aidooadmin

»Jag drömmer om en vänskapsrevival«

Vad skulle hända om vi bjöd in vänskapen på livets spelplan och inte lät den stå i vänthallen medan vi förverkligar oss själva? Om vi faktiskt gav den omsorg och tillit för att bättre rustas för det liv vi lever – och samtidigt rusta en medmänniska? Elin Liljero Eriksson har skrivit en handbok om relationsformen vänskap, om dess livsnödvändighet och krångligheter. Hon är övertygad om att vänskap är ett botemedel för människan i en självcentrerad samtid.

– Hej, hoppas jag inte är sen! Kommer precis från en lunch med en gammal vän, säger Elin Liljero Eriksson och slår sig ner vid det rustika kaffebordet. Vi har hittat ett mysigt fik i hjärtat av Söder i Stockholm och temat är vänskap. Jag ska få spendera en god timma med författaren till Underbara krångliga vänskap, den aktuella handboken i ämnet som är den första som kommit ut på svenska. Och det i ett land med epitetet världens ensammaste land.

Elin Liljero Eriksson föddes i åttiotalets Stockholm i en företagsam familj med stort driv. Sin journalistiska bana inledde hon redan som 20-åring som chefredaktör för ett ungt tjejmagasin under Plaza Publishing Group. Redaktörskapet kom under följande tioårsperiod att bli en självklar följeslagare, på Expressen och därefter på mode- och livsstilsmagasinet Plaza Kvinna. Efter Plaza var steget inte långt till svenska Cosmopolitan och Pure, där hon satsade drygt fem intensiva år som redaktionschef och chefredaktör. Även om hon trivdes med chefsrollen längtade hon allt mer tillbaka till hantverket – skrivandet.

Så när första dottern Alva kom till världen 2012 blev det naturligt att lägga redaktörskapsrollen på hyllan för ett mer flexibelt frilansliv. I dag arbetar Elin som frilansjournalist och skriver regelbundet för svenska tidningar som Damernas Värld, Mama och Femina. Sedan 2015 är hon även ett välbekant namn för många av Budbärarens läsare, främst genom sina starka personporträtt.

Att det blev Elin som skulle skriva Sveriges första manual om vänskap anar hon är ett verk från ovan. Hon berättar om kvällen då hon började definiera vänskapens kraft:

– Det var när jag åt middag med två av mina närmsta vänner som jag fick en slags uppenbarelse hur viktig vänskapen med dem är. Tankarna gjorde mig väldigt rörd. Vi hade varit vänner i 15 år, men alltid, på något sätt, tagit vänskapen lite för given. Vi hade aldrig definierat den. Men där och då gjorde vi det – satte ord på vår vänskap och det var så fint.

Några veckor senare hörde bokförlaget Libris av sig, med frågan hur Elin ställde sig till att skriva en bok om vänskap. Svaret blev enkelt. Därefter följde intensiva månader av intervjuer, research och skrivande. I september i år släpptes Underbara krångliga vänskap – ta hand om dina livsnödvändiga vänskapsrelationer, och responsen har inte låtit vänta på sig.

Elin Liljero Eriksson har den senaste månaden synts i Nyhetsmorgon, hörts i radio och omnämnts i flera av de större nyhets- och livsstilstidningarna. Och i slutet av september lyfte hon ämnet på Bokmässans scener.

– Jag tror att boken har fått så stor medial uppmärksamhet just för att ämnet lockar, och ligger i tiden. Folk är nog rätt trötta på detta individualistiska tänk som så länge legat i fokus, att ständigt jaga bekräftelse på att man duger och försöka förverkliga sig själv. Under skrivandets gång har jag blivit allt mer övertygad om hur vänskapsformen faktiskt är en nyckel till många av vår samtids utmaningar, så som stress, dålig självkänsla och psykisk ohälsa, säger Elin.

Elin beskriver sin egen vänskapsresa med ord som krokig, dramatisk och full av längtan:

– Jag har alltid drömt om vänskap, brottats med den och törstat efter den. Som liten var jag blyg, drog mig gärna undan och kände mig ofta missförstådd. Men jag har känt det vänskapliga förälskelseruset, upplevt känslan av att ingen vill vara med mig, låtit substansfattiga vänskaper rinna ut i sanden och älskat och upplevt den där villkorslösa kärleken som är så underbar i en sund vänskap.

Boken inleds med att teckna den undanskymda roll vänskapsrelationen ofta får i samhället och våra liv. För medan vi fokuserar på våra karriärmål, hemmet, kärlekspartnern och barnen, får vänskapen ofta stå i vänthallen bredvid, menar Elin. Hon berättar att boken föddes ur en upptäckt och en dröm. En upptäckt om vänskapsformens betydelse, och drömmen om en vänskapsrevival – där vänskapens bästa år inte tillskrivs skolåldern eller tuffa tonår, utan får stå som sann vapendragare genom livets alla generationer och skiftningar.

Vari ligger då krångligheten?

