Författare: aidooadmin

Därför dödas Egyptens kristna

Den 30 oktober 2010 befann jag mig i en biljardhall på Kungsholmen i Stockholm för att göra intervjuer med ungdomar som valt brott som inkomstkälla. Min mobil störde mig, den ville inte sluta ringa, numret var från Irak. »De har kommit in i kyrkan«, sade Bashar, som vi kallar honom, darrande på rösten från en toalett där han gömde sig. Han var en av de många kristna assyrier/syrianer som Sverige hade tvångsutvisat.

Jag hörde hur terrorister skrek något i stil med »vi ska döda er, alla ni otrogna, ni kommer att hamna direkt i helvetet«. De skrek också att de krävde att en kvinna vid namn Kamilya skulle släppas. Några timmar senare sprängde terroristerna sig i luften, de tog med sig 58 av församlingsmedlemmarna i döden och lemlästade många fler.

I slutet av februari i år släppte IS en video, nu hade turen kommit till kristna egypter, nu hotade man att utrota även dem. I uttalanden nämnde islamister också Kamilya, hon har varit gömd sedan 2010. I intervjuer säger hon att historien om att hon ska ha konverterat till islam är påhittad. Islamisterna anser att en konvertit aldrig får lämna islam, att man har rätt att slakta kristna om det blir så och att Kamilya har tvingats tillbaka till kristendomen av kristna. Det var den ursäkt de använde för att slakta kristna i Bagdad, Irak, då Bashar ringde.

Den 24 februari, drygt två månader efter att terrorister dödat 24 personer i en kyrka i Kairo, skakades Egypten av nya dåd mot kristna. En far och hans son brändes till döds levande, tre av varandra oberoende kristna sköts i huvudet när de var ute och handlade.

Tillsammans med Amar, också medlem i organisationen »A Demand For Action«, besökte jag Mar Mina, den koptiska kyrkan i Södertälje. Fader Joseph Gobran hade glömt sina nycklar och vi kom inte in i kontorsdelen så vi satte oss på kyrkbänkarna. Det var lite kyligt, men det glömde vi snabbt när han började berätta om våldet. Han påminde oss om de tjugo kopter som IS skar huvudet av inför kamera, men även dem som dödades i samband med den så kallade arabiska våren. Listan kunde göras längre. Fader Joseph sa: »De vill utrota kristna och världen tittar tyst på. De är dessutom koordinerade. Folkmordet i Syrien och Irak, terrordåden i Egypten, det är samma sorts ideologi och våld.«

Varför släppte IS videon just nu, den om att utrota alla kristna i Egypten? Fader Joseph svarade: »Det går bra för Egypten, den nya presidenten har lyckats ena landet och fått det på fötter, både ekonomiskt och säkerhetsmässigt. Det ville de förstöra, islamister försökte ju komma till makten med att säga att de är de enda som kan styra Egypten.«

1,6 miljon kronor till EFS

2016 års utdelning från Swedbank Roburs Humanfond till EFS blev hela 1,6 miljoner. Det är tack vare alla ni som fondsparar i Humanfonden och valt EFS som mottagare för de 2% av utdelningen som delas ut årligen till ideella organisationer. Att spara i Humanfonden är att spara med hjärtat, och i och med att Swedbank tagit bort avgifterna har det blivit ännu fördelaktigare för spararna.

Utdelningen är ett stort tillskott till EFS missionsarbete och du som vill börja spara i Humanfonden kan läsa mer på: efs.nu/humanfonden.

Den tidlösa liturgin i förändringens tid

Människan, samhället och kyrkan må förändras men i mässan
får vi möta en tidlös struktur där Gud besvarar de omöjliga frågorna. Berth Lönndahl tar oss med genom mässans olika delar in i
liturgins kärna.

Vi lever i en föränderlig tid. Frasen upprepas ständigt, rentav så ofta att vi glömmer att människan förblir sig lik. Även om vi fått kylskåp och mobiltelefoner, kör på några timmar mellan Stockholm och Malmö, kan ha kontakt med varandra tvärs över alla kontinenter, så har människan själv inte förändrats särskilt mycket. Visst förändras klädmodet men vad hjälper det för knän och skuldror som sitter där de sitter? Så är det även med våra livsfrågor. De är tidlösa. För lika säkert som att tidens idéer kommer och går, är det att hjärtats kluvenhet och tankarnas kvantkaos består. Oavsett om vi läser ur Psaltarens texter, Homeros Iliaden, Dostojevskijs romaner, Nessers deckare eller ser någon engelsk teveserie, så brottas de med samma livsfrågor. Om relationer, skuld och försoning, döende och sorg, ångest och ensamhet, mening och ansvar.

Mitt i en oroligt oordnad tid så möter vi i mässan en tidlös struktur och stabilitet. Varje moment har mejslats ut för att visa hur Gud svarar på de annars så omöjliga frågorna. Ett exempel är Beredelsen, människans brottning med skulden och den radikala förlåtelsen som hon får ta emot i Jesu Kristi namn. Ett annat är Kyriet, Herre förbarma dig, denna innerliga överlåtelsebön. Den är så mycket – den vädjar till Gud att se till oss, den vill väcka Guds medlidande och den ropar till Gud att öppna våra ögon för att se Honom. Den bibliska bakgrunden är den blinde Bartimaios rop i mötet med Jesus, som speglar människans rop om att bli sedd och att se. Se Gud, se den andre. I mässan handlar det om att se, hur Gud möter oss där. Åter ett annat exempel är Credot, trosbekännelsen, där vi ser och tror att Gud är den som handlar i och ger mening åt allt, som omsluter vår tillvaro i tid och rum. Credot börjar i kosmos begynnelse och slutar i alltings fullbordan.

Varje del i mässan har en biblisk förankring. Men inte bara det. Mönstret för nattvardsfirandet finns inte minst i det stora brödundret, som Jesus också förklarar ingående i Johannesevangeliet sex. Det är fyra moment som markeras – att Jesus tog, tackade, bröt och delade ut – vilket Paulus återknyter till när han skriver om nattvarden, 1 Kor. 11:23ff, och som ingår i varje mässa. Hela mässan är bibelnära. Och livsnära. I musik, konst och litteratur famlar människan för att förstå tillvarons gåtor men i mässan får allt mänskligt komma till tals på ett djupare sätt. Fast det finns en viktig skillnad. Om konsten och kulturen skriker ut så mycket vånda över allt som gör ont, så fogar mässan samman tillvaron genom att visa på svaren. Där lyfts blicken. Där ser vi utöver oss själva. Där anar vi Gud. Där vet vi att Gud bryr sig. Annars hade Han inte sänt sin son Jesus Kristus. Därför får inte mässan vara trivial och banal. Däremot får den gärna vara jublande, trotsig och lycklig över att vi får vara inför Gud. Den är både festernas fest och vardagarnas vardag som väver samman dagsrutinen med evighetsperspektivet.

