Vid bönhuset i Gottne strax utanför Örnsköldsvik möter jag upp Jonas Byström. Vi ska vidare ut i skogen och jag tar rygg på hans smått episka Volvo som rullat hela 52 000 mil. Det märks att vi är på Jonas hemmaplan när han skickligt väjer undan för varenda grop och gupp på grusvägen. Efter att ha gått sista biten till fots slår vi oss ner på våra liggunderlag. Vårsolens strålar tränger fram mellan trädkronorna och ån som porlar några meter bort skapar en idyllisk ljudkuliss till vårt samtal.

– Visst är det väl ändå underbart att ha naturen så nära till hands, konstaterar Jonas samtidigt som han gör upp en eld.  

I dessa gamla väckelsebygder är Jonas uppväxt i en »EFS-familj« där även samtliga mor- och farföräldrar tillhörde EFS. 

– Man kan nästan säga att jag är uppväxt i bönhuset. Gud blev tidigt en naturlig grej för mig, han bara fanns liksom.

Men barnatron höll inte när vuxenvärlden började knacka på. Vännerna ville dra med honom på discon och Jonas hemlighöll att han var i kyrkan.  

– Jag sa ofta att jag bara ville ta det lugnt eller att jag skulle ut och jaga hela helgen. 

Och när Gideoniterna hälsade på i skolan och frågade om någon i klassen var kristen så höll Jonas ner sin hand. 

– Jag vågade inte stå upp för min tro. Det var frustrerande och gjorde ont i mig på något vis. Jag ville inte hålla på och vela kring min tro.

Till slut kom vändningen. Närmare bestämt på scoutlägret Patrullriks i Holmsvattnet 1996. 

– Vi gick upp på ett berg för att fira nattvard och prästen talade om vikten av att släppa in Jesus i sitt liv. Jag började fundera. Hade jag någonsin gjort det? Eller hade jag alltid bara tagit honom för givet? Jag kunde ju min Bibel, men jag hade liksom inte släppt in Jesus i mitt hjärta, säger han och fortsätter: 

– Efter nattvarden satte jag mig ner, slöt mina ögon och bad Jesus att flytta in i mitt liv. Det var en enkel bön om att jag ville tro på honom, följa honom och lägga mitt liv i hans händer. Och när jag satt där och bad kände jag en värme inuti hjärtat och kroppen skakade lite lätt. Jag förstod inte riktigt vad som hände med mig, men jag kunde förstå att Jesus kom och mötte mig där på berget. 

Därefter följde en tid som han beskriver som en »förälskelseperiod«. Han fick uppleva mycket av Guds närvaro och fick många bönesvar. 

– Till sist var jag med om att höra Guds röst. Det ledde till att det började banka i mitt hjärta. Jag kände en stark längtan efter att få berätta för andra vad jag varit med om. 

Det fanns dock ett stort hinder på vägen. Jonas är född med gomspalt och hade vid den här tiden ett rejält dåligt självförtroende när det gällde hans röst. 

– Jag pratade nasalt »uppe i näsan« och var väldigt obekväm med att tala inför människor. Jag ville verkligen inte, men jag kunde inte hålla tyst. Det var lite som den eld som Jeremia beskriver inom sig. Så till slut frågade jag min ungdomsledare om jag fick hålla i en andakt. 

Under den andakten kände Jonas hur Gud bar honom och han beskriver det som att Gud nästan la orden i hans mun. 

– Det gick faktiskt bra, kompisarna lyssnade verkligen och några kom fram och tackade efteråt. Jag upplevde att en kallelse växte fram att få fortsätta berätta för andra om min tro. Så här i efterhand är det egentligen helt otroligt att Gud valde just mig, med mitt dåliga självförtroende att tala inför andra, att predika hans ord.

Kallelsen växte sig starkare och starkare och direkt efter lumpen inledde Jonas sina präststudier vid Johannelunds teologiska högskola. Redan som 23-åring vigdes han till präst som den yngste i landet det året. 

– Det var helt klart Guds omsorg att studierna gick vägen för skolbänken har aldrig varit något för mig. Jag var ung och visste kanske inte allt om livet men jag visste att jag ville förkunna Guds ord och att jag hade fått en glädje i att berätta för andra om Jesu kärlek. 

Första tjänsten var i Nordinggrå-kretsen som predikant. 

– Jesus hade tolv lärjungar och jag hade ansvar för tolv bönhus, säger Jonas med ett skratt.

– Det var en intensiv men rolig tid. Jag tycker ju så mycket om att predika och hade en mentor med mig i Harald Eriksén som stöttade mig. 

Under tiden på Johannelund träffade han också sin blivande fru Linnéa. 2009 flyttade paret till Gottne där de är kvar än i dag. 

