Krig eller pacifism

Finns det rättfärdiga, till och med heliga, krig? Eller bör alla kristna vara pacifister? Teologen Tomas Nygren tar sig an ett brännande ämne.

Under 2023 pågick 79 väpnade konflikter i världen där stater var inblandade. Det var den högsta siffran sedan andra världskriget. Många av dessa konflikter kan kallas krig. Just när jag skriver detta pågår två konflikter som är särskilt brutala och uppmärksammade, Ryssland–Ukraina och Hamas–Israel.

Hur bör jag som kristen se på krig och konflikter? Kan den som vill ta sin tro på allvar vara soldat? Och vilken rätt har stater att bruka vapen? 

I grunden finns tre alternativ som förekommit i kyrkans historia: heliga krig – både anfall och väpnat försvar kan under vissa förutsättningar ses som legitima, rättfärdiga krig – där det ses som befogat med väpnat försvar om vissa villkor är uppfyllda, och pacifism – ingen vapenanvändning i konflikter ses som legitim.

Om vi ser närmare på dessa tre synsätt – vad står de för?

Företrädare för tanken på heliga krig pekar på att vi i Bibeln, främst i Gamla testamentet, men även i Uppenbarelseboken i Nya testamentet, finner krig som är sanktionerade av Gud, som förs på Guds uppdrag, för Guds skull, eller med Gud själv som den stridande. Ett exempel finns i Fjärde Moseboken 31:1–3, där israeliterna får Guds uppdrag att tåga mot midjaniterna. Ett nutida exempel på detta synsätt kan vara Kirills, den rysk-ortodoxe patriarken i Moskva, som talat om den ryska invasionen av Ukraina som ett heligt krig.

Det motsatta alternativet är att inta en pacifistisk hållning. Den som intar en sådan hållning vägrar bära vapen och delta i någon form av krigföring. De pacifistiska stråken i Bibeln finner vi bland annat i vissa av Gamla testamentets profetior som talar om hur Gud kommer att regera till sist. Det bästa exemplet är kanske Jesaja 2:4 som talar om hur svärden en dag ska smidas till plogbillar. Pacifisten lutar sig mot den etik som kommer till uttryck i Bergspredikan i Nya testamentet (se Matteusevangeliet kapitel 5–7, och då främst 5:21–22). Pacifismen i Bibeln kan beskrivas som en profetisk hållning som försöker gestalta och kanske ibland även föregripa historiens slut – en tillvaro i fred där rättfärdighet råder. I kyrkans historia finns flera grupper som stått för detta, till exempel delar av radikalreformationen, som växte fram vid sidan av den lutherska och reformerta reformationen på 1500-talet. Idag lever den pacifistiska hållningen vidare hos bland andra mennoniter och kväkare. 

Ett tredje alternativ är att tala om »rättfärdiga krig«. Då ser man försvar av ett land som en berättigad krigshandling – om någon anfaller. I tanken ingår här även att det är legitimt för en kristen att vara soldat i ett försvar. Detta synsätt skymtar fram i Nya testamentet när Johannes döparen uppmanar soldaterna som kommer till honom att låta nöja sig med sin soldatlön (Luk 3:14) och när Jesus möter en företrädare för den romerska militärmakten utan att påpeka att han har en omöjlig syssla i Guds ögon (se Luk 7:1–10). Det antyds även i Paulus brev när han talar om att överheten inte bär sitt svärd förgäves (Rom 13:4). Augustinus utvecklade på 400-talet tanken om rättfärdiga krig. Detta synsätt har varit dominerande i lutherska, reformerta och romersk-katolska kyrkor. Om vi följer Augustinus tankegång finns ett antal villkor som måste vara uppfyllda för att det ska vara legitimt att gå ut i krig. Några av de viktigaste är att kriget måste ha en rättfärdig orsak – som att det handlar om ett försvarskrig, att man väljer det som sista utväg, att målet är legitimt – som att det syftar till fred i vid bemärkelse, och att man använder rättfärdiga metoder – vilket bland annat innebär att inte bruka mer våld än nödvändigt.

Vi har alltså tre alternativ, vilka alla kan hänvisa till Bibeln. Hur kan man då tänka? 

Det första alternativet, heliga krig, menar jag kan avvisas bland annat för att vi nu lever i Nya testamentets tid. Guds folk är inte längre enbart en etnisk folkgrupp, judarna. Inbjudan att bli en följare till Jesus Kristus har vidgats till att omfatta folk. Guds rike är inte ett jordiskt rike utan en gränslös gemenskap för alla som blivit Jesu vänner.

Pacifismen har mer som talar för sig. Den har en profetisk uppgift att predika fredsriket som kommer. Samtidigt menar jag att denna hållning, även om den är en kallelse till somliga, inte kan vara alla kristnas kallelse. Pacifismen riskerar att bli alltför passiv inför det onda. Den kristne är kallad att stå upp för den svage, att försvara den värnlöse, att främja ett rättfärdigt samhälle. Om vi menar att polis och myndighetsutövning behövs för att skydda den utsatte och främja ett fungerande samhälle, behöver vi även i konsekvensens namn tänka in ett fungerande försvar som en del i detta. När vargen kommer behöver lammen skydd.

Samtidigt behöver vi se att »rättfärdiga krig« inte är den bästa vokabulären. I krig görs alltid orättfärdiga saker – även av den armé som försvarar sitt lands frihet. Liv tas och det är aldrig oproblematiskt. Kung David, som förde krig på Guds uppdrag, fick inte bygga templet för att han hade blod på sina händer (1 Krön 22:7–8). Detta illustrerar att det bästa alternativet i en värld fallen i synd ibland handlar om en etisk kompromiss, där en människa behöver göra något som drar på henne skuld fast hon gör det bästa i situationen. Kanske att byta namn från »rättfärdigt krig« till »ont, men nödvändigt krig« eller något liknande skulle vara bättre för att kommunicera vad det handlar om?

 Till sist konstaterar jag än en gång vårt djupa beroende av Guds nåd. Det går inte att leva i en värld fallen i synd utan att dra skuld över sig. Till och med de bästa handlings­alternativen kan behöva täckas av Guds nåd.