En mässa tar en dryg timme. Ändå är den en hel livsresa. För konfirmander och ovana gudstjänstfirare släpar den sig fram. Läsningar, predikningar, sånger och böner staplas ju på varandra. Men långsamheten är bedräglig för ju fler detaljer vi ser i mässan, desto mer djupnar den och stillsamheten förändras till ett dramatiskt flöde av moment mättade med betydelse. För mässan ska tåla att nötas på ett helt liv. Söndag efter söndag, vecka efter vecka, i livets hela nöd och lust. Nog är mässan en utmaning. Inte för att den ska anpassas till modernt folk utan för att den ska utmana till eftertanke, omprövning och omorientering, självinsikt och överlåtelse. Och öppna för den stora befrielsen.

Mässans liturgi har självklart en framtid, om inte annat så av den enkla anledningen att den har ett förflutet. Nästan tvåtusen år av samma grundmönster är ett starkt vittnesbörd, otaliga som trängts i kyrkor och katedraler genom tiderna för att delta, talar till sitt tydliga språk. Men mässan behöver levas och genomandas av dem som firar den. När de som leder mässan själva lever i den så börjar mässan leva i församlingen, då börjar hela den gudstjänstfirande församlingen att andas med liturgins egen andning. Jag vågar tro att det är någonting himmelskt över det.

Vävmästarens händer – gör plagg åt präster och kyrka

Hemma i källaren i Staffanstorp finns verkstaden. Där trängs vävstolarna med hyllor fyllda av garn och tyger, här finns också tvättstugan där hon färgar in ull- och silkegarnen till önskad nyans i de liturgiska färgerna.

Företaget Kyrkotextil i syd driver hon tillsammans med textilkonstnären Kristina Lindkvist, som står för formgivningen. Monteringen gör de tillsammans. För tillfället pågår arbetet med en mässkrud i lila åt Simrishamns församling. Samtidigt jobbar Gunvor Johansson intensivt med sin första egna utställning där hennes två stora intresseområden ska mötas – skånska konstvävnader och kyrkliga textilier.

Fingerfärdigheten fanns där redan från början. Som femåring virkade och stickade hon och tio år senare kunde hon väva i vävstol. Att hon skulle syssla med hantverk i någon form var en självklarhet, och hade det inte blivit textilier så hade det lika gärna kunnat bli trä och möbelsnickeri, det vittnar de egenhändigt tillverkade stolarna och sniderierna i hemmet om.

De 2 500 trådarna som Gunvor Johansson trätt på vävstolen ska bli en kåpa till sommarens utställning. Skulle någon församling vilja köpa den efteråt går det bra, försäkrar hon.De 2 500 trådarna som Gunvor Johansson trätt på vävstolen ska bli en kåpa till sommarens utställning. Skulle någon församling vilja köpa den efteråt går det bra, försäkrar hon.
Ullgarnen kommer från Klippan och Norge medan silke­garnet köps från Schweiz. Därifrån skaffas också rullarna med äkta guldtråd.Ullgarnen kommer från Klippan och Norge medan silke­garnet köps från Schweiz. Därifrån skaffas också rullarna med äkta guldtråd.
För Gunvor Johansson har liturgin fått en särskilt betydelse när hon började väva liturgiska kläder.För Gunvor Johansson har liturgin fått en särskilt betydelse när hon började väva liturgiska kläder.

– Jag har aldrig gjort något val, det har bara blivit. Finliret i fingrarna finns ju, liksom intresset för material och det matematiska. Alla delar behövs lika mycket, säger hon.

Svenska kyrkan är den huvudsakliga uppdragsgivaren och därför finns kyrkoåret och de liturgiska färgerna i grönt, lila, rött, vitt och guld med i det mesta som tillverkas.

Processen börjar med att en församling gör en beställning, som sedan bearbetas tillsammans. Efter förberedelser och ett handmålat skissförslag görs en provvävning. Hela den här första delen av arbetet, som ofta kräver minst en tredjedel av tiden, är den mest kreativa och lustfyllda för Gunvor.

– Att få sätta upp en väv, prova och se hur det vi planerat blir, är roligast.

Därefter följer själva vävandet, då tusentals tunna trådar ska vävas samman till ett enda hållbart och högkvalitativt tyg som ska tåla att användas i minst ett halvsekel eller mer.

Det är den monotona och tålamodskrävande biten. Då står radion på med klassisk musik och i huvudet planerar hon redan nästa arbete. Slutligen ska tygerna broderas, inte sällan med guldtråd, och monteras. Hur lång tid som behövs från idé till färdigt plagg beror på omfattning och storlek, men många timmars handarbete blir det för varje produkt.

Det är inte förrän textilierna vigts in för kyrkligt bruk som de blir speciella, menar Gunvor. Före det är de bara vanliga tyger.

– Jag tänker mer på att göra ett bra resultat än på det andliga. Det ska inte överdimensioneras, liturgin och det symboliska, men visst ska det vara genomtänkt. Det handlar ju om plagg som ska förstärka ordet.

Vilken betydelse liturgin, kristna symboler och de olika färgerna har för människor är givetvis individuellt, men för henne är det viktigt vad textilierna uttrycker.

– Jag är ju estet och finner en fin stämning när jag går in i en kyrka med harmoni mellan färg och form i textilier, fina konstverk och vackra färger. De förstärker det som det kanske inte finns ord för. Att sätta sig i en kyrka och vila ögonen på något vackert ger ro och stillhet. Och så länge människan existerat har hon också pyntat sin vardag, förklarar hon.

– Men för mig är det också ett levebröd. Jag har överlevt på att vara en del i tillverkningen av den äldsta nu existerande uniformen, lägger Gunvor till med ett skratt.

Liturgin lär oss en vördnad för det heliga

Fascinationen för det liturgiska har vuxit fram. Biörn Fjärstedt kan inte sätta fingret på om den väcktes redan i Östra Eneby medeltida kyrka i Norrköping, där han växte upp, eller på senare år, genom gemenskapen på Laurentiistiftelsen.

– Under studietiden upptäckte jag att det egentligen är genom liturgin som tron uttrycks. Det är där vi sätter ord på vår tro och sjunger ut vår tillbedjan inför Gud. Därför är det viktigt med liturgin, att den följer en viss ordning, »ordo« som vi säger, och att den är så fyllig som möjligt, säger Biörn.

