Cajsa Tengblad sitter på sin takterass med utsikt över Vättern och njuter av solen. Det är måndag förmiddag och jag frågar hur hennes morgon har varit. 

– Underbar! Jag åt en god frukost och hann träffa min son innan han skulle till skolan. Jag tog en promenad, plockade lite blommor och njöt av naturen. Sedan såg jag vattnet och badade, då blev jag sen och fick springa hem. Men nu är läget under kontroll – eller inte. Det är alltid både och. 

Cajsa beskriver livet som godis; en skalle med hallon- och lakritssmak, en sida som är röd och söt och en annan som är svart och salt. 

– Jag kan göra en jättefin insats för min klient och sen komma hem och bråka med min partner. Hur går det ihop? Jag är en hallonlakritsskalle – vi är både rättfärdiga och syndare samtidigt. 

Med tydlighet betonar Cajsa att det inte är något mål i sig att må bra hela tiden. 

– Idag har vi så höga krav på vad det innebär att må bra, att vi mår dåligt av det. Om vi bara exponerar den röda sidan av skallen och inte den mörka, får det oss att må ännu sämre. Vi behöver ta hand om vår hälsa för att vi är här med ett syfte och ska göra något viktigt här på jorden.

I sin senaste bok Ta hand om dig – nycklar till själv­omsorg (Libris) delar Cajsa med sig av sex nycklar till självomsorg.

– Självomsorg är precis som hälsa, ett medel för att bry sig om andra. Att tanka, fylla på och hitta sina laddstationer eller depåstopp, för att sen kunna ha ett utlopp och ge ut. Jag tenderar att köra på i full fart och se och ta in andras behov, men jag har varit sämre tränad på att ta hand om mig själv.

För några år sedan gick Cajsa igenom en svår tid som fick henne att tänka om kring sina egna behov.

– När själen är i gungning är det ännu viktigare att ta hand om de konkreta basbehoven: mat, motion och sömn. Hur är det med »MMS:en«? brukar jag fråga mig själv. Struktur och rutiner är jätteviktigt för mig, jag är som Skalman! Som högkänslig person blir jag ännu känsligare när jag inte äter, sover eller rör mig tillräckligt. Då blir jag lättirriterad och det drabbar min omgivning.

I en tygkasse som alltid följer med har Cajsa allt som behövs för att hålla blodsockret på rätt nivå; fröknäcke, torkad mango, dadlar och nötter. 

– Här ser vi hur konkret det är. Jag måste fylla på magen för att orka vara en närvarande och engagerad partner, mamma, kollega och terapeut. Påsen är också en bra symbol; vad behöver du packa ner för att leva hållbart? Självomsorgen är som ett buffébord där du får utforska vilka aktiviteter, personer och platser som har en lugnande effekt på dig. 

Vila och återhämtning kan se väldigt olika ut.

– Det sägs att »det händer när du vilar« – för mig händer det när jag är i rörelse! Jag har förstått att jag inte måste ligga på kökssoffan för att ta det lugnt. Det kan vara en joggingtur utan tidtagning, i mitt tempo, i vacker natur, utan mobiltelefon. Vill jag bada så gör jag det, vill jag inte bada struntar jag i det. Det är jag som bestämmer över den tiden. 

Under pandemin fick Cajsa upp ögonen för de små detaljerna i vardagen. 

– Det finns så mycket i världen jag inte kan göra något åt, men under de åren lärde jag mig att förbättra nuet i min egen lilla värld. Jag kan plocka in en blombukett, jag kan laga något lite extra gott de veckor jag har barnen, jag kan höra av mig till någon. Förakta inte småsakerna! Både när det kommer till hälsa, våra dagliga andakter och att göra gott för andra gäller det att inte sätta ribban för högt. Småsakerna gör skillnad i längden. 

Detta bekräftas i mötet med terapi-klienterna.

– En så enkel sak som att jag anstränger mig för att det ska kännas hemtrevligt i terapirummet, spelar roll. På det sättet visar jag min klient: jag har väntat på dig. 

Cajsa återkommer till att vi kan må dåligt och ändå leva meningsfulla liv. 

– Jag kan skicka ett sms till någon som har det kämpigt, när jag själv har det kämpigt. Om jag då föreslår att vi ska ses för en promenad slår vi flera flugor i samma smäll. Vi tar hand om våra kroppar, pratar med varandra om våra tankar och känslor, är i naturen och förundras över den – då kan vi checka av alla fem dimensioner av hälsa. Fysisk, psykisk, social, ekologisk och existentiell. 

Även kyrkan kan spela en viktig roll genom att välkomna människor oavsett hur de mår. 

– Kyrkan tenderar att vara ett sammanhang dit folk inte orkar gå när de är inne i en mörk lakrits-period. Vissa människor är inne i den jämt, varje dag är en fråga om överlevnad. Och om inte den mörka delen får vara med, hur ska vi då kunna acceptera varandra som vi är? 

Cajsa vill att kyrkan ska ses som människor och inte en byggnad. 

– Det är inte en plats dit vi går utan vi är kyrka där vi är, i vår vardag. Vi behöver uppmuntra varandra att vara mänskliga och bejaka alla behov, inte bara de andliga. 

Hon ser det som en tillgång att både människor och församlingar är olika. 

– Vi behöver se och uppskatta varandras olikheter. Och allt snack om innanför och utanför kyrkan, kan vi inte bara lägga ner det? Vi är alla skapade av Gud, det finns bara människor som ännu inte vet om det eller kanske inte tror på det. Vi som är troende behöver värdera vår tro lite mer – genom Jesus lär jag känna Gud och hans kärlek! Jag har någon som jag både kan uttrycka kärlek till och ta emot kärlek av. Vi har någon att gå till när ingen annan människa finns där.  

Det närmar sig lunchtid och Cajsa ska få en väninna på besök. Hon ska bjuda på bruschetta och tar fram en kruka basilika, bröd och tomater samtidigt som hon talar om risken att hälsa blir som en egen religion.

– Man vill ta ansvar för sig själv och sin kropp, absolut. Men allt det jag inte gjort något för att förtjäna, vem tackar jag för det? Det är viktigt att kunna rikta sin tacksamhet någonstans. Tänk att jag får leva den här dagen! Jag har nyplockade blommor som doftar, jag hör fåglarna och jag och min vän ska få mötas här – en helt vanlig måndag. 

Plötsligt avbryter hon sig själv i basilikahackandet och vänder sig emot mig:

– Så, hur ska du visa dig självomsorg idag? 

• Della
• Twittra