Det är lördag förmiddag i Möllebackskyrkan. Kaffet är varmt, frukosten framdukad och snart börjar människor droppa in. Någon behöver duscha, en annan tvätta sina kläder, många är hungriga och vissa behöver vila. Ofta kommer omkring 20 personer. Gemensamt är att de lever i hemlöshet eller annan utsatthet.
Våra lördagar växte fram ur möten med människor som var svåra att glömma. Människor som sov under bar himmel, sökte skydd i källare eller i sopcontainrar under stormiga nätter. Under flera år bar vi på frågan: Finns det något vi som kyrka kan göra? Vi bad, väntade och lät tanken mogna. Till slut blev vi en grupp med både vilja och möjlighet att börja. Vi hade inget färdigt koncept och alla frågor var inte lösta. Men vi hade en kyrka, några timmar på lördagen och människor som ville hjälpas åt. Så vi öppnade dörren.
I efterhand har vi förstått att det viktigaste kanske inte är maten, duschen eller de rena kläderna. Det är mötet. Att någon säger ditt namn. Ser dig i ögonen. Sätter sig ner och lyssnar utan att först vilja veta vad du gjort för att hamna där du är. För människor som ofta möts av bortvända blickar kan det vara stort att helt enkelt få vara välkommen.
Mitt i samtalen får också tron plats. Vi får berätta om Jesus, be och dela det hopp som bär oss själva. Vår längtan är att varje människa som kommer till oss ska få möta Guds kärlek – en kärlek som inte mäter människovärde i bostad, pengar eller hur ordnat livet ser ut.
Arbetet har också gjort något med oss. Fler vill hjälpa till än vi vågat hoppas på, och när vi tjänar tillsammans växer gemenskapen och modet att tro att det lilla kan göra skillnad. Vi drömmer om att en dag kunna öppna ett härbärge. Men just nu har vi lördagarna. Ett varmt rum, mat på bordet, tid att lyssna och en öppen dörr. Kanske behöver inte allt vara färdigt för att något viktigt ska få börja. Ibland börjar Guds rike just så: någon ser en människa framför sig och väljer att inte gå förbi.
Inte bara ett fint minne
I somras anordnades konfirmationsläger i EFS Sydsverige. Hur kan ett läger påverka någon som hamnade där av en slump?
Ellen Jensen beskriver hur konfalägret har gett henne en djupare förståelse för tron. En tro hon tidigare upplevde som mer svart-vit, men som nu fått fler nyanser.
– Nu har jag förstått att det också finns en stor del i att söka, ställa frågor och tvivla, förklarar hon.
Under hösten hoppas Ellen att relationen till Gud fortsätter blomma ut som den fick göra under lägret.
– Jag skulle gärna besöka kyrkan, ungdomsgrupper och åka på fler läger. Det känns nästan lite märkligt att något som från början var lite av en slump nu har väckt en egen vilja hos mig att fortsätta. Jag vill inte att de här tre veckorna bara ska bli ett fint minne, utan hoppas att det får bli början på något mer.
En speciell stund under dagarna för Ellens del var andakterna:
– Det var något med att sitta där och känna hur alla i rummet liksom andades tillsammans. Jag kunde känna mig helt närvarande i stunden – trygg, lugn och på något sätt omsluten. Det var som att allt utanför kyrksalen för en stund inte spelade någon roll. Det var nog där jag kände mig som allra närmast Gud.
Ellen reflekterade också över hur skönt det var att slippa mobilen och hoppas ta med den vanan även efter lägret.
– Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var, men det kändes nästan som att dygnet plötsligt hade fått fler timmar. Tiden gick långsammare.