Liturgins fyllighet, menar Biörn, består i att beröra alla människans sinnen – alltifrån det fysiska, som genom smörjelse med olja till att levande ljus både ger ett synintryck samt förmedlar doft och känsla. Det handlar även om liturgiska kläder, blommor, gudstjänstens utformning eller melodivalet.

– Liturgin ska väl hjälpa oss att komma nära någonting som går utöver oss själva. Det är något som inte är så lätt att förklara, vilket är både en svaghet och en styrka. I den högkyrkliga traditionen handlar det inte främst om att gå ut och omvända folk, utan snarare  att som Jesus säga: »kom och se«.

Budbäraren möter Biörn hemma i lägenheten. På sjunde våningen bor han med utsikt över hela Uppsala och alla sinnen inkluderas även här. Hemmet är rikligt smyckat med tavlor, textilier, växtlighet och ljus.

När liturgin under 1950-talet återfick mycket av sin betydelse i den svenska kyrkan var det som en reaktion mot den då strama ämbetskyrkan. Styrkan blev att genom upplevelser och det sinnliga förmedla ett textförankrat sätt att fira eukaristin, något gemensamt för alla att delta i. Grunden skulle förankras i ordet.

– Predikan är viktigare än vad många tror, det är ju där som vi odlar en antiliberal hållning.

På vilket sätt kan liturgin vara revolutionär i dag?

– Min generation gjorde ett försök, men det gick nog inte så bra. Kyrkorna är i och för sig fulla med liturgiska kläder i dag och en gudstjänst i Uppsala domkyrka är på ett sätt mer högkyrklig än lutherska kyrkor på andra håll i världen. Nu blir det för nästa generation att säga hur vi ska få liturgin att vara något som människor vill vara del i, uppleva och lära sig något av.

Kärnan hos den bibelförankrade liturgin har allt mer kommit att kretsa kring den äldsta kyrkotraditionen, patristik. Framförallt ser han den tydligt hos traditionen i den orientaliska samt koptiska kyrkan.

– De har utan tvekan bevarat väldigt mycket av det som var den första kristna generationens sätt. Minnet av den övre salen, det är kärnan i hela liturgin, som i sin tur är kopplad till en måltid som redan fanns – påskalammsmåltiden. Så det går inte hitta på en egen liturgi. Fokus är att så mycket som möjligt återfinna rötterna.

Biörn Fjärstedt har stor ekumenisk erfarenhet genom bland andra många goda erfarenheter från kyrkligheten i Indien, Eritrea och Etiopien samt som Svenska kyrkans missionsdirektor under tio års tid.Biörn Fjärstedt har stor ekumenisk erfarenhet genom bland andra många goda erfarenheter från kyrkligheten i Indien, Eritrea och Etiopien samt som Svenska kyrkans missionsdirektor under tio års tid.
»Vi dekorerar ett vanligt matbord, det behöver man inte avstå för att det är ett nattvardsbord«, säger Biörn Fjärstedt, som sitter med frun Wirginia i sitt vardagsrum i Uppsala.»Vi dekorerar ett vanligt matbord, det behöver man inte avstå för att det är ett nattvardsbord«, säger Biörn Fjärstedt, som sitter med frun Wirginia i sitt vardagsrum i Uppsala.

– Förlorar vi liturgin riskerar vi att tappa vårt rotfäste i det allra äldsta. För alla oss som är kristna är ju det som Jesus kom med det viktigaste för oss.

Kritiken som riktas mot den högkyrkliga liturgin identifierar han utifrån två faktorer:

– När jag var ung började det med att vi ansågs vara katoliserande, det var farligt, sedan tog kritiken mot att man inte lät sig övertygas om kvinnliga präster över och då kom allt att handla om det.

Orsakerna bakom kritiken håller han inte med om. Att den högkyrkliga liturgin skulle vara exkluderande eller på något sätt bidra till att utforma en kristen elit anser han inte heller. Trots att den religiösa allmänbildningen minskar menar han att liturgin inte handlar om kunskap.

– Högkyrkliga ser det som ett »learning by doing« som inte är intellektuell. Snarare har vi sett att liturgin varit väldigt användbar, till exempel när det gäller funktionshindrade, som kan fånga sådant som de människor som tror att man ska tänka ut allt i huvudet inte kan.

Finns inte risken att vi drunknar i liturgins alla former och uttryck?

– Nej, jag tänker snarare att vi riskerar att tappa bort oss mer när det blir estradkristendom och show över det hela. Det blir som med Mello, jag ska inte uttala mig om Melodifestivalen för jag har inte sett den så mycket, men det är klart att man kan drunkna i den. Det händer ju saker hela tiden och de har planerat i detalj hur man ska påverkas. För mig saknar det stringens, det är inte vad jag är ute efter.

Vad har du för råd till den som vill närma sig det liturgiska?

– Först, skippa allt det där med rädslan för katolicism. Det tror jag är mer av politisk karaktär. Sedan handlar det om att odla en känsla för det heliga. Jag tycker också det är bra att ta vara på de orientaliska kyrkornas närvaro, gör dem ett besök. Det handlar om att både knyta an till och odla en närhet till människor. Samtidigt utvecklar vi inte bara en gemenskap utan vi odlar en öppenhet och vördnad för det heliga.

Hur odlar vi en vördnad för det heliga?

– Det kan vi göra genom små gester som uttrycker en vördnad för brödet och vinet. Vi behöver inte avstå, utan på samma sätt som vi dukar middagsbordet fint när vi väntar gäster får vi smycka nattvardsfirandet med dukar, levande ljus och vackra blommor. Allt som tydliggör att här är det något vi respekterar.

»Hela kyrkans teologi är min«

Genom livets toppar och dalar har teologin varit den röda tråd som bär Patrik Hagman. Finländaren vars kopplingar till svensk kristenhet växer sig allt starkare. För Budbäraren berättar han om den större ekumeniska gemenskapen, sitt skrivande och att leva för sin nästa – även de gånger då vår nästa tas ifrån oss.

Det var redan efter en vecka på journalistutbildningen som Patrik Hagman insåg att det endast skulle komma att handla notiser och nyhetsrapportering, istället för de djupa intervjuer som han hoppats på. Han hade tidigare gått musiklinjen på en folkhögskola där det också fanns en teologisk ledarskapsutbildning. Vännernas kurslitteratur i systematisk teologi fångade hans fascination på riktigt. Efter att ha utbildat sig till journalist bestämde han sig för att ge teologin en chans och plötsligt var det som att komma hem.

– Jag kände genast att det här är min grej. Jag tror att de flesta människor kan göra lite vad som helst men jag hör inte till dem, jag är liksom gjord för att vara teolog.

