Vi som en gång i världen var skolbarn kommer nog ihåg hur det brukade kännas i augusti. Sommarlovet var slut. Förväntningarna inför skolstarten var blandade. När skolbänkens lock öppnades och innanmätet försågs med det obligatoriska papperet var allt som vanligt – men ändå inte. Som barn satte man knappast ord på känslan. Men i efterhand tänker jag att nytt papper i bänken var en symbol för kontinuitet och förändring på en samma gång.
Nu är skolbänkarna sedan länge annorlunda konstruerade. Men att i tanken lägga nytt papper i bänken är en bra start på en ny termin – i skolan, i arbetslivet och inte minst i kyrkan. Det mesta är och bör vara bestående. Men känslan av att det finns möjligheter till förnyelse och förändring är sällan så påtaglig som just när sensommaren går över i höst. Den är värd att ta vara på, inte minst i år, när allt fler sammanhang noterar en ökad tillströmning av nya människor till gudstjänster och samlingar. Kanske är det så att den påkristning som jag i otaliga sammanhang tjatat om i mer än 25 år faktiskt fått ett påtagligt genombrott?
Vi lever i en spännande tid med stora utmaningar i världen, i Sverige och i kristenheten. Det är ett läge när det gäller att blicka både bakåt och framåt. Historien upprepar sig som bekant inte, men den är ändå en viktig nyckeln till framtiden.
Vi ska inte dra för stora växlar på det förflutna. Men jag kan ändå inte undgå att fascineras av att jag, som nyvald ordförande i EFS, skriver de här raderna vid köksbordet i min sommarstuga nära min fars barndomshem – och ett stenkast från den plats där bondsonen Anders Ericsson växte upp. Han är mer känd som Anders Rosenius, det namn han tog under präststudierna i Uppsala genom att latinisera bynamnet Rosvik. Sonen Carl Olof var aldrig bosatt i byn – men kanske hälsade han på farmor och farfar någon gång. I så fall har vi nog lekt i samma norrbottniska skog, med si så där 130 års mellanrum.
