Jag har aldrig varit särdeles vig. Klumpig är nog en bättre beskrivning. Skämtsamt brukar jag hävda att jag är tacksam för mina långa ben, som gör att jag når ner till marken. Dock är  avståndet till golvet så långt att det knappast kan vara meningen att jag ska dit ner för ofta.

Under de senaste åren har golvet sakta men säkert fått nya argument till sin fördel – genom relationen till min son som har kortare ben, och därmed närmare till golvet. Jag bestämde mig tidigt att jag ville möta honom på samma nivå. Det kändes som en bra förutsättning för en god relation till den där skapelsen som Gud tydligen bedömt mig och min fru kapabla att ta hand om. Då var det bara att bita i det sura äpplet och göra den där resan ner till golvet.

Det har blivit många timmar på huk på badrumsgolvet, sittandes i skräddarställning vid träjärnvägen och med knäna på mataffärens golv. Så plötsligt insåg jag, att det faktiskt inte är lika långt till golvet längre.

Genom att mötas på hans nivå har jag vuxit. Jag utmanas att ta mina principiella värderingar – att mötas på samma nivå – på allvar och förändra min form – musklernas tänjbarhet. På otaliga områden! Häromdagen, på väg hem från affären, slogs jag av min egen tröghet. Sonen ville åka rutschkana i solen, men jag hade tänkt något annat och cyklade vidare. Varför stannade jag inte? Det fanns ju tid, egentligen. Herre, hjälp mig att inte vara så fast i min tänkta planering att jag inte ser möjligheterna du ger i nutid.

Vilka är dina och din församlings principiella värderingar som ni behöver bli utmanade att prioritera? För att ställa det på sin spets, vilka former kan förbättras i mötet med nya? Om de unga i församlingen vill ändra på gudstjänsttiden men de äldre tänkt sig något annat – varför inte prova? Om de nya svenskarna i er församling vill sjunga sånger på persiska – varför inte prova? Jag menar inte att du ska förändra det du tror på – snarare tvärt om. Tänk om det nya, obeprövade, innebär en återupptäckt och väg tillbaka till den där första kärleken? Både som individ och församling. »Du är uthållig, du har tålt mycket för mitt namns skull och du har inte tröttnat. Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek.« Uppenbarelseboken 2:3–4.

Sedan finns det också ibland en tanke bakom att stressa hem från affären. Ibland är det bättre i längden om maten blir klar i tid. Den insikten behöver vi lite yngre ha en vilja att förstå – åtminstone ibland, men inte alltid. För det är barnens, ungdomsorganisationens och de oliktänkandes uppgift: att inte alltid förstå för att hela tiden vitalisera och utmana, för att låta värderingarna prioriteras och få vår form att förbättras.

• Della
• Twittra