Han doktorerade i patristik, om kyrkofädernas historia, därefter har han fortsatt som etiker i många år och nu gått över till att undervisa i praktisk teologi på Åboakademin där han finns verksam. Huvudfrågan han alltid återkommer till handlar om kyrkan.

– Det som jag tänker mycket kring är just vad det innebär att tro så som kyrkan lär? Vad spelar det för roll, i vår tid i dag?

Under uppväxten i Vasa, Finland, har Patrik alltid varit den som diskuterat, analyserat och frågat. Erfarenheterna från den pingstförsamling som familjen tidigare tillhört, som under åttiotalet splittrades på grund av teologiska frågor, lärde honom att man kan ha fel i kyrkan. För Patrik ledde det till att bli den kritiskt granskande teolog han är i dag, men genom åren har han sett många i samma process som istället valt att lämna all form av kristendom. Vissa klarade sig genom att ha ett »bullshitfilter«, något han beskriver som en beklaglig överlevnadsstrategi, vilket gjorde att de verkade kunna segla förbi allt som sades utan att ta det för allvarligt.

DSCF2338 svDSCF2338 sv
Teologin är ett redskap, enligt Patrik, som gör det möjligt att reflektera kring det som annars förblir osagt.Teologin är ett redskap, enligt Patrik, som gör det möjligt att reflektera kring det som annars förblir osagt.
För Patrik innebar resan som tjugoåring till klostret i Tazié ett möte med en större värld, utanför österbottnisk frikyrklighet, som berörde honom starkt.För Patrik innebar resan som tjugoåring till klostret i Tazié ett möte med en större värld, utanför österbottnisk frikyrklighet, som berörde honom starkt.

– Jag saknade ett sådant filter när jag växte upp, jag tog allt på väldigt stort allvar. Tyvärr finns det för många i kyrkan som säger så mycket dumt, och sätter en gudomlig auktoritet bakom det, vilket gör att människor verkar behöva ett sådant filter för att överleva.

Vändningen kom när han i tjugoårsåldern besökte klostret i Taizé i Frankrike.

– Det gav mig en känsla av att religion kan fungera på riktigt, vilket jag var lite tveksam till i den åldern. De kombinerar sund teologi med gudstjänstpraxis och att vara vettiga människor som gör saker i världen som betyder någonting.

Resan till Taizé har, tillsammans med Peter Halldorfs författarskap, gett Patrik en upptäckt av kyrkans djupa och breda tradition samt historia.

– Jag hittade den stora ekumeniska kyrkliga verkligheten och det är nog där jag hör hemma. I min teologi så finns det lika mycket baptistisk teologi som det finns katolsk eller ortodox teologi i den. Jag har alltid uppfattat det som att hela kyrkans teologi är min.

Kyrkan och dess gemenskap ligger honom fortfarande varmt om hjärtat. Han ställer sig frågande till den våg av teologi som under senare delen av 1900-talet bekräftade sin relevans genom kritiskt tänkande och att rikta den mot kyrkan.

– Jag tycker genuint mycket om att gå i kyrkan och att vara delaktig i kyrkans liv på olika sätt. Det finns helt klart jättemycket man kan vara negativ till i kyrkan, men som teolog kan man bara vara kritisk mot kyrkan som mot någon man älskar.

Därför ser han det som sin främsta uppgift att återskapa bilden av vad vi har kyrkan till och varför den spelar roll, trots sina fel och brister.

Teologen Patrik är, trots sin finlandssvenska brytning och sitt stora engagemang inom kyrkan i Finland, nästan mer hemma bland svensk kristenhet där han återkommer som talare och hans böcker fått stor spridning. Strax efter nyår medverkade han på medarbetardagar för EFS och Salts anställda i Västerbotten.

– Jag är väldigt präglad av svensk kristenhet. Det är lite lustigt, när jag kommer till Sverige och talar så gör jag det lite som en utomstående, men känner till ganska bra vad som har pågått här. I Finland är jag väldigt mycket mer udda. Speciellt på finskt håll, där är det väldigt få som exempelvis tycker att kyrkofäderna har mycket att säga oss i dag.

Vilket språk ger teologin dig?

– Det är ett språk ägnat åt att prata om det som vi ofta tar för självklart, som hela tiden rör sig på marginalerna av det som går att säga och pushar på den gränsen, det är teologins hemort. Den ger mig och kyrkan ett språk för att komma åt de saker vi annars inte pratar om, men kanske bör prata om, för det är ofta på den nivån som mycket av det viktigaste i livet finns.

För att inte teologin ska bli något isolerat väljer Patrik ofta att, utifrån ett politiskt perspektiv, peka på hur vårt samhälle fungerar och sedan använda teologin för att belysa det. På så vis vill han göra den tillämpningsbar och begriplig i vår nutida samhällskontext.

– Det behövs att vi ser kristendomen, livet som kristen och att fira gudstjänst som sådant vi behöver lära oss. Det är inget som finns i oss eller som vi automatiskt kan.

Många av hans böcker berör därför kyrkans gemenskap. Den storleksmässigt minsta av dem, »Söndagsskola för vuxna«, är ett förslag på en kristendomstolkning för vår tid. Den utgår från konkreta livsfrågor och riktar sig till alla som vill fundera kring vad kristet liv innebär i dag. Han ser det teologiska språket som en kontrast till kyrkans vana att bekräfta sin existens genom individens egna erfarenheter. Kyrkan och teologin behöver vara samhällsorienterad för att hållas relevant.

– Om det enda sättet som kyrkan har att förklara varför kristendomen är viktig är genom personliga upplevelser och problem blir den väldigt terapeutisk. Vi får snabbt intrycket av att kristen tro handlar om att vi ska må bra, vilket kanske inte alls är poängen.

Vi kommer in på begreppet gudsbild, vad som definierar bilden och vad gör den med oss. Utifrån uppväxten i en väckelsefromhet som starkt betonat den personliga relationen till Jesus hade Patrik under en tid en gudsbild som mer handlade om en »bete-sig-rätt-instans«.

– När jag läste mer teologi insåg jag att detta inte var en produkt av kristendomen utan snarare från maktutövande predikanter och jag kunde därför droppa den.

Vad får det för konsekvenser för dig?

– Jag tror på kyrkans Gud. Det hoppas jag innebär att jag inte försöker kontrollera Gud, vilket ofta är följden av att tro sig veta vem Gud är. Kanske lämnar det också ett utrymme för mig att ta kyrkan som gemenskap på stort allvar.