– I kärleksrelationer har vi ofta mer uttalade ramar, oskrivna men självklara regler, tydliga förväntningar och åtaganden. Vänskapen är betydligt mer diffus, vilket kanske är en ynnest. Det underbara ligger ofta i att den är så odefinierbar och fri, villkorslös. Men samtidigt kan det blanka bladet ställa till en del och ge onödiga missförstånd och osäkerhet, då man lätt kan ha outtalade skilda förväntningar på vänskapsrelationen.

Jag bläddrar i boken. Kommer till sidan 40 och hajar till. »Många vill träffa nya vänner. Endast 3 av 10 svenskar fick en ny vän under 2017.« (Källa: Undersökning gjord av Demoskop på uppdrag av Lernia, publicerad i maj 2018)

Hur bra är vi svenskar egentligen på vänskap?

– Svårt att säga, men min uppfattning – och vad undersökningar visar – är att ganska många vuxna i Sverige saknar vänner att anförtro sig åt. Jag tror att det är hög tid att vänskap inte förblir en generationsfråga. Jag har själv barn, make och ett ganska fullt jobbschema, men inser att jag behöver sann vänskap mer än någonsin. Svenskar må kallas de ensammaste i världen, men vi är också plikttrogna och tillskrivs ofta ha en hög moral, där det sägs att vi gärna inte sviker en nära vän.

Boken återspeglar Elins många år med livsstilsmagasin, med handfasta tips och trix, övningar och kortfattad fakta från undersökningar, forskare, terapeuter och en präst. I centrum står nio vänskapsberättelser, där författaren bjuder in läsaren i ofta intima möten med flera kända karaktärer. Sångerskan Lisa Ekdahl, skådespelaren Bianca Kronlöf, retorikern Elaine Eksvärd och komikern och programledaren Karin Adelsköld är några av huvudnamnen.

Varför valde du just dessa personer?

– Alla är influencers och förebilder på något vis och personer som inte minst den unga målgruppen gärna lyssnar till. Men de har alla en unik historia att dela. Varje berättelse har sin egen vinkel, där någon upplevt försoning efter en mångårig konflikt, en annan mist sin vän i cancer. En berättelse gestaltar vikten av att avbryta en destruktiv vänskap, en annan om att längta efter mer.

Elin Liljero Eriksson berättar hur hon flera gånger blev märkbart tagen av att få komma så nära dessa passionerade vänskaper. Ett sådant möte skedde med Lisa Ekdahl och Camilla Sivam. På blodröda matta ark får läsaren ta del av den intensiva vänskapen de delat sedan sommarkvällen på en blues- och jazzfestival 1991. De beskriver sin vänskap som avslappnad och naturlig, aldrig krystad. Camilla säger i boken: »Vår relation handlar mycket om kemi, i vår kemi försvinner tid och rum. Jag blir väldigt avskalad och det är det som är så fantastiskt. När vi ses känner jag mitt innersta jag.«

Kan en intim vänskap bli en konkurrent till den man bör dela med sin livskamrat? Elin ser inget hot med en sund vänskap utan menar att den tvärtom är ett viktigt komplement och till styrka för ett äktenskap. Hon har själv bevittnat i sin omgivning hur vänskap där båda vill varandras bästa till och med kan rädda när det är tufft mellan makar. Ofta vågar vi dock öppna upp när det redan är »för sent« säger Elin.

Hon lyfter också det avgörande i att definiera vänskap. Att våga uttrycka ord som »jag älskar dig, du betyder mycket för mig« och inte backa för att vi lever i en erotisk tidsålder där kärlek ofta sexualiseras. Här tycker hon att kyrkan fortfarande har en del att jobba på:

– Som troende använder vi gärna ord som familj och syskon. Det innebär ju inte att man per automatik känner en stark tillhörighet med alla i en bönegrupp, exempelvis. Vi lever dessutom i en samtid där saker och ting ska gå snabbt och där tillit ofta är en bristvara. Uppmaningen vi fått av Jesus att »älska varandra som han har älskat oss, för att världen ska förstå vem Han är«, är ingen enkel utmaning. Det krävs en hel del vilja till en sådan sårbarhet för att lägga bort våra filter och fasader. Men som vuxna behöver vi nog tänka på vad vi modellerar för den yngre generationen. Hurdana förebilder är vi egentligen för våra barn vad gäller vänskap och vilken prioritet får den i jämförelse med yrkesrollen, fritidsaktiviteter och andra åtaganden?

Boken må vara rosaskimrande och främst vända sig till en yngre generation, men bjuder helt klart på en hel del goda insikter även för en äldre läsarkrets. Ämnen som anknytningsmönster, konflikthantering, att avbryta destruktiva vänskapsband och att hantera när man blir övergiven behandlas alla i boken. Även hälsoaspekten ges generöst med utrymme, där forskare och terapeuter lyfter goda effekter med vänskap som skydd mot hjärt- och kärlsystem, motverkan mot psykisk ohälsa och stress – och att vänskap faktiskt förlänger livet.

Har du blivit en bättre vän under skrivarprocessen?

