Solens första strålar letar sig genom dimma och avgaser, höga byggnader och morgontrafik. Barn med skoluniform är på väg till skolan, en äldre man iklädd gabi – en stor filt i bomull – stöder sig mot en käpp. Butikerna öppnar, bussarna fylls snabbt. Amanuel Tsegaye har stigit upp tidigt just för denna stund. Med sin kamera fångar han de ögonblick som bara en morgon i Addis Abeba kan bjuda på. Men i dag är ingen sådan dag. Staden är klarvaken men fångsten uteblir; Amanuel har inte fått någon bra bild.
– Det brukade göra mig frustrerad, men nu är jag van. Det är en del av processen, säger Amanuel med ett leende.
Amanuel Tsegaye är 28 år och uppvuxen i Addis Abeba, Etiopiens huvudstad. Som tonåring använde han sin mobilkamera för att fota allt möjligt – blommor, vänner, miljöer runt omkring – så till den grad att hans vänner började driva med honom. När Amanuel senare fick upp ögonen för gatufotografi och konsten att fånga vardagliga scener på stadens gator, var inspirationen omedelbar. Tillsammans med några vänner gick Amanuel ut på fotopromenader på söndagsmorgnar.
– Det var inget komplicerat, jag använde fortfarande min mobilkamera, men jag älskade det. Gatufotografi handlar om att fånga stunder som ingen märker. Det kan vara människor på väg till jobbet eller barn som går till skolan – vardagsliv. Det är inte poserat, utan handlar om verkliga situationer och verkliga känslor.
De flesta av Amanuels foton är tagna tidigt på morgonen; solen går alltid upp strax efter klockan 6 i Etiopien, så han stiger upp vid femtiden.
– Jag letar efter ljus. Ljuset spelar en stor roll i mina foton och morgonsolen definierar känslan och hjälper mig att betona objekten. Det naturliga ljuset som Gud har skapat är verklig skönhet – och något helt annorlunda än människornas belysning.
Det är också på morgonen som Amanuel kan hitta enskilda objekt att fota – någon som sitter eller går för sig själv på tom gata är annars ingen vanlig syn i den myllrande storstaden. Med kameran framför ögonen dras hans blick ofta till äldre personer och barn.
– Det är något speciellt med dem. Jag tror att de är i sin egen värld på något vis.
För att visa respekt håller Amanuel ett så stort avstånd som möjligt och fotar gärna människor bakifrån, så att ansiktet inte syns. I de fall personen på bilden kan identifieras går han fram och visar bilden – vissa blir glada, andra inte, och Amanuel är snabb med att radera bilder som inte har motivets samtycke.
Piassa ligger i centrala Addis Abeba och har varit känt för sina gamla byggnader, caféer och smyckesbutiker, men är nu oigenkännligt. Ett omfattande stadsbyggnadsprojekt med målet att förbättra infrastrukturen och höja kvaliteten på byggnaderna, har gjort att i princip hela Piassa har jämnats med marken.
– Piassa brukade vara min favoritplats, innan det förlorade sin, vad ska man säga, autenticitet? Vi hade hört rykten om att det skulle rivas, men sen hände allt så plötsligt. Det var en gammal stadsdel men guld för oss fotografer.
Amanuel önskar att han hade hunnit ta fler bilder av Piassa och försöker nu fotografera andra äldre stadsdelar innan de försvinner. Ingen i Addis Abeba kan undgå stadens förändring och många har tvingats flytta – även Amanuel kommer snart att behöva lämna sitt hem.
– På ett sätt gillar jag förändringen, men samtidigt ser jag en stad som ser likadan ut överallt: samma vägar, samma belysning. Det är det som stör mig. Hade man inte kunnat behålla de gamla delarna?
– Många blir upprörda, en del blir till och med aggressiva. Även om jag förklarar vem jag är, tror de ändå att deras hus ska demoleras. Fördelen med en mobilkamera var att jag kunde komma väldigt nära och fotografera utan att folk märkte något – en stor kamera är betydligt mer iögonfallande.
Amanuel har en universitetsexamen i byggnadsledning men är självlärd i fotografi, vilket nu är hans heltidssyssla. Förutom gatubilderna anlitas han för bröllopsfoto och dokumentärt fotografi. Ibland ifrågasätter han sig själv:
– Varför gör jag det här, och för vem? Men jag landar i att jag försöker fånga skönhet, säger Amanuel som förklarar att det finns många negativa saker han hade kunnat fota, barn som bor på gatan till exempel. Nyligen mötte han en utlänning som trodde att Etiopien skulle vara fullt av nakna, svältande människor.
– Ofta är det utlänningar som berättar vår historia – det är verkligen sorgligt. Jag vill dokumentera och dela berättelser som inte har berättats.
Gatufotograferandet har gjort Amanuel mer uppmärksam.
– Jag ser de små detaljerna och försöker göra det bästa av det jag får. Det är som om vissa ögonblick väntar på mig: det perfekta ljuset, en busskö, vad som helst. Men ibland är det tvärtom; jag har kanske hittat ett bra ljus eller utsnitt, och dröjer kvar tills någon går förbi. Då är det jag som väntar.
När Amanuel går ut på morgonen börjar han med att observera. Han försöker hitta unika situationer som han aldrig har fotograferat förut. Vissa gånger går han ut och tar bara ett par foton – eller inga alls. Som den här morgonen, när han fotade området kring Stadium och Meskel-torget innan vi skulle ses, men inte hittade något speciellt. Amanuel rycker på axlarna och menar att det bara var »en sådan dag«. Jag frågar hur han känner sig de morgnar han lyckas fånga en bild han gillar.
– Åh, det är fantastiskt! Om jag får den perfekta bilden händer det att jag slutar för dagen. Alla kämpar med sina liv, så jag vill ge hopp och uppmuntra folk att uppskatta de små sakerna runt omkring oss. Det är samma sak i fotografi som i livet: Du vet inte vad du har förrän du stannar upp och ser efter.