Patrik menar att när Gud blir för konkret börjar han konkurrera med kyrkan, och vårt behov av en troende gemenskap minskar:

– Det är lite det som har hänt i modern protestantisk kristendom, att vi har skapat en väldigt tydlig Gud och då behöver vi inte någon kyrka. Men om Gud är tillvarons grund som vi tillber och älskar, men inte känner till, då behöver vi en gemenskap som delar erfarenheten av den sortens liv. Det är därför mitt teologiska tänkande hela tiden handlar om vad kyrkan är för något och vad den gör.

På samma sätt som teologin kan sätta ord på, och ge uttryck för, det som är otalt så kan det också vara ett språk för sådant vi inte kan förstå oss på. Patriks liv har sedan tonåren, då hans far fick sitt cancerbesked, kantats av sjukhusbesök samt förluster av nära och kära.

– Teologi eller kristen tro, vet inte vilket som är vilket, har hjälpt mig att veta vad jag skulle titta efter. Att just sådana vardagliga exempel på nåd, att de på riktigt är viktiga.

Hösten 2011 fick Patrik och hans fru Carina, kallad Kika, beskedet att deras då treårige son Joel hade en hjärntumör och var döende. Behovet av den kristna gemenskapen och betydelsen av de personliga erfarenheterna av närhet och nåd blev extra påtagliga.

– När min son var sjuk, märkte jag och min fru att vi fick en massa styrka av att finnas där för andra, vilket var lite paradoxalt. När människor kom för att stödja oss på något plan så märkte vi ganska snabbt att det var vi som fick stödja dem, för vi kände till situationen betydligt bättre. Vi märkte att det här var något som gav oss kraft och gav vårt lidande någon slags mening, eftersom vi på något sätt kunde hjälpa andra med sitt.

Kyrkan fanns hela tiden närvarande. Särskilt betydelsefullt var det bönenätverk som startade direkt de fick höra om Joels tumör, en bedjande kvinna från barndomsförsamlingen i Österbotten var den andra person Patrik ringde efter beskedet och bönestödet hade oerhörd betydelse. Ungefär ett och ett halvt år efter Joels begravning gjorde livets oerhörda skörhet sig återigen konkret då Carina hastigt gick bort i sviterna efter en plötsligt stroke.

– Det känns som att genom alla dessa år, under den delen av mitt liv som på något sätt avslutades med att Kika också gick bort, var det som att jag fick leva med och bäras av en slags speciell gudsnärvaro som jag väldigt starkt kopplade samman med den här förbönen som nu är över. Det känns nu som att jag lever under normala livsvillkor igen med ett vanligt bekymmersliv.

Vardagsglimtarna av nåd tog sig många uttryck och fick stor betydelse. Tacksam­heten, situationen till trots, är något Patrik ofta återkommer till som en viktig del av kristendomen och ett sätt att hantera livets olyckor på.

– Just det här med tacksamhet, inte över motgångarna man möter men för andra saker, det är en sådan konkret sak som kristendomen lär oss.

I mötet med de familjer som levde i samma sjukhusmiljö blev tacksamheten en tydlig skillnad. Istället för att fokusera på de fina sakerna mötte de många som bara såg trånga utrymmen eller läkarnas misstag, något som gjorde den redan jobbiga situationen allt tyngre.

– Min fru höll kontakt med många av mammorna till de cancersjuka barnen och slogs av hur mycket bitterhet människor lever med. Då hade många av dem ännu sina barn i livet. Kanske att vi som kristna vet att bitterhet är ett gift man inte kan flirta med, utan vi måste hitta andra sätt att se på saker för att undvika det. Vi försökte hela tiden, för att uttrycka mig fromt, se Guds gåvor där vi fick leva.

Vårt samtal har handlat om kyrkans gemenskap, om att leva för sin nästa, men vad hände då när dina nästa plötsligt togs ifrån dig?

– Det är konstigt hur livet fungerar, när vår son var sjuk kom jag och min fru mycket närmre varandra. När hon dog så blev mina närmaste vänner mycket, mycket viktigare för mig. Det är ju en välsignelse att jag hade sådana vänner som kunde ställa upp och lyssna på mina totalt irrationella funderingar som kom ur mig de första dagarna.

– Ingenting blir bättre av att jag formulerar min smärta och min saknad i termer av »hur kan Gud tillåta det här?!« för det kommer jag aldrig få något svar på. Man får hitta ett annat sätt att tänka på det och försöka ställa frågor som vad handlar mitt liv om nu, när jag inte längre är familjefar och lever småbarnsfamiljeliv? Vad är det då som är viktigt för mig?

Ekumenisk bredd lockar

Det är lunchtid och Sussie Kårlin, Gunilla Edler och Caroline Widell har skyndat sig från Filadelfiakyrkan i Stockholm där merparten av konferensen äger rum. Nu sitter de i Betlehemskyrkan och äter medhavd konferenslunch innan seminarieeftermiddagen tar vid. Programmet är späckat. Det gäller att maximera när människor rest från hela landet och hungrar efter ny inspiration och nya verktyg till sin barnverksamhet.

Sussie, Gunilla och Caroline är erfarna barnledare. De har längtat efter konferensen och berättar om styrkan i att komma samman med andra som också brinner för barnen.

– Det är uppmuntrande att se bredden, att vi inte konkurrerar med varandra utan jobbar för samma sak. Vi finns tillsammans lokalt på många platser och brottas med samma frågor, säger Sussie, som är präst i Svenska Kyrkan i Kalmar.

20170204OMDA102920170204OMDA1029
På barnledarkonferensen blir ekumeniken en berikande bredd, utan konkurrens, upplever Sussie Kårlin, en av de 1200 deltagarna på årets barnledarkonferens.På barnledarkonferensen blir ekumeniken en berikande bredd, utan konkurrens, upplever Sussie Kårlin, en av de 1200 deltagarna på årets barnledarkonferens.
Barnens starka Gudsmöten är något som många gånger berört barnledarna, från vänster Sussie, Gunilla och Caroline.Barnens starka Gudsmöten är något som många gånger berört barnledarna, från vänster Sussie, Gunilla och Caroline.
20170204OMDA102620170204OMDA1026

Tidigare har Sussie upplevt hur barn kan bli ett maktmedel kyrkor emellan.

– Om man ska presentera sin kyrka och någon berättar att de har hundra barn i sin söndagsskola, blir det genast något man ser upp till. Alla församlingar vill samla barn, därför blir arbetet lätt prestigeladdat och fokuserat på att desperat hitta modeller för det. När Berit Simonsson predikade om att fokus inte bör ligga på metoder utan på att lyssna in Gud i vår kammare, kände jag hur jag slappnade av.

– Visst tog det ner pressen? Man bara, ah, är det sant? Jag vet ju att det är sant, men det är så skönt att någon säger det, fyller Caroline i och visar illustrativt hur axlarna sänks.