– Just i min skrivarbubbla har jag nog inte varit som mest tillgänglig, skrattar Elin, men jag har definitivt fått potential att bli en bättre vän. Jag har även insett hur jag ofta tagit med min yrkesroll i en relation och främst varit den som ställer frågor och gärna finns till för andra, utan att egentligen våga öppna upp mig själv. Just sårbarheten har jag utmanats att jobba på, och har på vägen fått inse att den är en kraftkälla till att fördjupa mina vänskapsrelationer.

Fakta:

Elin Liljero Eriksson

Aktuell med: Boken Underbara krångliga vänskap (Libris 2018).

Ålder: 35 år.

Familj: Maken Rickard, Alva 6 år, Norah 3 år.

Bor: Saltsjöbaden i Stockholm.

Firar gudstjänst: Gärna ekumeniskt.

Vid sängbordet: Gunnel Vallquists Herre, låt mig få brinna, Bibeln och en reservtrave under bordet.

Bästa insikt om vänskap: En relationsform vi inte får leva utan!

Yrkesliv i urval: Frilansredaktör på Expressen, musikredaktör och redaktionschef på Plaza Kvinna, redaktionschef för svenska utgåvan av Cosmopolitan, chefredaktör för Pure. Sedan 2012 frilansjournalist och redaktör, skriver för svenska tidningar som Budbäraren, Femina, Damernas Värld och Mama.

Vänskapens 4 kännetecken:

FRIVILLIGHET – För mycket krav och förväntningar stjäl det unika med vänskap.

LIKHET – En nära vän återspeglar något du kan känna igen dig själv i.

ÖMSESIDIGHET – Båda prioriterar varandra.

TILLIT– Intimitet och sårbarhet är förutsättningar för djup vänskap.

Ur Underbara krångliga vänskap

I genomsnitt har vi:

5 riktigt nära vänner
15 bästa vänner
50 goda vänner
150 vänner
500 bekanta
1 500 personer vi skulle känna igen om vi såg dem någonstans.

Ur Underbara krångliga vänskap

Karismatikens plats i församlingen

För Paulus var karismatikens, eller nådegåvornas, plats självklar i församlingen. När han skriver till församlingen i Korinth finns ingen tveksamhet hos honom om huruvida gåvorna finns och är i bruk i församlingen. Däremot ger han uttryck för skarp kritik av hur de brukas. Församlingen i Korinth var allt annat än perfekt. Det var, milt uttryckt, si och så med helgelsen. Ändå fanns nådegåvorna där. Ur biblisk synvinkel kan det knappast råda några frågetecken kring om nådegåvorna har en plats i församlingen.

I ett Lutherskt perspektiv understryker doktrinen om det allmänna prästadömet vikten av att olika gåvor får komma till uttryck. Frågan är bara på vilket sätt och vad som kännetecknar dessa gåvor?

Först och främst är de just gåvor och ingenting annat. De är inte kopplade till prestation, inte heller, som blir tydligt hos församlingen i Korinth, till en felfri livsstil. Nådegåvorna är gåvor av just nåd. De ges till oss för att vi som församling behöver dem, inte för att vi förtjänar dem.

Före den karismatiska väckelsen opererade Anden fritt utan att det som skedde fick etiketten karismatiskt. För vi betvivlar väl knappast att Luther var fylld av den helige Ande? Eller Rosenius? Nog fanns den profetiska visionen hos de första missionärerna även om ingen av dem reste sig upp och med hög röst annonserade att »Så säger Herren« innan de delade visionen om att nå de onådda folken? Andens vind blåser vart den vill och med ett enda syfte; att hjälpa människor att leva nära Jesus och i hans efterföljd. Paulus är mycket tydlig med att nådegåvorna ges för att församlingen ska bli uppbyggd. Uppbyggd i Jesus för att leva sina liv till Guds större ära i tjänst för hans rike och hans mänsklighet. Tydlig med att de inte är till för sin egen, upplevelsens eller exklusivitetens skull. Nådegåvorna ges för att hjälpa oss att leva mer Kristuslika liv. Kristus som var sann Gud och sann människa. Kristus som både helade sjuka och åt i god gemenskap med syndare.

God karismatik, ett gott bruk av de nådegåvor Anden ger, gör oss aldrig mindre mänskliga utan alltid mer. När bruket av Andens gåvor leder till underskott på mänsklighet, då far människor illa och inkarnationens djupa hemlighet döljs. Då finns stor anledning till rannsakan enligt Paulus modell i 1 Kor. 13. Är det kärleken som får vara grunden för hur Andens gåvor används, eller är det någonting annat? Men också det omvända är lika viktigt; när jag möter något som känns främmande till sin form och uttryck, dömer jag då ut det omedelbart, eller kan jag i förtröstan på Guds goda ledning pröva om Guds Ande faktiskt talar? Även om former och uttryck kan vara ovana och kanske till och med skrämmande så kan Guds Andes röst och verk finnas där. Anden kan både blåsa som en virvelvind och som en stilla susning. Det som avgör är resonansen, den djupa återklangen av Guds hjärtslag under yta, form och uttryck. Allt är inte guld som glimmar, men allt är inte heller dött som är stilla.

