Författare: aidooadmin

Väckelsen i Hammarbykyrkan

På en höjd söder om Söder i Stockholm, med utsikt över den sentida nationalhelgedomen Globen ligger Hammarbykyrkan. På kontoret finns en bild på drottning Silvia tillsammans med Hammarbykyrkans präst, Annahita Parsan. År 2011, efter att hon delat sitt vittnesbörd i S:ta Clara, blev hon personligen inbjuden till slottet och fick berätta om sitt liv. Det var när hon tillträdde sin tjänst i Hammarbykyrkan, år 2012, som allt vändes upp och ned i kyrkan. Församlingen bestod tidigare av en ganska homogen skara av medlemmar i olika åldrar. Med Annahita kom en grupp perser som börjat samlas först i S:ta Clara och nu skulle få en hemvist i Hammarbykyrkan.

– Jag har för första gången fått uppleva en väckelse. Att se 25 personer döpa sig vid ett och samma tillfälle, hur många har sett det?, säger Göran.

De senaste åren har Hammarbykyrkan bestått av två separata EFS-föreningar. En svensktalande och en persisktalande. Nyligen startades en tredje förening för oromotalande. Alla tre föreningarna har samma gudstjänstordning men de hålls på olika språk och musiken varierar. Många människor kommer till tro och döps, inte minst muslimer. Annahita vill helst inte gå in på exakta siffror men något hände under förra året.

Soltan har varit i Sverige i två år, han har gått till Hammarbykyrkan åtta månader och döpte sig i kyrkan. – Jag tycker om kontakten med den »svenska« gruppen men språket är ett hinder, men det går om man vill, säger han.Soltan har varit i Sverige i två år, han har gått till Hammarbykyrkan åtta månader och döpte sig i kyrkan. – Jag tycker om kontakten med den »svenska« gruppen men språket är ett hinder, men det går om man vill, säger han.
Hammarby kyrkan feb 20170623Hammarby kyrkan feb 20170623
Göran Ahlforn som tidigare var ordförande i EFS-föreningen under 15 år.Göran Ahlforn som tidigare var ordförande i EFS-föreningen under 15 år.
Annahita blev präst som 48-åring, efter studier på Johannelund. Hennes livsberättelse har bland annat skildrats i SVT-programmet »När livet vänder«.Annahita blev präst som 48-åring, efter studier på Johannelund. Hennes livsberättelse har bland annat skildrats i SVT-programmet »När livet vänder«.

– De som redan kommit till tro började ta med sina vänner till kyrkan. Vissa har verkligen gåvan att vara apostlar och tar med nya till kyrkan, medan andra tar hand om dem som är nya.

Att döpa människor från andra religioner är inte problemfritt och kan få stora konsekvenser för den som konverterar. Inte minst under en asylprocess där det kan vara förenat med livsfara.

– Det är svårt och samtidigt inte. Jag kan mycket om islam utifrån min historia och jag kan även en hel del om bibeln. Jag vet om både islams och den kristna trons olika styrkor och svagheter. Vi talar aldrig om islam i Hammarbykyrkan men människor kommer som muslimer och går ut som kristna, säger Annahita.

Alla nya människor med olika bakgrunder har skapat nya utmaningar i Hammarby­kyrkan. Mestadels på det praktiska planet. Skyltarna finns numera på flera språk och gudstjänsterna tolkas från svenska till persiska och tvärtom. Just språket lyfter både Annahita och Göran upp som den största barriären föreningarna emellan. Ändå finns goda samarbeten på flera plan, erfarna medlemmar från den ursprungliga EFS-föreningen försöker hjälpa till med ekonomi och årsmöten medan de nya föreningarna kommer in med mycket energi och vilja att hjälpa till med det praktiska.

– Personligen har jag fått kontakt med en stor del av den persiska gruppen. Jag tycker om dem väldigt mycket och jag beundrar dem. Trots de svårigheter som många gått igenom har de en sådan värme, säger Göran.

Den nya tillströmningen har många fördelar men det innebär också att mycket arbete fördelas på få personer.

– Många människor som kommer hit är flyktingar. De har problem med uppehållstillstånd, behöver jobb eller har problem i hemlandet. Man vet inte hur man ska göra, vi har tomma händer men vi vet att Gud är med oss, säger Annahita

Orkar du eller blir det för mycket?

– Som ensam präst här ska man räcka till för alla, även för den svenska gruppen. Jag känner mig ofta otillräckligt och jobbar från morgon till kväll. Vi skickar ut missionärer utomlands och det är bra, men nu är missionsfältet här. Jag önskar att man kunde få mer uppbackning, säger Annahita.

I dag kommer runt 100 personer per samling, slår man ihop antalet gudstjänstbesökare  i de tre EFS föreningarna blir Hammarbykyrkan en av de mest välbesökta EFS-kyrkorna i landet.

När principerna tillåts utmana formen

Jag har aldrig varit särdeles vig. Klumpig är nog en bättre beskrivning. Skämtsamt brukar jag hävda att jag är tacksam för mina långa ben, som gör att jag når ner till marken. Dock är  avståndet till golvet så långt att det knappast kan vara meningen att jag ska dit ner för ofta.

Under de senaste åren har golvet sakta men säkert fått nya argument till sin fördel – genom relationen till min son som har kortare ben, och därmed närmare till golvet. Jag bestämde mig tidigt att jag ville möta honom på samma nivå. Det kändes som en bra förutsättning för en god relation till den där skapelsen som Gud tydligen bedömt mig och min fru kapabla att ta hand om. Då var det bara att bita i det sura äpplet och göra den där resan ner till golvet.

Det har blivit många timmar på huk på badrumsgolvet, sittandes i skräddarställning vid träjärnvägen och med knäna på mataffärens golv. Så plötsligt insåg jag, att det faktiskt inte är lika långt till golvet längre.

Genom att mötas på hans nivå har jag vuxit. Jag utmanas att ta mina principiella värderingar – att mötas på samma nivå – på allvar och förändra min form – musklernas tänjbarhet. På otaliga områden! Häromdagen, på väg hem från affären, slogs jag av min egen tröghet. Sonen ville åka rutschkana i solen, men jag hade tänkt något annat och cyklade vidare. Varför stannade jag inte? Det fanns ju tid, egentligen. Herre, hjälp mig att inte vara så fast i min tänkta planering att jag inte ser möjligheterna du ger i nutid.

Vilka är dina och din församlings principiella värderingar som ni behöver bli utmanade att prioritera? För att ställa det på sin spets, vilka former kan förbättras i mötet med nya? Om de unga i församlingen vill ändra på gudstjänsttiden men de äldre tänkt sig något annat – varför inte prova? Om de nya svenskarna i er församling vill sjunga sånger på persiska – varför inte prova? Jag menar inte att du ska förändra det du tror på – snarare tvärt om. Tänk om det nya, obeprövade, innebär en återupptäckt och väg tillbaka till den där första kärleken? Både som individ och församling. »Du är uthållig, du har tålt mycket för mitt namns skull och du har inte tröttnat. Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek.« Uppenbarelseboken 2:3–4.

Sedan finns det också ibland en tanke bakom att stressa hem från affären. Ibland är det bättre i längden om maten blir klar i tid. Den insikten behöver vi lite yngre ha en vilja att förstå – åtminstone ibland, men inte alltid. För det är barnens, ungdomsorganisationens och de oliktänkandes uppgift: att inte alltid förstå för att hela tiden vitalisera och utmana, för att låta värderingarna prioriteras och få vår form att förbättras.

Utbildningskanal för en positiv samhällsutveckling

Miljontals barn i Mellanöstern och Nordafrika riskerar att växa upp utan utbildning. Orsaken är främst krig och flykt undan krig, men även fattigdom är en stor faktor. Dessutom saknar många flickor skolgång just för att de är flickor. En rapport från FN:s utvecklingsprogram, UNDP, visar att bristfällig utbildning är en av de tre största faktorerna till att arabvärldens utveckling stagnerar. Därför startar Sat-7 i sommar utbildningskanalen Sat-7 Academy.

