Bönen är något av det lättaste och svåraste i en kristen människas liv. Lätt för att den är lättillgänglig – det behövs inga redskap, bönen är alltid bara en tanke bort. Samtidigt verkar många kristna ha dåligt samvete över sitt böneliv. Man tycker det är svårt, känner att man ber fel eller för lite. Varför är det så?
Inte har väl Gud skapat bönen som ett redskap för att ge oss skam och skuld? Nej, problemet ligger mer troligt hos oss. Det dåliga samvetet eller självförtroendet kring bönen skapas av en förvrängd förståelse om vad bön är, vilket leder till felaktiga uppfattningar om oss själva i förhållande till Gud. Låt oss ta itu med sådana missuppfattningar och få upptäcka djupet i vad bön faktiskt kan vara!
En av de vanligaste missuppfattningarna är att bönen är individualistisk och handlar om mig själv. Det är ett symtom på vår samhällskultur. Västvärlden och Sverige i synnerhet tillhör de mest individualistiska delarna av världen. Och det visar sig också i relationen till Herren. Många kristna har sin personliga andaktsstund där de läser något ur Bibeln och ber en stund. Tron är privat och något man helst inte delar med andra. I andra delar av världen eller i andra tider är det helt tvärtom. På Jesu tid var bönen ofta kollektiv – man bad och läste Guds ord tillsammans. Självklart tog man också tid för sig själv och Gud, vilket Jesus ofta gör när han går undan för att samtala med sin Fader. Men idén att relationen med Gud främst är en privatsak är ett relativt nytt påfund och något som främst förekommer i vår kultur.
För några år sedan var jag i Tel Aviv och lyssnade på undervisning om bön, och specifikt om bönen Vår fader. En judisk rabbin som var med och undervisade sa något som fastnade i mig. Bönen som Jesus lärde sina lärjungar att be är rakt igenom skriven i plural, den handlar om vi, oss, och vår. Västmänniskan, sa rabbinen, ber dock bönen som att den skulle handla om en själv. Det träffade mig rakt i hjärtat. För när jag ber bönen och säger: »Ge oss i dag det bröd vi behöver«, menar jag undermedvetet »ge mig«. Vi saknar till stor del förmågan att se oss själva som en del i ett kollektiv. Även när vi rakt ut ber vi, så tänker vi jag. Judiska böner är ofta skrivna i plural och innefattar hela det judiska folket. När jag ber, sätter jag i stället mig själv i fokus och inte oss som Guds folk. Fokus blir på mig och mina önskningar så att jag kan ha ett ännu mer bekvämt liv. Bara genom att skifta fokus i bönen från mig till oss förändras mitt perspektiv, och min nöd och kärlek för andra människor väcks. Det är inte bara jag som står i centrum utan jag får vara en del av ett sammanhang.
Ett annat hinder är att vi inte fullt ut förstår hur man ber. Detta är däremot inget nytt för vår kultur, utan något man har diskuterat genom hela kyrkans historia. I Lukasevangeliet möter vi Jesu lärjungar som undrar samma sak när de frågar sin mästare »Herre, lär oss att be« (Luk 11:1). Jesus ger dem bönen Vår fader, vilket i sig är en utmärkt bön att be som den är. Men det är också en utmärkt mall att ha i sitt böneliv. Jesus börjar sin bön med att sätta rätt fokus. Han sätter fokus på Gud, och den Gud är. Beundran eller tillbedjan av Gud är en viktig del av bönen och något som lätt glöms bort.
Vi ber ofta som genom ett mikroskop. Vi fastnar vid det lilla, oss själva, våra bekymmer och stirrar oss blinda på dessa små ting. Men att be i beundran och tillbedjan av Gud är som att be genom ett teleskop, där vi får lyfta blicken mot universum och dess skapare. När vi tittar upp på stjärnorna finns det knappast någon människa som tänker: »åh, så fantastisk jag är«, utan man förundras i stället över stjärnornas skapare. Jesus börjar sin bön med att lyfta blicken från sig själv och påminna sig om att det är Gud som är Gud.
När vi påminner oss om allt det Gud är, får också andra saker äntligen sitt rätta perspektiv. Att förundras över Herren kan jämföras med ett barn som kommer till sin far och inte säger »ge mig 100 kronor!«, utan kryper upp i hans famn, kramar om honom och säger: »jag älskar dig!« Beundran handlar om att vara snarare än att göra. Författaren C.S. Lewis skrev en gång så här om bön: »Genom att befalla oss att ära Gud bjuder han in oss att njuta av honom.«. Bön kan få vara så mycket mer än att enbart be Gud att uppfylla alla mina önskningar. Bönen är ett tillfälle då vi får njuta av och beundra Gud, den underbare. Så låt oss lyfta blicken ifrån vårt mikroskop en stund och be med Jesu mall för ögonen: en bön som inte är självcentrerad utan Gud-centrerad.
