Tidigt på morgonen den dag Jesus korsfästes, troligen den 3 april år 33, förnekade lärjungen Petrus honom tre gånger. När den uppståndne Jesus sedan bygger sin kyrka, vad gör han? Han låter den fege svikaren Petrus få förlåtelse och en ny chans. Petrus blir en av de centrala ledarna i den unga kyrkan.

Den romerske kejsaren Teodosius beordrade år 390 en grym massaker i Thessaloniki, eftersom folket där motsatte sig hans välde. Väl tillbaka i sin hemförsamling i Italien gick kejsaren till gudstjänst för att få ta emot nattvarden, men prästen vägrade ge honom den för att han hade beordrat en massaker. Prästen, Ambrosius, kunde här ha firat sin sista gudstjänst. Att stå upp mot kejsaren var livsfarligt, vilket händelserna i Thessaloniki hade illustrerat. Det märkliga inträffade dock att kejsaren insåg att han hade handlat fel och lät göra den bot som avkrävdes honom. Han upptogs därefter åter i kyrkans gemenskap.

Det här är ett par exempel på något som hade varit närmast otänkbart i forntidens skamkulturer: att den som gjort ett grovt fel vågade erkänna det och sedan kunde få förlåtelse och förnyat förtroende.

En skamkultur kännetecknas av att den som gjort fel är ute i kylan – och att det egentligen inte finns någon väg tillbaka. Den felande har dragit skam över sig och sina närmaste och måste därför offras. Skamkulturen har ingen nåd eller upprättelse. Det finns ingen skillnad mellan sak och person; de sitter ihop. Den som ertappas med att ha gjort något fel är fel. I en skamkultur kan det heller i praktiken inte finnas någon yttrandefrihet. Om man inte kan skilja på sak och person blir all kritik att beteckna som ett personangrepp, och det klarar nästan ingen att hantera.

Vad var det då som mer eller mindre gjorde slut på forntidens skamkultur? Några absolut grundläggande delar i brytningen med detta sätt att fungera kom med Bibelns – den jude-kristna trons – berättelser.

För det första beskrevs människan som en individ i ett kollektiv, med personligt ansvar för sitt handlande, och inte enbart som en del av ett kollektiv. I förlängningen öppnade det för förlåtelsens möjlighet för individen.

För det andra beskrevs alla människor som syndare, vilket innebar att ingen egentligen kunde se ner på andra som mindre lyckade; alla befann sig på samma plan.

För det tredje beskrevs hur Jesus betalade priset för alla syndares synder när han dog på ett kors. Syndens skuld reglerades och förlåtelsen gjordes tillgänglig.

Sammantaget gjorde detta att syndens skuld skiljdes från syndaren. Försoningen öppnade möjligheten till »come back« för den som hade gjort fel. Det blev möjligt att bygga en nådens gemenskap bestående av ofullkomliga människor. Värden som öppenhet och ärlighet fick helt enkelt en större chans att få genomslag, eftersom det med nåden i ryggen var möjligt att skilja på sak och person på ett nytt sätt. Kulturellt blev det i församlingen möjligt att gå från skam till skuld i hanteringen av människans tillkortakommanden.

Kristi kyrka har inte alltid förvaltat detta på ett optimalt sätt, men det har hela tiden funnits som en tillgång i hennes budskap. Kyrkan är en gemenskap av förlåtna syndare, av upprättade svekfulla människor.

Genom århundraden har den kristna berättelsen om synd och förlåtelse kommit att prägla hela samhällen. Man såg att alla, såväl härskare som underlydande, stod under samma Guds lag. Lagöverträdelser skulle visserligen straffas, men de kunde till sist ändå hanteras genom förlåtelse och nya chanser för överträdaren. Saker som yttrandefrihet och tryckfrihet är sena frukter av den förmåga att skilja på sak och person som försoningsbudskapet öppnat för. Det är möjligt att odla en kultur där ordet kan vara fritt när människor inser att de inte behöver bli kränkta för att deras uppfattningar kritiseras.

Vad händer då i vår sekulära tid när de grundläggande kristna berättelserna om synd och förlåtelse allt mer försvinner? Alternativen till en kultur som har berättelsen om skuld, försoning och förlåtelse i sin grund är helt enkelt kulturer som saknar berättelsen om försoningens möjlighet. Det som återstår är olika versioner av skammens kulturer, där den som handlat på ett oacceptabelt sätt blir utfrusen. Han eller hon får själv bära hela kostnaden genom att gå en »shame walk« – en skammens vandring – ungefär som Cersei i Game of Thrones. Men en »skampromenad« eller ett »gatlopp« försonar inte; det skandaliserar bara ytterligare.

Det är inte svårt att i vår samtid hitta tecken i nyhetsflödet på att vi inte längre förmår skilja på sak och person. Det enda som återstår för den som utpekats som felande är en »shame walk« utan nåd – ofta genom sociala medier, ibland även genom traditionella sådana. Detta gäller både i samhället i stort och i den kyrkliga sfären. 

I en samtid utan nåd finns för varje kristen en kallelse som är viktigare än alla andra: att för sig själv och för andra berätta om den nåd som vunnits genom den »shame walk« som Jesus Kristus gick. Skuld hanteras inte genom skam; den är redan hanterad genom Jesu försoningsverk. Därför finns alltid möjlighet till »come back«, både för oss själva och för andra, både efter små och efter stora felsteg. 

• Della
• Twittra