Christoffer Abrahamsson är känd som »Bajen-prästen« på grund av sitt engagemang i supporterklubben Bajen Fans och bekant för både Budbärarens och Tidningen Dagens läsare genom sina debattartiklar, bokrecensioner och teologiska reflektioner. Till vardags jobbar han som präst i Betlehemskyrkan i Stockholm.
Om man vill sammanfatta tonen i Abrahamssons olika artiklar skulle man kunna låna titeln på en bok av den amerikanske pastorn Brian McLaren: en generös radikalitet. Det är en generös och radikal hållning, inte en kall eller hård radikalitet. Den kritiska och ibland profetiska udden genomsyras av en själavårdande och skapelsebejakande grundton.
I flera av sina debattartiklar lyfter han fram att vi inte bara ska acceptera att vi är skapade utan också bejaka och respektera vår kroppslighet, vår vilja och våra känslor. Abrahamsson talar till och med om de sjukskrivna som »vår tids profeter« som vittnar om att vårt samhällssystem inte är människovänligt eller skapelsebejakande.
– Kroppen och kroppslighet blir ofta något vi försöker befria oss från. Vi slutar lyssna till vårt känsloliv, vår kropp och vår vilja. I kyrkan handlar det ofta om att vi gör det »för Guds skull« för att bli frommare – och i samtiden tycks det snarare handla om en föreställning om att hela vårt jag, både vår kropp och vårt psyke, är konstruerat och formbart. Samtiden uppmanar oss att sträva efter perfektion och hindrar oss därmed från att vara förnöjda. Det i sin tur leder till att vår kropp blir ett projekt som vi hela tiden måste förändra och förbättra. Kroppen blir inte längre en gåva att ta emot och förvalta, säger han och fortsätter:
– I Bibeln betonas gång på gång att vi är skapade som kroppsliga varelser och vi måste bejaka vår kroppslighet för att kunna möta Gud i hans gudomlighet. Det här gäller också i relation till vårt känsloliv. Om vi tränger undan jobbiga eller det vi tror är förbjudna känslor så kommer vi längre ifrån oss själva. Då får vi också svårare att möta varandra. Det påverkar även vår relation till Gud. Gud vill inte att vi tränger bort oss själva – då finns det ju inget för Gud att möta. I stället vill Gud stärka vårt jag så att vi kan få en starkare relation till honom som ett du. En relation förutsätter både ett jag och ett du och det gäller också i vår relation till Gud.
Abrahamsson betonar att vi måste möta oss själva för att möta Gud. Jag frågar om han tycker att det finns någon relation mellan det här skapelsebejakande perspektivet och karismatikens område.
– I Bibeln uppfattar jag att den återkommande tematiken är att Gud vill upprätta vårt jag för att kunna få en relation till oss. Den helige Ande är till hjälp för det. Anden är en hjälp för vårt jag och inte ett hot mot vårt jag. Paulus ber i Efesierbrevet »måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande«. Guds Ande syftar till att upprätta vår inre människa. Att leva karismatiskt tänker jag är att leva med en öppen famn gentemot världen och med ett öppet hjärta gentemot Gud. Den öppna famnen innebär att man är beredd att omfamna hela skapelsen, inklusive sig själv och det öppna hjärtat innebär att man har en öppenhet för Guds »parallella« verklighet – Guds rike, säger han.
Karismatiken är ett område som både varit till välsignelse för människor och även skapat sår och ibland splittring. Därför blir det såklart intressant att fundera kring om det finns någon »klokhet« kring det karismatiska som man som församling kan behöva ha med sig.
– I Uppenbarelseboken står det att Jesus står mitt i församlingarna och talar till församlingarna. En insikt om att Jesus redan är i vår mitt gör att både jag och församlingen kan slappna av.
Vi inser att det inte är någons uppgift att »släpa dit« Gud, eller att »släpa församlingen« till Gud. I stället får vi be Gud om öppnade ögon att se hans närvaro i vår mitt. Det karismatiska är en gåva vi får ta emot och förvalta. Men Gud verkar genom oss på olika sätt, och de sätten är olika och måste få vara olika. När man ställer Guds tillvägagångssätt mot varandra så kommer det att uppstå splittringar. När vi ställer Guds gåva »förnuftet« mot Guds ledning genom våra känslor mot varandra så kommer vi tvingas välja någonting av det. Antingen klyver vi församlingen eller oss själva. Men en breddad förståelse för Guds Andes verkan i vår gemenskap gör att människors olika gåvor kan lyftas fram och inte måste skapa motsättningar utan kan komplettera varandra.
Under valrörelsen har det förekommit en del personer i kristenhetens periferi med anspråk på övernaturliga budskap till kristna att rösta si eller så eller att vi ska be för en specifik regering. I Abrahamssons debattartikel Så kan Svenska kyrkan bli profetisk igen så menar han i stället att kyrkan ska söka sig ifrån och inte till makten för att kunna vara profetisk.
– Generellt kan jag säga att jag anser att vi alltför ofta klär våra egna uppfattningar i religiöst språk när vi vill få andra människor att göra som vi säger och inte ifrågasätta det. Där tror jag att vi behöver hjälpa varandra att, som Paulus säger »pröva allt, behålla det goda och inte förakta något«. Det finns även en tendens i alla samhällen, och särskilt i tider som präglas av oro, att låta Guds vrede bli det främsta tilltalet till samtiden. Där tror jag man måste inse att Guds kärlek och Guds vrede inte är varandras motpoler, utan vreden är kärlekens nödvändiga medpart. Gud är inte vred för att han är »arg« utan för att han älskar sin skapelse. Så vreden är riktad mot det onda, det som gör världen mindre lik Gud.
Under vårt samtal har jag ofta tyst eller högt utbrustit »vad intressant!« och sett många nya samband. Jag inser att Christoffer Abrahamsson har en väldigt god förmåga att göra teologi konkret. Det är också så att den »spiritualitet« som Abrahamsson förespråkar har en ganska konkret inriktning. Det handlar om att dela Guds kärlek till skapelsen och att närma sig själv och sanningen om sig själv i dialog med Gud. Min avslutande fråga handlar om han har något andligt råd till den som känner att tron och livet är torrt eller tomt.
– Här stödjer jag mig på 1500-talsteologen Ignatius av Loyola som har vissa principer för andlig vägledning. Det handlar om att fråga sig: »Vad ger mig energi och liv och vad dränerar mig på energi och liv?« samt »vad hjälper mig att se Gud och vad hindrar mig att se Gud?« Här visar det sig att sociala medier ofta är sådant som dränerar oss på energi, medan naturen och bönen när oss. Lär känna dig själv och dina behov och sätt ord på dem inför Gud: din längtan är också en mötesplats med Gud.
Fakta:
Christoffer Abrahamsson
Ålder: 30 år.
Familj: Gift med Malina, dottern Miriam, 2 år.
Födelseort: Uppsala, uppväxt i Vederslöv utanför Växjö.
Verksam som: Präst i Betlehemskyrkan i Stockholm.
Förebild: Människor som genom sin sårbarhet synliggör Guds godhet.
Brinner för: Att människor ska söka och finna Gud i allt.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet