Nog är det sant, att någon ordning får det väl ändå vara? Det gäller gudstjänsten också. Det visste kyrkan tidigt, därför talar vi om liturgins »ordo«, den ordning som finns belagd för hela kyrkan i alla tider. Mässan behöver inte uppfinnas på nytt inför varje söndag utan strukturen är given: Samlingen, Ordet, Måltiden och Sändningen. Redan Justinus Martyren beskrev detta omkring år 150. Mässans riktning var självklar från första början: Församlingen vänder sig till Gud i tillbedjan, överlåtelse, lovsång och bekännelse samt tar emot vad Gud ger genom sitt ord och i nattvarden.

Inte var det döda bokstäver som lästes, inte kvävande ritualer utan levande ord och sjungande liturgi. Kyrkofadern Augustinus omvittnar på trehundratalet, hur allt i mässan sjöngs så när som på predikan. Martyrernas kyrka var en lovsjungande kyrka fjärran från en liturgi i mjukisdress full av vaggsånger för inre ro. Gudstjänsten var på allvar, det var ord med handtag och en förkunnelse att leva på och dö för. Varenda en som stod där och sjöng riskerade under kyrkans första sekler att bli martyr. Så som det på nytt är i Mellanösterns kaos. När vardaglighet tenderar att stå modell för mässfirandet behöver vi påminnas om heligheten – att det främst är Gud vi möter. Inte människor. Gudstjänstens fråga är inte hur vi ska få folk att komma, utan hur vi ska tillbe Gud. När vi i mässans liturgi vänder oss mot Gud anges riktningen för hela mänskligheten, att söka sig tillbaka till Gud som redan sökt och söker oss.

Mässan vänder blicken mot vår synliga verklighet såväl som mot det som är bortom. Tid och evighet, jord och himmel. I mässan möter vi livsfrågorna som liturgi men den gläntar också på dörren till svaren. Ännu ser vi dem bara som gåtfulla speglingar av det himmelska i enkla ord, handlingar och jordnära smaker som bröd och vin. Gudstjänstens folk kan kanske uppfattas som dysterkvistar som plågar sig med att riva upp livstrauman som synd och död, som man annars borde skölja ned med ännu ett avsnitt av »Downton Abbey«. Fast det är tvärtom, vi som är gudstjänstens folk har fått smak på mer – vi är fulla av förväntan, nyfikna på det oanade.

Ord som gloria, sanctus eller credo i liturgin är visserligen lika obegripliga som assist, tekning eller off-side. Rena grekiskan. Och ibland latin. Men de visar på vad som burit genom seklerna, hur mässan tar livet på allvar och är en kontrast till vår tids trivialisering.

Skalan tråkig eller rolig, trist eller underhållande kan inte tillämpas på mässan. Gudstjänster som försöker överträffa melodifestivaler är meningslöst. För mässan är livshållning, inte underhållning, i en värld där allvarsbrist är en av vår tids mentala och mediala folksjukdomar. För vi längtar efter att bli tagna på allvar och ingen tar oss mer på allvar än Gud.

Som någon sagt: »Glädjen är himlens allvarliga uppgift«.

• Della
• Twittra