Vi ses en sen kväll över en bit mat och samtalsämnet är den helige Ande och hur han leder oss i vardagen. Hans börjar samtalet med att fritt citera Johannes 3:8

– »Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.«

Hans Bratt Hernberg har inte haft någon spikrak väg till prästyrket. Han blev, för att använda hans egna ord, frälst i samband med en djup livskris när han var trettio. Ganska snart upplevde han kallelsen att bli diakon, i Göteborg trodde han. Men dåvarande domprosten i Stockholms domkyrkoförsamling, Tony Guldbrandzén, ringde upp honom då han gick på Ersta och frågade om han inte ville jobba med Carl-Erik Sahlberg på »Plattan«. Så fick han en tjänst delad mellan S:ta Clara och Storkyrkan. Det var både underbara och lärorika år. I S:ta Clara mötte han också Viveca som skulle bli hans fru. Miljön var starkt präglad av bön och av att Andens olika gåvor var i funktion i vardagen.

Hur kom du i kontakt med karismatiken för första gången?

– När jag var nyfrälst så bodde jag över hos min andlige mentor som just då läste till präst. Han sa att jag behövde få uppleva den helige Anden och så bad han för mig. Sedan när han gick och lade sig låg jag på hans soffa och bad. Plötsligt fick jag ett nytt bönespråk. Jag förstod inte vad det var som hände utan trodde att jag drabbats av en knäpp. Jag sprang in till hans sovrum och väckte honom men han lugnade mig och sa att jag precis fått uppleva att bli fylld av Anden, kalla det andedop eller andeuppfyllelse om du vill. Jag fick en sådan kraft och inspiration att jag omedelbart måste ge mig ut på stan och vittna om Jesus. En annan effekt var att jag började sträckläsa Bibeln.

Vad har denna upplevelse tillfört i ditt arbete?

– Jag ber och söker alltid den helige Andens ledning. Den helige Ande är mycket personlig men vittnar alltid om Jesus – om hans död och uppståndelse.

Hur upplever du ledning?

– Jag gör inte alltid det, men jag märker ofta på den jag talar med att något händer. Ibland är jag alldeles för ivrig, i början när jag arbetade som diakon hade jag inget tålamod.  Då kunde jag redan efter några minuters samtal fråga en om person om denne ville bli frälst.

Du låter nästan mer som en klassisk evangelist än en präst?

– Det stämmer nog, jag var den förste som fick Roger Larssons evangelistfonds pris 2007. För pengarna åkte jag och Viveca till Los Angeles, vilket var en dröm som gick i uppfyllelse. Vi trodde att det var en »en gång i livet-resa« vi gjorde men kände att här skulle vi vilja bo. Så vi bad om det, att jag skulle kunna få en diakontjänst i USA. Men vi såg inga öppningar och hyste egentligen inget större hopp.

En tid senare upplevde Hans en kallelse att läsa till präst och kom att bland annat arbeta som ungdomspräst i Norra Botkyrka och som fängelsepräst. När han sedan gick utbildningen till kyrkoherde så tipsade en vän om arbetet i Los Angeles.

Han fortsätter med att beskriva sitt förhållningssätt till Andens ledning:

– Jag tror inte att man i alla lägen kan lära sig att höra Andens röst utan det handlar i första hand om att kapitulera inför honom. Att ge upp – att ge allt »uppåt«. Det går inte att kontrollera eller att manipulera Anden – jag måste inse att på ett plan så är det inte är jag som är i kontroll. I stället måste jag ställa in mig på att tacksamt ta emot och flytta mitt ego åt sidan.

För att förtydliga så ger Hans ett målande exempel på vad han menar utifrån vad som hände honom och Viveca förra julen.

–Jag och frun var och firade jul hos ett par vänner i Santa Barbara. Medan vi är där ringer en svensk vän för att önska god jul och säger spontant att vi ska få uppleva ett »julmirakel«.  När vi sedan är i bilen på väg hem ringer en arg man och skäller på oss för att vi inte firar gudstjänst i den svenska kyrkan i Los Angeles. Jag blir helt ställd – för vi hyr in oss i den norska sjömanskyrkan. Det finns ingen »svensk« kyrka i LA, eller? Mannen ger oss namnet på en kyrka, Angelica Lutheran Church, och en adress. Så vi åker dit på självaste julafton. Och mycket riktigt så finns det en kyrka på den adressen, vi går ur bilen och fram till byggnaden. På något sätt förnimmer vi att här ska vi vara – så vi lägger händerna på kyrkans vägg och börjar be. Då säger Viveca att vi ska gå in. Inne i kyrkan möter vi en grupp latinos som har möte och de blir lite förvånade av att se två vita främlingar kliva in i kyrkan. Men Viveca talar bra spanska så vi får en positiv kontakt och vi blir presenterade för pastorn som heter Cesar. Nu börjar det märkvärdiga, säger Hans och fortsätter:

– Han berättar att han har varit i Sverige och var mycket förtjust i vårt land. Hans första prästtjänst var i staden Oberá i Argentina – som har en stor svensk koloni. Det visar sig att Cesars mentor i den svenska kyrkan där är far till en av våra absolut bästa vänner. I S:ta Clara gjorde vi flera insamlingar till svenskkolonin i Oberá då de har många fattiga. Men inte bara det: Angelica Lutheran Church är ursprungligen byggd av svenska emigranter och började som en svensktalande församling. Och nu vill pastorn och församlingen hitta tillbaka till församlingens svenska rötter, för i år firar de 130-årsjubileum. Innan vårt samtal är slut utbrister pastorn: »This is a Christmas miracle« – detta är ett julmirakel.

Vad hände efter det?

– Nu firar vi gudstjänst på svenska där en gång i månaden och den sjuttonde november är vi med och firar 130-årsjubileet. Kyrkan har fått tillbaka sin anknytning till Sverige.

Hans avslutar samtalet med att berätta om hans och Vivecas vardag. Hon är psykoterapeut och arbetar med själavård i församlingen. De får sina löner betalade från Sverige men övrig personal i församlingen, totalt fyra tjänster, finansieras via kollekterna. Arbetet, förutom gudstjänster och förrättningar, handlar mycket om att möta människor i nöd. Allt från vilsna ungdomar som behöver hjälp med en biljett hem till Sverige, via fattigpensionärer utan sjukförsäkring till välbeställda människor i behov av själavård.

– Den helige Ande ger inte bara ledning, Han utrustar också med kraft så att man orkar möta alla behov i kärlek.

 

Fakta:

Hans Bratt Hernberg

Ålder: 54 år.

Födelseort: Gävle.

Familj: Gift med Viveca, 2 egna och 3 bonusbarn.

Verksam som: Kyrkoherde i Svenska kyrkan i Los Angeles där det bor cirka 40 000 svenskar, men räknar man med andra generationens utvandrare så är det omkring 160 000 personer.

• Della
• Twittra