Paulus anger gåvan att skilja mellan andar som en förutsättning för att de gåvor han nämner i 1 Kor 12 ska brukas i församlingen. Den gåva som urskiljer det som kommer från Gud ifrån det som kommer från människan eller från den Onde. Som känner igen Kristusdoften i det som talar sant om nutid och framtid i enlighet med Guds ord. Ignatius av Loyola blev genom sina erfarenheter en expert på att just skilja mellan andar, även om han knappast skulle kallats karismatiker i strikt mening.

Låt oss be om urskiljningens gåva både i våra egna liv och i församlingen så att de gåvor Anden har i beredskap för oss får komma i gott och hälsosamt bruk!

Resan till änglarnas stad

Vi ses en sen kväll över en bit mat och samtalsämnet är den helige Ande och hur han leder oss i vardagen. Hans börjar samtalet med att fritt citera Johannes 3:8

– »Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.«

Hans Bratt Hernberg har inte haft någon spikrak väg till prästyrket. Han blev, för att använda hans egna ord, frälst i samband med en djup livskris när han var trettio. Ganska snart upplevde han kallelsen att bli diakon, i Göteborg trodde han. Men dåvarande domprosten i Stockholms domkyrkoförsamling, Tony Guldbrandzén, ringde upp honom då han gick på Ersta och frågade om han inte ville jobba med Carl-Erik Sahlberg på »Plattan«. Så fick han en tjänst delad mellan S:ta Clara och Storkyrkan. Det var både underbara och lärorika år. I S:ta Clara mötte han också Viveca som skulle bli hans fru. Miljön var starkt präglad av bön och av att Andens olika gåvor var i funktion i vardagen.

Hur kom du i kontakt med karismatiken för första gången?

– När jag var nyfrälst så bodde jag över hos min andlige mentor som just då läste till präst. Han sa att jag behövde få uppleva den helige Anden och så bad han för mig. Sedan när han gick och lade sig låg jag på hans soffa och bad. Plötsligt fick jag ett nytt bönespråk. Jag förstod inte vad det var som hände utan trodde att jag drabbats av en knäpp. Jag sprang in till hans sovrum och väckte honom men han lugnade mig och sa att jag precis fått uppleva att bli fylld av Anden, kalla det andedop eller andeuppfyllelse om du vill. Jag fick en sådan kraft och inspiration att jag omedelbart måste ge mig ut på stan och vittna om Jesus. En annan effekt var att jag började sträckläsa Bibeln.

Vad har denna upplevelse tillfört i ditt arbete?

– Jag ber och söker alltid den helige Andens ledning. Den helige Ande är mycket personlig men vittnar alltid om Jesus – om hans död och uppståndelse.

Hur upplever du ledning?

– Jag gör inte alltid det, men jag märker ofta på den jag talar med att något händer. Ibland är jag alldeles för ivrig, i början när jag arbetade som diakon hade jag inget tålamod. Då kunde jag redan efter några minuters samtal fråga en om person om denne ville bli frälst.

Du låter nästan mer som en klassisk evangelist än en präst?

– Det stämmer nog, jag var den förste som fick Roger Larssons evangelistfonds pris 2007. För pengarna åkte jag och Viveca till Los Angeles, vilket var en dröm som gick i uppfyllelse. Vi trodde att det var en »en gång i livet-resa« vi gjorde men kände att här skulle vi vilja bo. Så vi bad om det, att jag skulle kunna få en diakontjänst i USA. Men vi såg inga öppningar och hyste egentligen inget större hopp.

En tid senare upplevde Hans en kallelse att läsa till präst och kom att bland annat arbeta som ungdomspräst i Norra Botkyrka och som fängelsepräst. När han sedan gick utbildningen till kyrkoherde så tipsade en vän om arbetet i Los Angeles.

Han fortsätter med att beskriva sitt förhållningssätt till Andens ledning:

– Jag tror inte att man i alla lägen kan lära sig att höra Andens röst utan det handlar i första hand om att kapitulera inför honom. Att ge upp – att ge allt »uppåt«. Det går inte att kontrollera eller att manipulera Anden – jag måste inse att på ett plan så är det inte är jag som är i kontroll. I stället måste jag ställa in mig på att tacksamt ta emot och flytta mitt ego åt sidan.

För att förtydliga så ger Hans ett målande exempel på vad han menar utifrån vad som hände honom och Viveca förra julen.

–Jag och frun var och firade jul hos ett par vänner i Santa Barbara. Medan vi är där ringer en svensk vän för att önska god jul och säger spontant att vi ska få uppleva ett »julmirakel«. När vi sedan är i bilen på väg hem ringer en arg man och skäller på oss för att vi inte firar gudstjänst i den svenska kyrkan i Los Angeles. Jag blir helt ställd – för vi hyr in oss i den norska sjömanskyrkan. Det finns ingen »svensk« kyrka i LA, eller? Mannen ger oss namnet på en kyrka, Angelica Lutheran Church, och en adress. Så vi åker dit på självaste julafton. Och mycket riktigt så finns det en kyrka på den adressen, vi går ur bilen och fram till byggnaden. På något sätt förnimmer vi att här ska vi vara – så vi lägger händerna på kyrkans vägg och börjar be. Då säger Viveca att vi ska gå in. Inne i kyrkan möter vi en grupp latinos som har möte och de blir lite förvånade av att se två vita främlingar kliva in i kyrkan. Men Viveca talar bra spanska så vi får en positiv kontakt och vi blir presenterade för pastorn som heter Cesar. Nu börjar det märkvärdiga, säger Hans och fortsätter:

– Han berättar att han har varit i Sverige och var mycket förtjust i vårt land. Hans första prästtjänst var i staden Oberá i Argentina – som har en stor svensk koloni. Det visar sig att Cesars mentor i den svenska kyrkan där är far till en av våra absolut bästa vänner. I S:ta Clara gjorde vi flera insamlingar till svenskkolonin i Oberá då de har många fattiga. Men inte bara det: Angelica Lutheran Church är ursprungligen byggd av svenska emigranter och började som en svensktalande församling. Och nu vill pastorn och församlingen hitta tillbaka till församlingens svenska rötter, för i år firar de 130-årsjubileum. Innan vårt samtal är slut utbrister pastorn: »This is a Christmas miracle« – detta är ett julmirakel.

Vad hände efter det?

– Nu firar vi gudstjänst på svenska där en gång i månaden och den sjuttonde november är vi med och firar 130-årsjubileet. Kyrkan har fått tillbaka sin anknytning till Sverige.

Hans avslutar samtalet med att berätta om hans och Vivecas vardag. Hon är psykoterapeut och arbetar med själavård i församlingen. De får sina löner betalade från Sverige men övrig personal i församlingen, totalt fyra tjänster, finansieras via kollekterna. Arbetet, förutom gudstjänster och förrättningar, handlar mycket om att möta människor i nöd. Allt från vilsna ungdomar som behöver hjälp med en biljett hem till Sverige, via fattigpensionärer utan sjukförsäkring till välbeställda människor i behov av själavård.

– Den helige Ande ger inte bara ledning, Han utrustar också med kraft så att man orkar möta alla behov i kärlek.

Fakta:

Hans Bratt Hernberg

Ålder: 54 år.

Födelseort: Gävle.

Familj: Gift med Viveca, 2 egna och 3 bonusbarn.

Verksam som: Kyrkoherde i Svenska kyrkan i Los Angeles där det bor cirka 40 000 svenskar, men räknar man med andra generationens utvandrare så är det omkring 160 000 personer.

Mänsklig karismatik

Christoffer Abrahamsson är känd som »Bajen-prästen« på grund av sitt engagemang i supporterklubben Bajen Fans och bekant för både Budbärarens och Tidningen Dagens läsare genom sina debattartiklar, bokrecensioner och teologiska reflektioner. Till vardags jobbar han som präst i Betlehemskyrkan i Stockholm.

Om man vill sammanfatta tonen i Abrahamssons olika artiklar skulle man kunna låna titeln på en bok av den amerikanske pastorn Brian McLaren: en generös radikalitet. Det är en generös och radikal hållning, inte en kall eller hård radikalitet. Den kritiska och ibland profetiska udden genomsyras av en själavårdande och skapelsebejakande grundton.

I flera av sina debattartiklar lyfter han fram att vi inte bara ska acceptera att vi är skapade utan också bejaka och respektera vår kroppslighet, vår vilja och våra känslor. Abrahamsson talar till och med om de sjukskrivna som »vår tids profeter« som vittnar om att vårt samhällssystem inte är människovänligt eller skapelsebejakande.

– Kroppen och kroppslighet blir ofta något vi försöker befria oss från. Vi slutar lyssna till vårt känsloliv, vår kropp och vår vilja. I kyrkan handlar det ofta om att vi gör det »för Guds skull« för att bli frommare – och i samtiden tycks det snarare handla om en föreställning om att hela vårt jag, både vår kropp och vårt psyke, är konstruerat och formbart. Samtiden uppmanar oss att sträva efter perfektion och hindrar oss därmed från att vara förnöjda. Det i sin tur leder till att vår kropp blir ett projekt som vi hela tiden måste förändra och förbättra. Kroppen blir inte längre en gåva att ta emot och förvalta, säger han och fortsätter:

– I Bibeln betonas gång på gång att vi är skapade som kroppsliga varelser och vi måste bejaka vår kroppslighet för att kunna möta Gud i hans gudomlighet. Det här gäller också i relation till vårt känsloliv. Om vi tränger undan jobbiga eller det vi tror är förbjudna känslor så kommer vi längre ifrån oss själva. Då får vi också svårare att möta varandra. Det påverkar även vår relation till Gud. Gud vill inte att vi tränger bort oss själva – då finns det ju inget för Gud att möta. I stället vill Gud stärka vårt jag så att vi kan få en starkare relation till honom som ett du. En relation förutsätter både ett jag och ett du och det gäller också i vår relation till Gud.