Mellanöstern och Nordafrika befinner sig på gränsen till kris vad gäller barns utbildning. 21 miljoner arabisktalande barn, en femtedel av alla barn i regionen, riskerar att växa upp utan utbildning. Detta gör att de riskerar att bli en »förlorad generation« som lätt radikaliseras.

– Om vi inte investerar i utbildning, inte bara gällande kunskap, utan även i tolerans baserad på internationellt erkända värderingar, kommer andra att investera i motstridiga värderingar. Och vi har sett vad det leder till: radikalism, extremism och uppror, säger Rita Elmounayer, vice VD för Sat-7.

För att möta detta stora behov startar Sat-7 dygnet runt-kanalen Sat-7 Academy. Programmen ska inte bara utbilda i kunskap utan även i positiva värderingar. Dessutom ska kanalen hjälpa lärare och föräldrar att använda metoder som bättre främjar inlärning, kreativitet och beslutsfattande.

Sat-7:s grundare och VD, Terry Ascott, ser kanalen som en möjlighet att göra skillnad i den arabiska världen:

– Vi talar om miljontals tittare. Även om vi bara påverkar ett par tusen av dem så är det värt det. En enda person kan växa upp och bli ett viktigt verktyg för att förändra sitt samhälle.

Håll utkik efter Soul Children

Årets första Soul Children Gathering, helgen före Alla hjärtans dag i Uppsala, bubblade av kärlek. Flera körer satsar på lokala initiativ och nu laddar Soul Children-rörelsen för läger i samband med EFS och Salts årskonferens samt Soul Children festivalen som för första gången hålls i Göteborg i år, i samarrangemang med Equmenias riksorganisation.

»Afrika Svälter« mättar många

Under 2016 gjorde vi i EFS en fantastisk insats för att hjälpa svältande människor i östra Afrika. Över tiotusen skolbarn i norra Etiopien fick lunch under skoldagarna, från mars till december. Dessutom fick tretusen barn och ettusen ammande och gravida mödrar i Etiopien samt fem tusen människor i Malawi, vuxna och barn, matpaket.

Nu har det kommit regn på många håll, men fortfarande är det miljontals människor som inte har mat för dagen. Därför fortsätter EFS insatserna också detta år.

EFS på plats i Mosul

En EFS-delegation har precis kommit hem från norra Irak efter att ha besökt byar på Nineveslätten, nyligen fritagna från IS.

– Det är förfärande att se den förödelse som råder här. Det är svårt att ta in det enorma hat som måste funnits i de människor som förstört kyrkor och som har brutit ned allt det goda som funnits här, säger Erik Johansson, efter sitt besök i byn Ba’ashiqah, strax utanför Mosul.

Fler berättelser och mer om detta i nästa nummer av Budbäraren.

Samman­komst – om gemenskap i en trasig värld

Ett drygt trettiotal samlades när kommuniteten Senapskornet på EFS Sundet i Luleå bjöd in till en helg på temat »att leva tillsammans i en trasig värld«.

Sammankomst, som helgen kallas, anordnas årligen av nätverket för kristna kommuniteter och andra vardagsgemenskaper. Genom Sammankomst vill nätverket främja kommunitetsliv som ett sätt att vittna om Jesus och ett sätt att ta del av Guds försoning för hela skapelsen.

I Luleå samlades 25–45 personer vid de olika samlingar som alla berörde frågan hur vi i våra respektive gemenskaper kan hitta sätt att leva som är mer likt Guds rike. Medverkande från EFS var bland annat Elin Sharew, Tobias Hadin och Mirjam Eriksson. Josh och Elisabeth Armfield, medlemmar i kommuniteten Senapskornet, var värdar för årets Sammankomst och hade goda förhoppningar för helgen.

– Sammankomst är en mötesplats för oss som bor i kommuniteter i olika delar av landet, en möjlighet att dela tankar och erfarenheter. Kyrkan behöver kommuniteter för att utmanas i att skapa ett sammanhang för att träna på att leva i lärjungaskap, säger Josh.

– Förhoppningen är att det ska vara en helg för inspiration och utmaning. Vi önskar också ge dem som inte lever i kommunitet en chans att lära sig om olika uttryckssätt i tron genom just kommunitets- och husförsamlingsliv eller andra vardagsgemenskaper, säger Elisabeth.

– Det är fint att få dela varandras erfarenheter. Församlingen handlar om gemenskap, vi är delar av en kropp – delar som strävar efter att bli ett, säger Ulrica Vedin, Luleå, medlem i ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby.

Balanskonstens betydelse

Vi tänker inte på det förrän den slutar att fungera – balansen. Utan den tappar vi riktning och rörelse. Jag såg för ett tag sedan föreställningen Limits med Cirkus Cirkör. En föreställning om gränser och om att göra det omöjliga möjligt. Publiken fick prova på att resa sig, stå med fötterna ihop och sluta ögonen. Medan alla parerade för att inte falla hördes från scenen: »Att hålla balansen handlar om en ständig rörelse runt själva balanspunkten, jämvikten måste hela tiden hållas igång. Stillastående innebär att man faller.« Men även för stora rörelser leder till att man tappar balansen.

EFS är en rörelse. En evangelisk-luthersk rörelse där själva balanspunkten är Kristus själv och där vår rosenianska rörelseradie rymmer vår specifika kallelse och uppgift. Utan rörelsen runt Kristus förlorar vi balansen. Vilket håll vi faller åt beror på åt vilket håll vi lutar.

För mig har alltid det unika och utmanande med EFS som rörelse varit att vi rymmer både och. Både väckelsekristendom och folkkyrka. Både Svenska kyrkans låga tröskel där du är välkommen med både tro och tvivel och väckelsens angelägenhet om den personliga relationen till Jesus. Det är en balansakt att stå där, att har rötterna så djupt i evangeliets mylla att fokus på Kristus själv aldrig skyms varken av den billiga nåden eller elitkristendom. I den balansakten behöver vi både gammalt och nytt, både historia och vision och vi måste låta dessa ge liv åt varandra.

Paulus uppmanar oss: »Stå fasta och var stadigt rotade i honom … som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka.« Efesierbrevet 3:17–18

Mission i Sverige har aldrig varit enklare

Jag föreställer mig Paulus blickandes ut över folket som kommit för att lyssna och lära känna Gud. Apostlagärningarna berättar för oss hur allting var nytt och där ny mark bröts som tidigare inte varit möjlig. När Paulus stod i tjänst var det allt han gjorde, hans fokus var på att göra det Gud hade befallt honom att göra. Det fanns inte tid att uppskatta och förstå arbetet som skedde i Rom eller hur samhället påverkades av hans predikningar.

Paulus verk sker i dag, om och om igen på olika platser runtomkring i världen. Afrika, Asien och ja, till och med i Sverige. EFS grundvalar står på missionen, att ta Guds ord och dela med oss villigt. Vår historia har i mångt och mycket färgats av historierna från fjärran och hur människor i andra länder på ett enkelt sätt tagit till sig av berättelsen om Jesus. Hur deras hjärtan har varit öppna, ja nästan längtat efter en kärleksfull relation till Gud.

EFS missionsrörelse har haft och kommer att spela en mycket tydlig roll i dagens samhälle. Mission är inte bara för de som är kallade att flytta fjärran. Mission är något Jesus tydligt ålade oss alla i Matteusevangeliet 28:19 »Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Döp dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn.«

Sedan 2013 har Sverige haft ungefär 320 000 asylsökanden, där de största gruppernas medborgarskap härstammar från Syrien, Afghanistan, Irak och Iran. Människor som har flytt förföljelse, krig, terror och övergrepp. Samtidigt finns det en inneboende grundläggande tro på Gud hos dessa flyktingar som inte går att finna i ett sekulärt samhälle. Det handlar inte om att övertyga dem om att Gud finns. Det vet de redan. Det handlar om att visa att Gud är god. Att Gud dog för deras synder och att han älskar var och en så mycket att han offrade sin enfödde son.