Caroline arbetar till vardags som familjepastor i EFK-församlingen New Life i Stockholm. Hon nämner lovsången där barn och vuxna sjöng sida vid sida som en av konferensens höjdpunkter.

– Vi är så duktiga på att dela upp barn och vuxna, men vi borde göra fler saker tillsammans. Alla berörs när barnen sjunger, vi släpper garden. Barnen har en rak koppling med Gud, säger hon.

Att barn kan få starka gudsmöten är alla tre övertygade om. Gunilla, som är ideell söndagsskollärare i Betlehemskyrkan i Stockholm, har gång på gång fått uppleva hur söndagsskolan blir en gudstjänst med stark Gudsnärvaro.

– Barn möter Gud på jättemånga olika sätt. Det är naturligt för dem och mötet kan vara väldigt kort. Barnen kan växla från att möta Gud till att fråga »ska vi leka nu?«. De är inte som vi vuxna, som säger »åh, nu har vi mött Gud så nu måste vi vara stilla och kan vi verkligen göra någonting direkt efteråt?«, berättar Gunilla och de andra två skrattar igenkännande.

Sussie fortsätter:

– Jag tänker på den snabba responsen. Jag kan ha lett en gudstjänst och talat med barnen om att Gud kan prata med dem. När gudstjänsten är slut kan ett barn komma fram och säga »ja, nu sa Gud till mig att mormor har det bra i himlen«. Jag som vuxen blir paff och tänker, »jaha, sa Gud det?« men för barnen är det självklart.

Sussie, Gunilla och Caroline önskar att fler skulle få uppleva glädjen att arbeta med barn i kyrkan.

– Det är svårt att få ledare som är med för att de själva vill. Jag avskyr uttrycket »att ställa upp« utan önskar att fler vuxna får upptäcka hur fantastiskt det är att vara med barnen, säger Caroline.

– Jag tror att det är viktigt att myndigförklara vanliga kristna. Du behöver inte vara pedagog eller ha gått bibelskola för att jobba med barn, din egen berättelse duger, fortsätter Sussie.

Gunilla är inne på samma spår:

– Många barn lever i trassliga familjer och då är det viktigt att det finns närvarande vuxna i kyrkan som ger av sin tid.

Lunchen är slut och det är dags för seminarium. Bland de 32 seminarierna finns allt från barnteologi till praktiska tips för att lära ut Bibelns berättelser. Sussie, Gunilla och Caroline vill hinna ta in så mycket som möjligt innan det är dags att åka tillbaka till sina respektive sammanhang. Där ska de fortsätta det viktiga arbetet att ge Jesus till barnen.

En oas för de föraktade i Mwanza

I Mwanza nås vi regelbundet av rapporter om funna barn med svåra funktionsnedsättningar som blivit gömda, misshandlade, dumpade eller mördade. Fördomar om att barnen är förbannade genom svart magi eller att förfäderna nu straffar familjerna på detta sätt lever starkt kvar genom naturreligionen. Det är heller inte ovanligt att kristna tror att det är Guds straff för tidigare synder. Ofta är det kvinnan, oavsett religionstillhörighet, som får bära skulden om att hon har begått stor synd som orsakat barnets handikapp. Många män förskjuter då kvinnan och barnet, som oftast lämnas i total misär.

Till en början lärde jag känna ett antal familjer och deras barn med funktionsnedsättningar genom hembesök. Familjerna var mycket fina mot sina barn, men kände sig ensamma och övergivna till att klara av alla utmaningar på egen hand. De möttes dagligen av förakt och oförståelse ifrån sin omgivning. Jag bad och funderade på hur kyrkan skulle kunna uppmuntra dessa familjer och samtidigt vara del i att förändra samhällets attityder. Utifrån detta startades det kristna nätverket Oasisi, Oasen på svenska, som är till för familjer med barn med funktionsnedsättningar i Mwanza. Här träffar familjerna andra som lever i liknande situationer. De får möjlighet att stötta varandra och dela varandras erfarenheter. Bara vetskapen om att inte längre vara ensamma är nog det som är det mest läkande för dem, tror jag. I dag består nätverket av nio familjer och glädjen de känner för att träffas går inte att ta miste på.

På Oasisi försöker vi skapa en atmosfär där barnen kan känna sig fria att uttrycka sig fritt i bön, lovsång, dans och trumspelande. Alla familjer innesluts i förbön och får lära sig mer om hur värdefulla deras älskade barn är och hur Jesus Kristus vänder upp och ner på allt. Han ställer den svage och förtryckte främst.

När barnen leker och målar tillsammans får föräldrarna tid till själavård och handledning. Präster, från den evangelisk-lutherska kyrkan, engagerar sig allt mer i familjerna. Samtidigt är det en utmaning att få kyrkan att prioritera insatser för den lilla människan. För många av prästerna är det första gången som de får möta barn med grava funktionsnedsättningar, vilket kan vara lite ovant till en början. Föräldrarnas berättelser berör prästerna djupt. En stark vänskap och respekt skapas emellan dem och leder till att upprätta föräldrarnas förtroende gentemot kyrkan. Förhoppningsvis kan denna insats vara en liten del i att förändra kyrkans attityd gentemot handikapp. Papporna i Oasisi har en mycket viktig roll att spela. De hjälper varandra att vara goda förebilder i hemmet och ut mot samhället.

Tillgången till god habilitering för barn med funktionsnedsättningar är sällsynt vilket gör den goda relationen till Mwanzas största sjukhus glädjande.Tillgången till god habilitering för barn med funktionsnedsättningar är sällsynt vilket gör den goda relationen till Mwanzas största sjukhus glädjande.
Maria förbereder för Oasisi.Maria förbereder för Oasisi.

Min tanke har varit att samlingarna ska vara just som en oas, dit man kan komma för att bara pusta ut och fyllas på av Kristi kärlek och kraft. Det glädjer mig mycket när vi nu ser att familjerna växer i självförtroende och att de blir allt tryggare med varandra. De visar stort engagemang och kärlek gentemot varandras barn, som vandrar runt från famn till famn. Det blir mycket tårar och skratt, där familjerna får leva i tilliten till att deras barn är så älskade och dyrbara av Gud, oavsett vad människor omkring säger. Tillsammans blir de starka till att möta framtiden och vara med och förändra samhället till det bättre.

Det är lätt att drunkna i all ondska och hemskheter som drabbar de mest svaga och utsatta här i Tanzania. Men jag tror att en missionär alltid måste hålla fast vid tanken på att upprättelse för den enskilda människan är en stor seger i Guds rike och en pricksäker knockout mot mörkets härskare.