Abrahamsson betonar att vi måste möta oss själva för att möta Gud. Jag frågar om han tycker att det finns någon relation mellan det här skapelsebejakande perspektivet och karismatikens område.

– I Bibeln uppfattar jag att den återkommande tematiken är att Gud vill upprätta vårt jag för att kunna få en relation till oss. Den helige Ande är till hjälp för det. Anden är en hjälp för vårt jag och inte ett hot mot vårt jag. Paulus ber i Efesierbrevet »måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande«. Guds Ande syftar till att upprätta vår inre människa. Att leva karismatiskt tänker jag är att leva med en öppen famn gentemot världen och med ett öppet hjärta gentemot Gud. Den öppna famnen innebär att man är beredd att omfamna hela skapelsen, inklusive sig själv och det öppna hjärtat innebär att man har en öppenhet för Guds »parallella« verklighet – Guds rike, säger han.

Karismatiken är ett område som både varit till välsignelse för människor och även skapat sår och ibland splittring. Därför blir det såklart intressant att fundera kring om det finns någon »klokhet« kring det karismatiska som man som församling kan behöva ha med sig.

– I Uppenbarelseboken står det att Jesus står mitt i församlingarna och talar till församlingarna. En insikt om att Jesus redan är i vår mitt gör att både jag och församlingen kan slappna av.
Vi inser att det inte är någons uppgift att »släpa dit« Gud, eller att »släpa församlingen« till Gud. I stället får vi be Gud om öppnade ögon att se hans närvaro i vår mitt. Det karismatiska är en gåva vi får ta emot och förvalta. Men Gud verkar genom oss på olika sätt, och de sätten är olika och måste få vara olika. När man ställer Guds tillvägagångssätt mot varandra så kommer det att uppstå splittringar. När vi ställer Guds gåva »förnuftet« mot Guds ledning genom våra känslor mot varandra så kommer vi tvingas välja någonting av det. Antingen klyver vi församlingen eller oss själva. Men en breddad förståelse för Guds Andes verkan i vår gemenskap gör att människors olika gåvor kan lyftas fram och inte måste skapa motsättningar utan kan komplettera varandra.

Under valrörelsen har det förekommit en del personer i kristenhetens periferi med anspråk på övernaturliga budskap till kristna att rösta si eller så eller att vi ska be för en specifik regering. I Abrahamssons debattartikel Så kan Svenska kyrkan bli profetisk igen så menar han i stället att kyrkan ska söka sig ifrån och inte till makten för att kunna vara profetisk.

– Generellt kan jag säga att jag anser att vi alltför ofta klär våra egna uppfattningar i religiöst språk när vi vill få andra människor att göra som vi säger och inte ifrågasätta det. Där tror jag att vi behöver hjälpa varandra att, som Paulus säger »pröva allt, behålla det goda och inte förakta något«. Det finns även en tendens i alla samhällen, och särskilt i tider som präglas av oro, att låta Guds vrede bli det främsta tilltalet till samtiden. Där tror jag man måste inse att Guds kärlek och Guds vrede inte är varandras motpoler, utan vreden är kärlekens nödvändiga medpart. Gud är inte vred för att han är »arg« utan för att han älskar sin skapelse. Så vreden är riktad mot det onda, det som gör världen mindre lik Gud.

Under vårt samtal har jag ofta tyst eller högt utbrustit »vad intressant!« och sett många nya samband. Jag inser att Christoffer Abrahamsson har en väldigt god förmåga att göra teologi konkret. Det är också så att den »spiritualitet« som Abrahamsson förespråkar har en ganska konkret inriktning. Det handlar om att dela Guds kärlek till skapelsen och att närma sig själv och sanningen om sig själv i dialog med Gud. Min avslutande fråga handlar om han har något andligt råd till den som känner att tron och livet är torrt eller tomt.

– Här stödjer jag mig på 1500-talsteologen Ignatius av Loyola som har vissa principer för andlig vägledning. Det handlar om att fråga sig: »Vad ger mig energi och liv och vad dränerar mig på energi och liv?« samt »vad hjälper mig att se Gud och vad hindrar mig att se Gud?« Här visar det sig att sociala medier ofta är sådant som dränerar oss på energi, medan naturen och bönen när oss. Lär känna dig själv och dina behov och sätt ord på dem inför Gud: din längtan är också en mötesplats med Gud.

Fakta:

Christoffer Abrahamsson

Ålder: 30 år.

Familj: Gift med Malina, dottern Miriam, 2 år.

Födelseort: Uppsala, uppväxt i Vederslöv utanför Växjö.

Verksam som: Präst i Betlehemskyrkan i Stockholm.

Förebild: Människor som genom sin sårbarhet synliggör Guds godhet.

Brinner för: Att människor ska söka och finna Gud i allt.

