På vår vandring genom gudstjänstens delar har vi i detta nummer kommit fram till Ordet. Det är den andra av de rubriker som det nya kyrkohandboksförslaget sammanfattar alla gudstjänster i.

Justinus Martyren (död omkring år 165) berättar följande om Ordets plats hos de tidiga kristna: »På söndagen samlas de kristna och man läser apostlarnas skildringar och profeternas skrifter så länge som tiden medger. När uppläsaren slutat håller föreståndaren en predikan för att mana till efterföljd av denna sköna undervisning«. Beskrivningen vittnar om Bibelns centrala plats i gudstjänsten. Vi kan tillåta oss att bli utmanade av uttrycket »så länge som tiden medger«. Vad innebär det i våra sammanhang?

Det är en ganska kort tid i kyrkans historia som Bibeln har varit en bok för gemene man. Innan tryckpressarnas tillkomst var biblarna få och dyra, även därefter. Bibeln var främst något som man hörde läsas högt i gudstjänsten. Vi ska tacka Gud för möjligheten att läsa Bibeln hemma. Samtidigt är den ett tilltal som behöver gemenskapen. Det är tillsammans med Guds folk som Bibeln bäst förstås. Visserligen är Bibeln en enkel bok, som Martin Luther uttryckte det. Det innebär för den skull inte att alla tolkningar av den är lika bra eller väl underbyggda. Man behöver ingen teologisk examen för att kunna ta till sig dess budskap – men man behöver en gemenskap med andra kristna. Den bibeltolkning som inte för oss tillsammans, i nuet och med historien, är ute på svag is.

Om predikan. För att kunna ge gemenskapen tolkningsföreträde behövs predikanter som inte främst förmedlar sin egen, utan kyrkans tolkning (för vår del samlad i bekännelseskrifterna). Frestelsen att sätta det egna tyckandet i första rummet är stor för många förkunnare. Predikan är därför det moment i gudstjänsten som kan »misslyckas« mer påtagligt än andra delar. Det är ändå inte skäl att hoppa över den eller förminska dess betydelse. Vi predikar nämligen på Jesu befallning: »Gå därför ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen.« (Mark 16:15) Predikans ömtålighet gör att den behöver mest förbön av gudstjänstens delar. Paulus skriver: »Be också för mig, att orden läggs i min mun och att jag talar frimodigt när jag bär fram hemligheten i evangeliet …« (Ef 6:19). Det är, eller borde vara, varje förkunnares hälsning till sin församling.

Om trosbekännelsen. För att kunna pröva förkunnelsen kommer trosbekännelsen i nära anslutning till predikan. Stämmer det som vi har hört med sammanfattningen av kyrkans gemensamma tro? Trosbekännelsen växte fram i den tidiga kyrkan för att markera vad som är kristen tro – och minst lika viktigt, vad som inte är det. Det är utmanande i våra dagar, när gränssättningar inte är på modet. Allt ryms inte under rubriken kristen tro. Det behövde de tidiga kristna tydliggöra och det är minst lika aktuellt i en tid som vår.

Trosbekännelsen har också en funktion att skapa tillhörighet. Den är något som man »stämmer in i«. Mest tydligt är det i den apostoliska trosbekännelsen, »vi tror på …«, som blivit den vanligaste i vår kyrka. Luther valde också den i sin mässordning. Det är kyrkans tro vi bekänner. Inte vår egen i första hand. Vi stämmer in med en gemenskap, världsvid och historisk, som bekänner detta om den Gud vi lär känna i Bibeln. Därför kan den som brottas med enskilda delar i trosbekännelsen ändå vara med i den och samtidigt vara sann mot sig själv.

Om förbönen. Efter trosbekännelsen fortsätter församlingen att vara i bön. I fornkyrkan kallades denna bön för »oratio fidelium«, de troendes/trognas förbön. Nu kallas den »Kyrkans förbön«. Det är däremot inte fråga om någon intern angelägenhet. Istället är det här som gudstjänsten mest tydligt öppnar dörrarna utåt. Vi ber både för dem som bett om vår förbön och dem som inte gjort det. Även den del av världen som inte ens vet att den behöver förbön. Medvetenheten om att kyrkan inte finns till för sin egen skull bör få genomsyra förbönen. En god ordning är att vandra utifrån och in. Det som är närmast oss själva glömmer vi sällan att be för.

Om kollekten. Tillbedjan fortsätter sedan med kollekten, en självklar del i gudstjänsten. I givandet prövas vår överlåtelse till gemenskapen. Vilken betydelse får det i mitt liv när jag ser gemenskapens behov – lokalt och globalt? De första kristna började tidigt samla in medel för att bära de delar i denna nära och vidare gemenskap som led nöd. Läs gärna 2 Korinthierbrevet kapitel 8–9. Där kan vi se att givarnas främsta motiv inte var att »vi har det så bra, bättre än många andra«, ett skäl som vi ofta lyfter fram. Ett sådant motiv kan inte förklara givarviljan i våra systerkyrkor, där många lever på (eller under) marginalen. Men de känner »vår Herre Jesu Kristi stora gåva« (2 Kor 8:9). Det är huvudskälet för kristet givande, tillsammans med förvaltarskapstanken, att det jag kallar för »mitt« inte är mitt, utan Guds. I det givande livet, får vi också upptäcka att den som ger – han får. »Kom ihåg: den som sår snålt får en snål skörd, och den som sår rikligt får en riklig skörd« (2 Kor 9:6).

• Della
• Twittra