Hur var vi kyrka under pandemin?
Martin Alexandersson: Något som blev tydligt i väldigt många samfund var att gudstjänsten blev det viktigaste som man hade och det var den som prioriterades att sändas, det var den som i mångt och mycket definierade om en kyrka »ställde in eller ställde om«.
Erik Johansson: Ja, det är intressant att vi blev så gudstjänstfokuserade och då med fokus på förkunnelsen. Gemenskap, nattvard och förbön var naturliga delar som plötsligt blev väldigt nedtonade.
Mia Ström: Sedan handlar det nog mycket om att gudstjänsten, trots allt, är det enklaste i vår verksamhet att sända digitalt. En scoutgrupp eller pensionärsträff är betydligt svårare att göra online. Det var i alla fall vad vi i inledningen av pandemin tänkte.
AnnaHelena Lindberg: Gudstjänsten leds ju ofta av anställda och det gör nog också att vi fokuserade så på dem. Det finns säkert en hel del grupper i våra församlingar som har träffats digitalt, utomhus eller i mindre konstellationer men de har kanske inte annonserats och kommunicerats på samma sätt.
Mia: Frågan blir ju då naturligt: »Vad är egentligen en gudstjänst?«
Vad är kyrkans uppdrag?
Martin: Jag har tidigare tänkt att kyrkans uppdrag består av fyra delar: att ära Gud, att ha gemenskap, att växa i lärjungaskap och att välkomna icke-kristna. Men i dessa pandemigudstjänster har fokus i princip enbart varit på att växa i lärjungaskap genom förkunnelse och, på vissa håll, ära Gud genom sång. De andra två har vi inte prioriterat alls. Vi gjorde heller inte några självklara ansträngningar att bygga gemenskap genom att till exempel strukturerat ses utomhus eller i lokaler där man fick samlas.
Erik: Och när vi pratar om gemenskapen så funderar jag på våra ungdomar. Många har isolerats från stora delar av sin ungdomstid för att rädda 70-plussare från att bli allvarligt sjuka. Känner de att det priset var rimligt för dem?
AnnaHelena: Ja, risken är ju att det blir ännu svårare för dem att känna sig hemma i den vidare församlingen. Min bild är att många ungdomsgrupper ändå fortsatt i andra former. Likaså har vi behövt ställa in de stora lägren, men ibland har det istället lett till små hemmaläger i kyrkan. Jag vet också att det fanns de ungdomar som under pandemin själva tog ansvar för sin egen växt och möttes hemma för att be och läsa bibeln tillsammans när församlingen inte bjöd in. Frågan vi får fundera över, nu när vi öppnar upp igen, är kanske om vi har nått några nya? Och kom de nykonfirmerade in i gemenskapen?
Mia: Här är väl mycket av vårt problem idag. Vi har outsourcat uppfostran till skola och förskola och att förmedla tro till våra barn till församlingen. Föräldrarna har ofta vare sig en vision eller verktyg för att hjälpa sina barn och blir därför lätt handfallna, då församlingens verksamhet plötsligt inte finns där.
AnnaHelena: Här har vi verkligen haft en utmaning då många söndagsskolor ställde in. Men jag ser med glädje på hur Salt under pandemin satsat för att stötta familjer att dela tro genom »Hemmakonceptet« och Skatten Live. Hoppas att det hjälpt fler att dela tron i vardagen på ett naturligt sätt.
Erik: Jag tror att detta gäller bredare i våra församlingar. Många utav oss har till exempel tänkt att små grupper hade varit bra att ha och skulle vara helt nödvändiga i en krissituation som till exempel krig eller förföljelse. Men eftersom vi inte har haft någon kris, så har detta bara blivit goda idéer som aldrig har kommit till skott. Och det ångrar man på en del håll idag.
Mia: Här blir också kvalitén i våra relationer viktiga. Om vi inte kan ses som vi skulle önska, så måste vi ha ett starkt centrum i vår längtan efter lärjungaskap och goda relationer, som gör att vi kan vara kyrka även i annorlunda tider.
Vad har pandemin gjort med oss?
Mia: Det vi verkligen har fått under pandemin är möjligheten att få mycket undervisning online. Men det vi kanske inte har tänkt på är att input behöver bearbetas i relationer för att landa väl.
AnnaHelena: Och just denna bearbetning sker bäst när man har relationer i olika generationer. Kanske har vi nu kunnat se styrkan i det lilla sammanhanget? Där har man kunnat träffas och hjälpa varandra bearbeta och växa, trots restriktioner.
Erik: Min bild är att vi som kyrka har reagerat på ett panikartat sätt och jag hoppas att pandemin har lärt oss mer om allvaret om vår dödlighet och vårt samhälles bräcklighet.
Martin: I en kris blir det alltid naturligt att man skär ner på det oväsentliga och håller kvar vid det som är omistligt. När vi ser hur vi agerade under pandemin så verkar det som att det omistliga var att gudstjänsten skulle firas och att jag själv skulle få växa i min tro. Och nu när restriktioner släpps så är vi glada för att vi själva får träffas. Tyvärr är det få som uttrycker glädje över att man nu får betjäna andra människor eller att fokus under pandemin var »hur kommer vi med hopp till de som inte känner Jesus«? Denna självfixering tror jag är djupt olycklig.
Vad bör vi som kyrka nu göra när pandemin verkar vara över?
AnnaHelena: Det är lätt att man tänker att jag borde ha hört av mig till en viss person eller tagit ett nytt initiativ under pandemin och att tåget nu har gått. Men det är möjligt även nu att ringa det där samtalet, trots att restriktionerna har upphört.
Erik: Ja! Och nu kan man ju inte bara ringa hon som var lite ensam utan nu kan man ju även få bjuda hem henne på kaffe. Så de idéer som kom under restriktioner kan ju realiseras nu efteråt.
Martin: Den här tiden har ju också fått oss att skära ned, skala av och pausa mycket av det som vi tidigare tänkte var självklar verksamhet i en lokal församling. Innan man försöker dra igång allt igen, så har vi ju ett gyllene läge att fråga oss själva och Gud om det är detta som är det vi ska göra och vara? Det finns en reflektion och lärdom att göra här om man vill.
Vägen vidare:
Pandemin kom som en total överraskning för de flesta av oss. Nu vet vi av erfarenhet det som vi tidigare visste rent intellektuellt: att vad som helst kan hända. Hur bär vi med oss de erfarenheter vi nu gjort in i framtiden? Vad har hållit för det oväntade och vad har visat sig inte stå emot utmaningarna? Låt oss bygga framåt så att vi blir ännu djupare rotade och rustade i framtiden.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet