Ett tiotal människor i olika åldrar smuttar på morotssoppa smaksatt med ingefära inne i Gustaf Vasa kyrka, mitt på Odenplan. Ljuset strålar in i församlingssalen söderifrån, där Susanne Kaarle sitter och samtalar med en av kvinnorna som kommit för att lyssna. Halv ett ska hon och kantorn Carolina Lindström framföra Susannes livshistoria och tonsatta dikter.
Susannes överkropp rycker fram och tillbaka, hon berättar att det är jobbigt att folk ser det när hon föreläser – men att hon samtidigt älskar att prata framför människor. En del av hennes arbete är just nu att åka runt till olika kyrkor och föreläsa om sin resa – som verkligen inte gått spikrakt. Som barn gick hon på alla möjliga aktiviteter i kyrkan, men kunde inte tro på Gud, berättar hon.
– Min farmor och farfar var laestadianer och det var väldigt strängt när pappa växte upp. När jag gick i kyrkan upplevde jag att de pratade väldigt mycket om vilka syndare vi var. Jag ville ha frid och bli kristen, men lyckades inte.
I tjugoårsåldern blev Susanne introducerad till nyandlighet av sin syster. Trots att hon inte gick i kyrkan längre var hon rädd att hennes nya intresse var syndigt – ändå lockades hon av det fria sättet att tänka på.
– Jag tyckte kyrkan var stelbent och jag ville bara veta vad som var sant – jag har aldrig haft ett ont uppsåt. Jag tyckte fortfarande att det var mysigt att lyssna på psalmsång och gick i kyrkan då och då. När jag tittar tillbaka på den perioden önskar jag att jag aldrig blivit introducerad till nyandlighet, jag tog många dåliga beslut och fick ingen stabil grund att stå på.
När Susanne var 34 år började olyckorna hopa sig i hennes liv. En dag när hon cyklade till jobbet ramlade hon på huvudet, utan hjälm. Några veckor efter olyckan kom ryckningar i kroppen. Hennes syster hade dessutom insjuknat i cancer, vilket ledde till att Susanne fick ta hand om både sina egna och hjälpa sin syster med hennes barn.
– Tio år efter olyckan blev jag diagnostiserad med »funktionella symtom«, ett tillstånd där fysiska symtom saknar en tydlig medicinsk förklaring. Läkarna kan inte koppla ryckningarna till olyckan, men de hade inga svar. Det var otroligt tufft. Jag hankade mig fram, studerade och försökte jobba. Men några år efter olyckan kollapsade jag och blev sjukskriven.
Susanne blev sängliggande och vände sig fortfarande till nyandligheten för helande och hjälp. Trots alla böcker om manifestering, änglakort och positivt tänkande upplevde hon varken frid eller lindring av sina symtom. Hon började skämmas för ryckningarna som blev allt kraftigare, och gick bara ut om hon var absolut tvungen. Hemma i sin säng såg Susanne ett filmklipp som visade att en »New Age-stjärna« hon länge följt hade blivit kristen. Det fick henne att tänka efter och påminnas om psalmerna hon hört som barn. Efter en tids bibelläsning bestämde hon sig för att återigen testa om hon kunde få en tro. Hon ställde sig på knä i sin säng och bad till Gud: »Vem är du, vem är Gud? Vad är sanningen?«
– Plötsligt hörde jag en sång jag inte hört sedan jag var barn: »När han kommer, när han kommer att samla de sina, sina kära, sina trogna en gång i sin famn, liksom morgonens stjärnor de då ska få lysa«. Och jag kände precis så som hon i videon hade förklarat sin upplevelse – nu var jag kristen! Bibeln blev väldigt viktig för mig och jag läste den dagligen i sex år efter det. Det blev den stadiga grunden i mitt liv.
Susanne beskriver sig själv som driven; förtidspension och a-kassa kändes inte som ett alternativ. Trots separation från sin sambo och systerns bortgång bestämde hon sig 2019 för att söka arbetsträning i Vantörs kyrka och sedan Sofia församling på Södermalm. Susanne fick testa allt möjligt – bland annat blev hon ombedd att skriva en dikt till en stavgångsvandring. Och på den vägen är det.
– Dikterna började komma ur huvudet från ingenstans, jätteofta. Mycket av inspirationen kom från Bibeln. Eftersom många tyckte dikterna var fina gav jag till slut ut dem i bokform, Slå följe med Gud – En vandrare på väg, på eget förlag. Min dotter hjälpte mig med layouten. Först tryckte jag 200 exemplar, och det har blivit många hundra sedan dess.
Susanne fortsatte skriva dikter och arbetade i Västerås stift. Under pandemin skedde mestadels av arbetet digitalt och Susanne fick möjlighet att läsa upp dikten »Tack Gud för att jag är jag« under ett Zoom-möte i Svenska kyrkan för personer som arbetstränar.
– Jag hade kraftiga ryckningar framför kameran, det var jobbigt. Men på det mötet hörde en diakon dikten, gav den till Carolina Lindström, och sa: »Den här måste du tonsätta!« Carolina mejlade mig och frågade om lov. Att få min dikt tonsatt var stort för mig. Jag fick rysningar i hela kroppen av glädje! Sedan dess har hon tonsatt fyra dikter till och nu åker vi runt till församlingar där jag delar min livsberättelse och dikter, och hon sjunger.
Susanne får ofta upp en plötslig mening i huvudet, vilket blir första raden på dikten. Då måste hon skriva upp den direkt för att inte glömma, sedan går det ofta rätt snabbt till att dikten är färdig. På sistone har det varit svårare att skriva, men hon har ändå stoff till ytterligare en bok.
– Jag är mer kritisk till det jag skriver nu. Men jag vill fortsätta att berätta om min resa och inspirera andra. Jag hoppas på att förmedla inspiration, tro och hopp.
Susanne och Carolina är klara med föreläsningen och flera kommer fram efteråt för att prata. Trots motgångar fick Susanne äntligen hitta sin tro i vuxen ålder. En upptäckt hon önskar att fler skulle få göra.
– För mig har svaren på mina frågor funnits i Bibeln. Och tänk, så mycket som finns i kyrkan! Det visste jag inte förrän jag började arbetsträna. Det finns ofta något att göra varje dag – gratis. Det är otroligt, speciellt för de som har det tufft ekonomiskt, som barnfamiljer eller ensamstående.