Ekumeniskt initiativ för församlingsplantering

Såväl antalet medlemmar och församlingar eller föreningar har stadigt minskat under 2000-talet. Detta vill åtta kristna samfund och rörelser ändra på och har därför påbörjat en gemensam satsning med målet »att hjälpa varandra så att det år 2025 planteras fler församlingar än vad som läggs ned«. EFS är en av de rörelser som står bakom initiativet och Martin Alexandersson, som arbetar med församlingsplantering på EFS rikskansli, gläds åt satsningen.

– Det handlar om att stå tillsammans, stötta varandra och ta ett gemensamt ansvar för vårt land. Enligt honom beror minskningen av församlings- och föreningsmedlemmar framför allt på att den äldre generationen försvinner och att vi misslyckas med att nå de yngre.

De åtta samfunden är noga med att poängtera att detta inte innebär att en extern organisation ska göra jobbet, utan drivkraften måste komma från lokala församlingar och föreningar. Tanken är inte heller att alla samfund och rörelser ska arbeta likadant. Den mångfald vi utgör ska i stället bejakas och församlingsplantering kan innebära helt nya sätt att vara kyrka. Grunden till satsningen ligger i att leva ut missionsuppdraget och att det inte är samfunden som ska växa, utan Guds rike.

För närvarande har Adventistsamfundet, EFS, Equmenia-kyrkan, Evangeliska Frikyrkan, Frälsningsarmén, Pingst, Svenska Alliansmissionen och OM Sverige antagit målet om församlingsplantering.

Reformer orsakar oro i Etiopien

Trots de framsteg som Etiopien gjort sedan den nya regeringen tillträdde med premiärminister Abiy Ahmed i spetsen har landet den senaste tiden präglats av upplopp och våldsamheter.

De många reformer som i rask takt vidtagits av den nya regeringen har i vissa fall orsakat oro och ilska, i september togs till exempel beslut om att välkomna tre tidigare terrorlistade oppositionspartier och dess ledare tillbaka till landet. Ett av partierna var Oromo Liberation Front (OLF) som tidigare kämpat för självständighet i Oromoregionen, vilket orsakade våldsamheter mellan anhängare tillhörande folkgruppen Oromo och andra etniska grupper. Minst 28 personer dog och dessutom sköts ett antal personer till döds av polisen under en demonstration mot regeringens oförmåga att stävja oroligheterna.

Frida Thornell, som tillsammans med sin man Andreas är utsänd av EFS och bor i Addis Abeba, menar att den tidigare regeringen ströp all opposition i ett tidigt skede och nu är många upprörda över att den nya regeringen släpper igenom för mycket, vilket lett till oro.

– Det är trots allt hoppfullt att se de initiativ som tas för att sträcka ut en hand över etniska och religiösa gränser, exempelvis hjälpte muslimer till att städa gator och torg inför den etiopisk-ortodoxa högtiden Meskel, säger Frida.

Vägen till ett demokratiskt Etiopien är dock fortfarande lång och Frida uppmanar till bön för vishet i regeringen och att de som deltar i och drabbas av stridigheterna ska kunna lägga ned sitt hat.

Tillsammans får vi växa i Andens gåvor

I mitt barndomshem kom predikanterna ofta på besök. De berättade de mest fantastiska berättelserna om hur den helige Ande kan leda i vardagen. Jag satt där vid min middagstallrik och längtade, jag ville ha del av det liv som predikanterna talade om. Jag blev därför inte chockad den söndagseftermiddag då en predikant på besök sa »Du talar väl i tungor« som om det vore den naturligaste saken i världen. Nej, svarade jag. Han frågade om han fick be för mig och jag sa ja. Mitt i vardagsrummet bad mannen en kort bön för mig. Det var enkelt, odramatiskt, tonårshjärtat jublande och en gudslängtan bubblade. Mitt barndomshem blev en rustningsplats för mig.

Som vuxen kan jag fundera över hur församlingen blir den trygga platsen för rustning, en plats för både undervisning och förbön men också praktisk övning i de gåvor Gud ger till församlingen. Jesu liv är vårt föredöme. Han undervisade sina lärjungar och sedan tog han med dem på praktik. Först fick de titta på hur Jesus gjorde, sedan fick de vara med och arbeta tillsammans med Jesus, för att slutligen få arbeta själva. Lärjungarna fick under de år de vandrade med Jesus vara med om de mest otroliga mirakel och alla Guds gåvor kom till uttryck.

Nu är det kyrkan som är Kristi kropp. Gud Fader har gett oss Anden och Anden är den samme och gåvorna är de samma. Vi behöver praktik. Det innebär att vi behöver gå tillsammans med de mer erfarna för att sedan i vår tur träna andra. Tänk om vi i relationer, i församlingens mitt, fick gå tillsammans och växa tillsammans i det som är Andens gåvor och uttryck.