Många söker upp mig personligen i Hammarbykyrkan. Rykten har gått om att det finns en präst som talar deras språk och som bryr sig. Som vill lappa deras trasiga hjärtan. Hoppet sägs vara det sista som lämnar en människa. Med det lilla hopp som de bär kommer de in genom våra dörrar och söker någon som kan hjälpa. Den farsitalande församlingen tillsammans med EFS Hammarbykyrkan arbetar för att var och en som hör Guds ord ska bli frälsta. Vi växer mer och snabbare än någonsin. Att missionera i Sverige har aldrig varit enklare.

Likt Paulus är vårt fokus att göra det Gud har befallt oss att göra. Vi bryter ny mark. Du får gärna vara med.

Mässan – en livshållning

Nog är det sant, att någon ordning får det väl ändå vara? Det gäller gudstjänsten också. Det visste kyrkan tidigt, därför talar vi om liturgins »ordo«, den ordning som finns belagd för hela kyrkan i alla tider. Mässan behöver inte uppfinnas på nytt inför varje söndag utan strukturen är given: Samlingen, Ordet, Måltiden och Sändningen. Redan Justinus Martyren beskrev detta omkring år 150. Mässans riktning var självklar från första början: Församlingen vänder sig till Gud i tillbedjan, överlåtelse, lovsång och bekännelse samt tar emot vad Gud ger genom sitt ord och i nattvarden.

Inte var det döda bokstäver som lästes, inte kvävande ritualer utan levande ord och sjungande liturgi. Kyrkofadern Augustinus omvittnar på trehundratalet, hur allt i mässan sjöngs så när som på predikan. Martyrernas kyrka var en lovsjungande kyrka fjärran från en liturgi i mjukisdress full av vaggsånger för inre ro. Gudstjänsten var på allvar, det var ord med handtag och en förkunnelse att leva på och dö för. Varenda en som stod där och sjöng riskerade under kyrkans första sekler att bli martyr. Så som det på nytt är i Mellanösterns kaos. När vardaglighet tenderar att stå modell för mässfirandet behöver vi påminnas om heligheten – att det främst är Gud vi möter. Inte människor. Gudstjänstens fråga är inte hur vi ska få folk att komma, utan hur vi ska tillbe Gud. När vi i mässans liturgi vänder oss mot Gud anges riktningen för hela mänskligheten, att söka sig tillbaka till Gud som redan sökt och söker oss.

Mässan vänder blicken mot vår synliga verklighet såväl som mot det som är bortom. Tid och evighet, jord och himmel. I mässan möter vi livsfrågorna som liturgi men den gläntar också på dörren till svaren. Ännu ser vi dem bara som gåtfulla speglingar av det himmelska i enkla ord, handlingar och jordnära smaker som bröd och vin. Gudstjänstens folk kan kanske uppfattas som dysterkvistar som plågar sig med att riva upp livstrauman som synd och död, som man annars borde skölja ned med ännu ett avsnitt av »Downton Abbey«. Fast det är tvärtom, vi som är gudstjänstens folk har fått smak på mer – vi är fulla av förväntan, nyfikna på det oanade.

Ord som gloria, sanctus eller credo i liturgin är visserligen lika obegripliga som assist, tekning eller off-side. Rena grekiskan. Och ibland latin. Men de visar på vad som burit genom seklerna, hur mässan tar livet på allvar och är en kontrast till vår tids trivialisering.

Skalan tråkig eller rolig, trist eller underhållande kan inte tillämpas på mässan. Gudstjänster som försöker överträffa melodifestivaler är meningslöst. För mässan är livshållning, inte underhållning, i en värld där allvarsbrist är en av vår tids mentala och mediala folksjukdomar. För vi längtar efter att bli tagna på allvar och ingen tar oss mer på allvar än Gud.

Som någon sagt: »Glädjen är himlens allvarliga uppgift«.