Därför vill Ruth Nordström spränga åsiktskorridoren

Medieversionen av Ruth Nordström målas som svartvit och oresonlig. En bild tätt sammankopplad med påstått kvinnorättsmotstånd och anti-abort-aktivism. Kanske säger den mer om debattklimatets hårda ton kring dessa frågor än hennes egna ställningstaganden. Driven av en tydlig målmedvetenhet, nyfikenhet och rättvisa, valde hon vägen genom en egen juristfirma för att kunna fokusera på rättsfall gällande människohandel, asylärenden och migrationsfrågor samt mänskliga rättigheter.

– Jag kan inte styras av politisk korrekthet eller populism. Om jag är trogen mitt samvete och gör det jag tror är rätt, då gör jag det jag ska, säger hon.

Uppvuxen som storasyster i en stor kristen familj i Oslo, var det redan under mellanstadiets FN-dagar som hennes fascination för mänskliga rättigheter väcktes. Något sa klick – sedan dess har frågor som rätten till liv, förbud mot slaveri och trafficking, åsikts- och yttrandefrihet stått högt i kurs för Ruth.

Hon är en nyfiken person, det har hon varit så länge hon kan minnas. Hennes stora intresse för människor gjorde att hon först ville jobba som journalist, men väl vid valet av universitetsutbildning framstod juristprogrammet som det enda rätta. Nyfikenheten blir särskilt tydlig i mötet med sina meningsmotståndare. Trots mycket motstånd fortsätter hon att höra av sig för att påpeka fakta, visa på sakfel eller nyansera den bild som journalister och ledarskribenter presenterat.

– Jag tycker det är så fascinerade med journalister, de måste ju vara nyfikna personer och någonstans ha en drivkraft att förmedla en rättvis bild, men på de ledande nyhetsredaktionerna vill de som skriver om mig varken ha en dialog eller träffas. Några har sagt att de inte vill ses, av rädsla för att jag skulle övertala dem, men då brukar jag svara: »nä, jag tror inte du kommer att ändra din uppfattning men du kanske är intresserad som människa att få en nyanserad bild av verkligheten?« Den är inte bara svart eller vit.

Att få de svartmålade bilderna av Ruth som en hotfull och manipulativ abortmotståndare att gå ihop med den varma personligheten mitt emot mig är svårt.

När stat eller statlig myndighet fattar beslut som inskränker i den enskilda människans frihet aktualiseras de mänskliga rättigheterna och det är då Ruths kamp för rättvisa kommer till sin rätt.När stat eller statlig myndighet fattar beslut som inskränker i den enskilda människans frihet aktualiseras de mänskliga rättigheterna och det är då Ruths kamp för rättvisa kommer till sin rätt.
Trots den bild Ruth Nordström möter av sig själv i media väljer hon att se sin främsta identitet i att vara mamma, maka, syster och vän.Trots den bild Ruth Nordström möter av sig själv i media väljer hon att se sin främsta identitet i att vara mamma, maka, syster och vän.
Likt Martin Luther King, som säger att »fegheten ställer frågan: är det säkert och tryggt? Fåfängan ställer frågan: är det populärt? Men samvetet ställer frågan: är det rätt?« återkommer Ruth till drivkraften – vad är det som motiverar mig?Likt Martin Luther King, som säger att »fegheten ställer frågan: är det säkert och tryggt? Fåfängan ställer frågan: är det populärt? Men samvetet ställer frågan: är det rätt?« återkommer Ruth till drivkraften – vad är det som motiverar mig?
När ilskan och frustrationen slår till blir boxningen Ruths chans att släppa känslorna fria.När ilskan och frustrationen slår till blir boxningen Ruths chans att släppa känslorna fria.

Varför väljs den ensidiga bilden av dig, tror du?

– Har man fördomar så vill man inte utmanas i att få en annan uppfattning. Många ger en väldigt förenklad bild, de sätter det goda mot det förment onda. Vi lever ju i ett öppet samhälle och någonstans kan man inte fortsätta ha en så trång åsiktskorridor hur länge som helst, den måste ju sprängas någon gång.

Trots motvind är Ruth positiv, engagerad och korrekt. Det är med ett bestående leende på läpparna som hon berättar, om alltifrån utmaningarna hon möter till den kristna tro som bär henne genom livet. Det märks att hon är van vid att argumentera och presentera en helhet.

Kan du se dina motståndares argument?

– Vissa bär nog en genuin rädsla för att det som man kämpat för i generationer, för kvinnors rättigheter, skulle hotas på något sätt men att värna om kvinnan är ju precis samma sak som vi också vill. Det är därför jag ofta bjuder in till samtal. Abortfrågan är känslig, jag har en syster som genomgått abort och jag vet att det kan vara nödvändigt men också väldigt jobbigt. Därför behövs det mycket stöd och vi behöver mötas som medmänniskor. Vi måste kunna ha ett konstruktivt samtal och nyansera bilden. Någonstans är det vad som saknas, alla färger är det som berikar, men i den svenska debatten är det väldigt svartvitt och trångt, har du »fel« åsikt så ska du bort.

Enligt vissa är Ruth den som ska bort. Att problematisera abort och vara för kvinnans rättigheter är för många inte förenligt, men Ruth står för både och. Hon bryter de förväntade normerna och det provocerar. Hennes ställningstagande kring samvetsfrihet har inneburit att vissa vill stänga dörrar för henne att tala om arbetet mot trafficking och sexuell exploatering av kvinnor och det är när Ruth går emot en till viss del färdig mall som hon stöter på problem. Detta får henne att se behovet av en ny kvinnorörelse, ett bredare sätt att se jämställdhet och kvinnans frihet på.

– Det finns ju en positiv del av feminismen, men när den på något sätt har blivit en förtryckarelit är det något inom mig som reser sig. Jag känner att det inte är rätt. Feminismen måste ha sina nyanser och tillåta kamp även för de kvinnor som vill ha tillbaka rätten över sina egna kroppar och sitt liv, som önskar samvetsfrihet eller dem som riskerar dödshot för sin tro.

Hon ser ytterligare en fara med dagens kvinnorörelse där kvinnan anses stark endast när hon står helt på egna ben.

– Man ska helst inte vara beroende av sin man, sina barn eller någon annan, utan klara sig själv. Jag är en stark person, trygg i min identitet och har en väldigt stark drivkraft men trots det är jag också totalt beroende av att vara i ett team, tillsammans med min man, mina barn, mina vänner och kollegor. Jag behöver en daglig relation till Gud, bönen ger mig kraft och stor frid. Om inte jag hade haft denna förankring så hade jag inte alls varit lika stark.