Kerstin Oderhem, missionsföreståndare

Nytt liv i förtorkade ben

En bibeltext ur Hesekiels bok har talat starkt till mig under det senaste året. Den handlar om hur profeten av Guds ande förs till en dal full med döda, förtorkade människoben. Det finns inte ens en sena kvar på kropparna som ligger där huller om buller. Gamarna och schakalerna har för länge sedan avslutat sitt arbete. Inte ens maskarna har något mer att hämta. Kort sagt – allt är helt dött. Det går nog inte att tänka sig något mer dött än de där förtorkade benen i dalen. Och plötsligt hör Hesekiel Herrens röst som frågar honom: »Människa, kan dessa ben få liv igen?«

Vad skulle du svara i hans situation? Det naturliga svaret hade givetvis varit: »Nej, det är omöjligt! Det som är dött är dött och kommer aldrig få liv igen.«

Men Hesekiel svarar inte utifrån sitt mänskliga förnuft. Istället säger han: »Herre, min Gud, det vet bara du.« Och Gud svarar honom:

»Profetera och säg till dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. Då skall ni inse att jag är Herren.« Hes. 37:4-6

Hesekiel lyder Guds uppmaning. Han ställer sig där bland de förtorkade benen och säger: »Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!«

När Guds Ande kommer är ingenting längre omöjligt. Först fogades de döda benen i dalen samman och kläddes med kött och hud. Sedan fylldes de med Ande och liv och reste sig upp. Det som bara varit torra ben och livlösa knotor förvandlades till människor av kött och blod som kunde tjäna Gud.

När vi ser på våra egna liv och sammanhang är det lätt att bli uppgiven. Det är ju så mycket som ser torrt och livlöst ut. Men för Gud är inget omöjligt. Han kan göra källor i öknen och skapa en väg genom havet. Han kan blåsa in livsande i torra ben och få lama att hoppa. Men för att han ska kunna göra det måste vi förstå vårt beroende av honom. Liv och Ande kan aldrig komma genom att vi tillverkar nya gudstjänstordningar eller skapar nya organisatoriska enheter. Det är bara Gud själv som kan komma med det. Och som han längtar efter det!

Men tänk om det är så att Herren behöver människor som likt Hesekiel vågar se hur dött det faktiskt är, men som ändå litar på Guds möjligheter. Sådana som vågar ställa sig upp och profetera över de döda benen och tala in liv och ande i knotorna. »Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!«

När Guds Ande får tag på oss kan både människor och samhällen bli förvandlade. Då blir det som det står i Hesekiel 37:14: »Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren.«

Magnus Widholm, regional missionsledare EFS Sydsverige

Frågor som ger perspektiv

Det finns så många frågor. Så mycket i min tro som är självklart. Så mycket som är diffust. Så mycket som jag tror är självklart men som är överraskande svårt att få grepp om i uttalade ord. Och tillfällena när man får öva på att hitta orden är inte alltid så många.

Mina barn är i åldern att jag kan börja problematisera saker. Ge flera perspektiv. Och de kan förstå att det kanske inte alltid är enkelt. Men, det är klart, man har ju inte hela dagen på sig att svara. Som en kväll under läggningen när frågan kommer: »Mamma, hur fungerar det här med helvetet?«. Ja, vad svarar man då?

En gång per termin får jag åka till Oslo och vara med på redaktionsråd för Skatten och Sprell Levande (material för söndagsskolan). Där läser vi en bibeltext i taget, och delar sedan tankar och idéer kring hur den bäst levandegörs för barn i berättelse och handling. Mellan själva läsningen och de konkreta idéerna tar vi alltid en stund för att lyfta centrala teman eller moment i den text vi just läst, alltifrån vad som berör mig denna gång till teologiska utmaningar. Förra veckan när jag var där så slog det mig igen vilket privilegium det är att få sitta där och låta alla frågor komma upp. Som till exempel det där med helvetet. Vad menar Jesus i liknelsen när han säger: »Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute. Där skall man gråta och skära tänder.« (Matt 25:30) När annars får jag tillfälle att fundera högt kring vad just jag tänker och tror om detta, och vidare vad jag skulle säga till barn om det?

Så sitter vi där med samma bibeltext på hemgruppen, och barnen är med. Jag tänker att nu har vi lagt upp för frågorna, nu finns tid och fokus. Men barnen vill hellre gå och leka. Eller klättra på pappa. Annat är också viktigt.

»När ni ställs till svars i synagogorna och inför myndigheterna och makthavarna, bekymra er då inte för hur ni skall försvara er eller för vad ni skall säga. Ty när den stunden kommer skall den heliga anden låta er veta vad som behöver sägas.« (Luk 12:11–12)

Jag vet att mitt barns oväntade frågor inte är samma sak som att ställas till svars inför myndigheterna, men jag tror att den helige Ande kan hjälpa mig med vad som behöver sägas. Här om dagen frågade dottern varför jag så ofta börjar med att svara: »Ja, det var en bra fråga!« Delvis är svaret att jag vill ta ett andetag och be en kort bön om att anden ska hjälpa mig till ett bra samtal. Så att min tro får visa sig ärlig och sann och att svaren blir på den nivå som mitt barn behöver och kan hantera just nu. Och igen öppnar barnets spontana ärlighet för ett ömsesidigt samtal om tron i vardagen. Mamma, hur fungerar det här med helvetet?

Rakel Brandt, redaktör för Skatten