringde bröllopsklockorna. Att tron, hoppet och kärleken finns kvar går det inte ta miste på, men hur har de byggt sin relation, efter en sådan speciell start, och i offentlighetens ljus?

– Jag är lite förvånad, men vi blir fortfarande igenkända, särskilt i kyrkliga sammanhang, men det är bara vissa stunder som vi är i rampljuset. Det är inte där vi bygger vår relation i första hand, säger David.

– Det är helt fantastiskt med alla som är så glada för vår skull och vi har det väldigt bra. Samtidigt har tanken på om vi behöver hålla upp ett sken av ett fantastiskt äktenskap varit något vi pratat om. Vi är verkligen lyckliga, men det är viktigt att vår relation inte blir för någon annans skull, säger Anna-Klara.

Trots att det kan råda delade meningar om huruvida en präst ska dejta via teve eller inte var detta ett format som passade David och Anna-Klara perfekt.

– Syftet var klart, ingen behövde gå som katten kring het gröt och fundera, utan vi var där för att se om det kunde uppstå tycke, säger David.

För dem har inte kyrkan varit den enklaste platsen att dejta på och frågan är om SVT behövs för att hjälpa kristna på traven.

– Haha, varför inte? Min erfarenhet är att det blir stort fokus på familjebildning inom kyrkan, att leva tillsammans med någon ses ofta som den största lyckan, vilket jag tror kan såra människor, säger Anna-Klara.

I hennes sammanhang har hon upplevt en åldersfixering där många rusat in i relationer tidigt.

– Jag har inte varit färdig, det finns mycket som jag är glad för att jag hunnit gå igenom och bearbeta själv innan jag gått in i en relation, säger hon.

För David har det varit annorlunda. Med prästyrket kommer ett särskilt ansvar som begränsat hans möjligheter att träffa någon.

– Jag kan inte börja flörta i prästskjortan eller försöka inleda en relation vid kyrkkaffet, då är jag i min yrkesroll. Viljan att dessutom hitta någon som jag kan dela min tro med har begränsat urvalet ytterligare, säger David.

Under inspelningsperioden lade David stor vikt vid att få presentera prästyrket, särskilt när det kom att handla om bemötande och männi­skosyn.

– Jag vill möta alla med respekt oavsett om det är någon jag fattat tycke för eller inte. Att då som präst aktivt välja bort någon kändes inte bra. Samtidigt handlar parbildning precis om det, genom att välja någon väljs automatiskt alla andra bort, säger han.

Reaktionerna som paret fått efter programmet har varit väldigt positiva. Utöver lyckönskningar är det många som uppskattar hur David och Anna-Klara delat med sig av sin tro på Jesus. Drivkraften att vara med i teve var för dem båda att stå upp för det kristna budskapet. De vill inspirera till att låta tron påverka, såväl i val av livspartner som hur man sedan har ett samliv tillsammans.

– Om det är värt att skriva och tacka för det lilla vi delade, då är vi svältfödda på kristna infallsvinklar inom våra rikstäckande media tänker jag, säger David.

De är delvis besvikna på att samtalen om tro inte fick mer utrymme, samtidigt som de gläds åt möjligheten att få väcka samtal om tro runtom i Sverige.

– Visst, vi tror inte att något vi sagt eller gjort i programmet har fått någon att ta emot Jesus som sin frälsare men det blir ett verktyg för tron. För många har det väckt nya samtalsämnen på jobbet. Programmet är en helt ny arena att prata tro på, med en miljon tittare, hur många präster har det en vanlig söndag? säger Anna-Klara.