För att hålla fokus omger Ruth sig med före­bilder, bibelord och människor som inspirerar henne att våga stå upp för det samvetet säger är rätt. Hon vägrar att ta offerkoftan och slutar inte drömma. Hon vill vara den som bryter ny mark.

– Min drivkraft är att bekämpa orättvisor. Som för de kvinnor vi hjälper, som varit utsatta för fruktansvärda övergrepp och ingen lyssnar till, om inte jag höjer min röst för dem står de helt försvarslösa. Det är precis vid de tillfällen, när stat eller statlig myndighet fattar beslut som inskränker i den enskilda lilla människans frihet som de mänskliga rättigheterna aktualiseras.

Det hårda medieklimatet har blivit extra märkbart i samband med rättsfallet om samvetsfrihet för barnmorskan Ellinor Grimmark. Det ger Ruth återigen perspektiv på tillvaron, för henne är detta i slutändan ett jobb hon kan gå hem ifrån. Den vuxenmobbning som sker mot hennes klient är verksam i såväl media som i rättssalen. Det är tydligt att orättvisorna både stör och berör.

– Den här mobbningen gör mig riktigt arg. Som i rättssalen i Jönköping, då Ellinors chefer sitter och pekar finger, himlar med ögonen och skrattar åt Ellinor när hon blir utfrågad i vittnesförhören. Eller när en panel i tevesoffan säger att man borde »abortera abortmotståndare« och hånskrattar. Då är det något inom mig säger: »Nu har det gått långt över gränsen!«

Att den utsatthet som drabbat både Ellinor och Ruth inte har nått de ytterligare två juridiska ombuden, advokat Jörgen Olsson och människorättsadvokaten Percy Bratt, anser Ruth är anmärkningsvärt.

– Som en av Sveriges främsta människorättsadvokater sitter Percy Bratt på oerhört mycket kunskap och expertis, det är ju väldigt märkligt att ingen är intresserad av varför han har engagerat sig i det här fallet. Istället har man valt att inte ens intervjua, utan bara skriva om mig och tyvärr sker ofta det utifrån en bestämd vinkel.

Vad tror du det beror på?

– Självklart vill vi i Sverige vara så duktiga på att hävda kvinnors rättigheter och möjligheter, men någonstans är det ändå så att varken Percy Bratt eller Jörgen Olsson har blivit utsatta, om det beror på att de är män vet jag inte. Jag kan bara konstatera fakta, att det är Ellinor och jag som drabbas, inte de. Samtidigt tar jag gärna den smällen för min klients skull.

Vad gör du när det blir för mycket?

– Ja, ibland får jag bara nog. Då åker jag hem. Jag har helt fantastiska barn, jag lägger mig i soffan och säger att »nu orkar mamma inte mer«, men då kommer de med uppmuntran och kramar. Sen hittar vi på något roligt ihop.

Andra gånger är det inte tröttheten som slår till utan en ren ilska. Det finns ett rättvisepatos över hennes engagemang som slår larm när något gått för långt. Det är i sådana situationer och just innan rättegång som Ruth behöver få utlopp för känslorna.

– Då är det boxning eller hårt gympass som gäller. Eller ett danspass med barnen. Annars, om det är helt tomt när jag kommer hem, kan jag bara höja volymen och sätta igång mina power-låtar.

Illa berörd av orättvisorna hon möter och den frustration som samhällets tystnad väcker blir boxningen Ruths chans att släppa känslorna fria. Det viktigaste för Ruth är de goda relationerna, som ett ovärderligt skydd när det stormar runtom.

– Har man en nära relation till sin familj och goda vänner tror jag man blir väldigt skyddad från det som händer utanför. Det är ju ändå kopplat till mitt arbete, medan jag framförallt är mamma, maka, syster, vän och medmänniska – det är den jag är. Att vara Guds barn är min identitet och det är viktigast.

Med drivkraften att göra det som samvetet säger är rätt har Ruth en tydlig kompass och riktning, hon kommer fortsätta slåss för den enskilda människans rättigheter.

Arkivet för missionen vidare – nu i Indien

Volontärerna i EFS arkivprojekt gör betydelsefulla insatser och intressanta upptäckter. En av dem är Lars Hofgren, tidigare EFS-missionär i Tanzania och handläggare för Svenska kyrkans internationella arbete. Hans första uppdrag var att skriva rent och översätta Langes dagbok 1908–1909, nästa blev Carl Cederqvists dagböcker.

– Intressant och utmanande. Handskrivna dagböcker från slutet av 1800-talet är inte alltid lätta att tyda, ord kan vara sådana som inte används i dagens språk. Jag försöker ofta se till sammanhangen och det som beskrivs för att kunna tyda orden och meningarna, säger Lars.

Nu arbetar han med att översätta boken »I hjärtat av Indien« till engelska eftersom Nirmal Soren, pastor i Chhindwara, Indien, sökte faktamaterial inför en avhandling om missionsarbetet i delstaten Madhya Pradesh. Boken gavs ut 1927 i samband med det indiska missionsarbetets 50-årsjubileum och ger en bra beskrivning av det första missionsarbetet, även ur ett kvinnligt perspektiv. Nils Dahlberg står som redaktör, men flertalet av bokens kapitel är skrivna av kvinnliga indienmissionärer.

Lars förundras av hur förutseende missionärerna var i Indien och hur de tidigt satsade på att församlingarna samt de kristna skulle bli självförsörjande.

– Jag är imponerad av hur de tidiga missionärerna klarade av sina dagliga liv, att kommunicera med omgivningen, lära sig språk, hur de härdade ut trots hårt klimat och många sjukdomar. Många var febersjuka under långa perioder, men arbetade ändå vidare och byggde relationer med omgivningen. De vågade satsa, även om resultatet kanske inte blivit riktigt det de önskade.

Pastor Nirmal, som studerar hemma i Indien och har besvarat våra frågor via mail, ser hur historien kan berika det arbete han står i nu.

– I mitt hjärta har jag alltid varit nyfiken på min kyrkas ursprung och utveckling. Jag vill som pastor, här i Chhindwara, undervisa den nya generationen om EFS missionsarbete och dess arbetsmetoder i dagens sammanhang.

Varför är det viktigt för dig att få tillgång till denna bok och annat ur EFS arkiv?

– Därför att det är en primär källa till svenskt missionsarbete. Andra skrivna källor av indiska författare är inte lika autentiska som EFS arkivmaterial. Där finns många berättelser, händelser, presentationer av personer och missionsmetoder som har blivit till stor hjälp för mig. Det finns även andra detaljer beträffande EFS arbete i andra länder som hjälper oss att förstå arten av EFS mission. Brev och fotografier är också viktiga för förståelsen av äktheten av materialet om missionsarbetet.