Hur kan salt förlora sin sälta?

Vad betyder Jesu liknelse om att vi som kristna är jordens salt? Hakon Långström, präst och civilingenjör i kemi, ger en annan förklaring än den vanliga.

I Bergspredikan säger Jesus: »Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut och trampas ner av människorna« (Matt 5:13). Ofta förklaras detta bibelord med att lärjungarna som salt ska hindra förruttnelse, göra livsmedel hållbara och ge smak. En sådan utläggning kan vara uppbygglig. Men vad betyder Jesu brännande fråga, då? Salt, natriumklorid med den kemiska beteckningen NaCl, kan väl inte förlora sin sälta? 

De som först lyssnade till Jesus visste vad det handlade om – förbränning. Natriumklorid är en katalysator! En katalysator är ett ämne som deltar i och underlättar en process utan att förbrukas. Enligt Mose lag skulle varje offer åtföljas av salt: »Alla dina matoffer ska du beströ med salt. Du ska inte låta saltet i din Guds förbund fattas på ditt matoffer« (3 Mos 2:13). Salt bidrar nämligen till stabil förbränning. Det brinner inte och syns knappt i elden. Ändå kan dess närvaro vara avgörande. Salt påverkar hur material reagerar i värme: det kan stabilisera eller påskynda kemiska reaktioner. Det är närvarande utan att förbrukas.

På Jesu tid var eld en nödvändighet. Utan eld, ingen metall, ingen keramik, inget bröd. Salt från Döda havet i form av plattor användes när man brände kamelspillning. Men plattorna bestod inte av ren natriumklorid. Salthalten i Döda havet är 33,7 procent. Bara en knapp tredjedel är alltså natriumklorid. Många andra ämnen ingår, som magnesiumklorid, magnesiumbromid, kaliumklorid och kalciumklorid. Det är extremt mycket magnesium- och kalciumsalter, vilket bidrar till den oljiga känslan i vattnet.

När den verksamma substansen NaCl lakades ur, fanns något kvar som såg ut som salt — men som inte längre fungerade. Det återstod bara ämnen som var negativa för förbränningen. Processen var irreversibel. Plattorna kunde fortfarande se bra ut men var odugliga och innehöll skadliga ämnen för växtligheten. Därför gjorde man sig av med dem genom att lägga dem på vägarna där de trampades ned. 

Jesus tar bilder från jordbruk, fårskötsel och fiske. Men också från teknik som lyssnarna hade erfarenhet av. I dag kan detta att saltet förlorar sin kraft låta paradoxalt. Men för dåtidens lyssnare var det självklart. Jesu fråga är därför inte retorisk utan teknisk. Hur återger man funktion åt det som förlorat sin verkan? Det räcker inte att det ser riktigt ut. Om lärjungarnas saltplattor urlakas på den verksamma katalysatorn, så fungerar de inte – hur korrekta de än är till formen.

Vad är det då lärjungarna ska katalysera? Den kristna kärlekens eld i samhället. Den har sitt ursprung och sin källa i Gud, som är kärlek. Han som så älskade världen »att han utgav sin enfödde Son för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv« (Joh 3:16). Lärjungarnas tal »ska alltid vara vänligt, kryddat med salt« (Kol 4:6).

Men om saltet mist sin sälta, om saltplattan förlorat sin funktion, trots att den ser oförändrad ut, hur skall man då göra för att den ska återfå funktionen? När Jesus lämnar frågan obesvarad öppnar han inte för teknik, utan för nåd. Kemitekniskt finns inget svar. Jesu ord ska inte tala till mig om andras brister utan om min funktion i världen. Om jag förlorat sältan, är jag bara värd att förkastats då? 

En brännande fråga ur djupen. Den som befinner sig där behöver ord som är tydliga och salta.

Olaus Petri är ett föredöme. Han uttrycker sig klart och utan förbehåll i sin syndabekännelse. Sedan skyndar han sig att komma med evangeliets tröst: Du, käre himmelske Fader »har utlovat att med mildhet och nåd omfatta alla botfärdiga syndare, som omvända sig till dig och i förtröstan på Frälsarens, Jesu Kristi, förtjänst fly till din faderliga barmhärtighet. Dem vill du tillgiva evad de hava brutit mot dig, och aldrig mer tillräkna dem deras synder.«

Om Jesus läser vi: »Ett brutet strå ska han inte krossa, en rykande veke ska han inte släcka« (Matt 12:20). Kemitekniskt är det omöjligt att ge en saltplatta sälta åter, men »ingenting är omöjligt för Gud« (Luk 1:37). Det som för människor är irreversibelt är reversibelt för Gud! 

Omvändelse är förändring av sinnet i en nyskapande process där den helige Ande verkar med Guds ord som redskap. Som bönen i Psaltaren 51:12: »Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande.” Så kan en lärjunge som förlorat sin sälta återigen vara jordens salt med kraft ifrån höjden. Närvarande utan att förbrukas.