– Jag gillar landsbygden, här får jag möta människor på ett annat sätt än i en stad. Det är många som vill mycket här och det finns en stor längtan efter Jesus. 

I Gottne samarbetar EFS med Pingst och EFK. Tillsammans bildar de en stor församling, Framtidskyrkan, som är ansluten till tre riksorganisationer. 

– Vi har en dubbel dopsyn vilket kan vara lite klurigt men annars fungerar allt jättebra. Personligen gillar jag ekumenik och att vi som kristna kan vara tillsammans och se styrkor hos varandra även fast vi ibland tänker olika. Det viktiga är att kunna förenas kring det stora och inte bråka i det lilla, att våga se att Gud är större än teologi. 

Jonas har aldrig varit någon vän av sociala medier. Han har snarare varit en motståndare. Därför är det fascinerande att just han startade Instagram-kontot »Kokkaffe och Jesus« där han delar korta och finurliga videoandakter via sin mobiltelefon. 

– Den första tanken kom från min bror för flera år sedan. Han tyckte att jag skulle bli »Jaktpastorn på Facebook«. Men jag sa: »Nej, nej, sådant där trams är jag emot«. 

Men när pandemin kom och pausade majoriteten av kyrkans verksamhet så upplevde Jonas ett tilltal från Gud. 

– Precis som Mose fick jag frågan: »Vad är det du har i din hand?«. Samma vecka kom två personer fram och gav mig det ordet igen. Lite motvilligt fick jag erkänna att jag har en mobiltelefon i handen som jag enkelt kan filma med. Och i andra handen har jag över 30 års erfarenhet av skogen – mitt andra hem. Mose kunde öknen och jag kan skogen. Så varför skulle jag inte förmedla Jesus via det jag har? 

I uppstarten hjälpte frun Linnéa till med teknisk support och den första andakten lades upp i november 2020. Sedan dess har Jonas spelat in cirka 170 videoinlägg med över 32 000 visningar.  

– Utfallet har blivit över förväntan måste jag säga. Jag trodde aldrig att så många skulle titta. Men på något sätt har jag använt det som är inne just nu – kokkaffe och friluftsliv – för att visa på Jesus. Lite som när Luther använde det som var inne på hans tid för att förmedla Jesus, till exempel genom att göra om fyllevisor till lovsånger.  

Men trots succén på Instagram längtar Jonas förstås efter att livet ska börja återgå mot det normala igen. För även om han uppskattar ensamtid i skogen så brinner han särskilt för det mänskliga mötet.  

– Vi är skapta till att ha relationer, att älska och att älskas. Efter pandemin tror jag att vi som kyrka behöver gå ännu djupare in i gemenskap. Jag tror att vi behöver skapa ännu fler mötesplatser med varandra och med Jesus, och bli en tydligare motvikt till samhällets linje som tenderar att bli mer och mer individuell.

Jonas har också en särskild plats i hjärtat för alla de ungdomar han möter i sitt jobb, både i kyrkans lokaler och som skolpräst. 

– I dagens läge, där känslan ganska tydligt är att ungdomar mår sämre och sämre, vill jag inget hellre än att få förmedla till ungdomarna att Jesus älskar dem kopiöst och villkorslöst. Och att han har en tanke med deras liv. 

Vid en digital medarbetarsamling för anställda inom EFS delade Jonas ett fint exempel på arbetet i skolan. 

– Jag hade haft en begravning och när jag kom ut såg jag ett gäng ungdomar gå över parkeringen för att smygröka bakom kyrkan. Jag visste att en av ungdomarna precis fått igenom sin A-traktor på besiktningen så jag ropade ett högt grattis. »Vadå, jag fyller väl inte år?«, svarade han. »Men jag tänkte på traktorn«, sa jag. Och då skriker han tillbaka inför alla sina kompisar och så nästan hela Bredbyn hörde: »Ja, det är ju för att vi bett för traktorn på skolkyrkan!« 

Jonas blev helt varm i hjärtat efter den dialogen. 

– Jag blir berörd när det betyder något för ungdomarna att vi ber i skolan. Ibland kan man tänka, är det verkligen seriöst att be för traktorer, besiktningar och mopeder som skurit? Men för ungdomarna betyder det mycket. Och när ungdomarna kommer med något som betyder mycket för dem till Jesus och till oss, då är det något fint som händer. 

När vår fina förmiddag tillsammans går mot sitt slut och vi är på väg tillbaka mot bilarna, frågar jag hur länge han tänkt hålla på med sin Instagram-satsning.  

– I någon form kommer jag att fortsätta, även om det inte kan bli lika många inlägg sedan när all vanlig verksamhet startar. Men när man är på rätt plats och gör rätt sak i livet finns det ett otroligt mervärde. Att få känna att man är använd av Honom och få se andras tro växa – det är det största i livet. 

• Della
• Twittra