Den senaste tidens offentliga ledarkriser inom olika delar av kristenheten är en smärtsam påminnelse om att trots att kyrkan borde vara en fristad från maktmissbruk och övergrepp, så är det tyvärr inte alltid så. I slutet på Bergspredikan utfärdar Jesus en tidlös varning: »Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt ska ni känna igen dem.« (Matt 7:15–16). Jesu ord är en aktuell påminnelse om att vi behöver ha ett återkommande och pågående samtal om vilka ledare vi premierar i församlingen, och vad det säger om vår ledarsyn. Det tidlösa i Jesu varning är att den pekar på något vi är rätt dåliga på och som därmed är vår stora utmaning, nämligen att urskilja vad som verkligen är god frukt och hur den ser ut.
I vårt samhälle är vi ofta upptagna med talang, prestation, karisma och framgång, och inte sällan speglas detta även i vilka ledare vi ser upp till och vilken typ av ledarskap vi värdesätter i kyrkan liksom i kristenheten i stort. Men när ledarskap börjar definieras främst utifrån gåvor och frukt börjar mätas i produktivitet eller kvantitet, riskerar vi att få problem. Det kan till exempel ta sig i uttryck genom att vi ursäktar brister i trovärdighet, karaktär eller relationer med att ledaren »i alla fall vinner människor för Jesus«, eller ett hårt ledarskap med att han, eller hon, har »gåvan att leda«. Men i samma stycke i Matt 7:21–23 varnar Jesus för att låta sig förblindas av karisma, gåvor och kraftgärningar när han menar att dessa inte behöver betyda att trädet är gott. Det är både provocerande och utmanande att det vi så ofta premierar, inte nödvändigtvis är vad Jesus själv premierar hos ledare i sitt rike.
Därför är det viktigt att fråga huruvida en ledare och vår ledarsyn stämmer överens med den bild vi ser i Nya testamentet. Om vi går till Paulus och breven till Timotheos och Titus, som har ett särskilt fokus på ledarskap, stavas ledarskap karaktär. När Paulus beskriver vilken typ av ledare som Timotheos och Titus ska leta efter, framträder en bild av någon som är fri från sitt ego och är utan uppblåst självbild, har rena motiv där man inte drivs av sin egen vinning och begären under kontroll. Han sammanfattar det med att vara »höjd över allt klander« (1 Tim 3:2), vilket innebär att det inte ska finnas några grunder för att kunna anklaga ledaren för omoraliskt eller oetiskt beteende. När Paulus talar om goda ledare är det alltså varken talang, gåvor eller en särskild andlighet som han betonar. Snarare uppmanar han Timotheos och Titus att söka efter människor som med sina liv gett prov på viktiga kvalitéer.
Den frukt vi bör leta efter hos våra ledare är alltså mognad, karaktär, trovärdighet och förmåga att vårda relationer. I Timotheosbreven beskriver Paulus församlingen som Guds hushåll och familj (1 Tim 3:15). Församlingens identitet och funktion är alltså relationell och ett ledarskap bör därför också bedömas utifrån hur väl dessa relationer fungerar. Därför är det också främst där skadan sker när en ledare slirar i sin karaktär. Inte sällan leder dessa skador till att människor lämnar församlingen och ibland tron helt och hållet. Paulus menar också att evangeliets trovärdighet direkt påverkas av hur de troende, och särskilt dess ledare, lever (1 Tim 3:7). För hur kan en grupp som har så höga anspråk tillåta och hylla ledare som beter sig omoraliskt eller oetiskt? På så sätt skadas också kyrkans anseende och förtroende bland utomstående och i samhället.
Betyder det att gåvor inte har något värde eller funktion? Såklart inte. Men frågan är vad vi prioriterar och gynnar och vilken församlingskultur det skapar eller uppehåller i längden. Risken med att bygga ledarskap och församling på, som Jesus säger, profetior och kraftgärningar, är att den byggs på sensationer eller ett särskilt resultat. Men inget av detta betyder nödvändigtvis att ledarskapet, eller församlingskulturen, är sund. En viktig definition av nådegåvor är nämligen att de fungerar och verkar genom, och tack vare, Guds nåd – trots att vi är ofullkomliga.
Bergspredikan avslutas med den kända liknelsen om husbyggaren. Ett ledarskap eller församling byggd på sensationer eller att uppnå ett särskilt resultat, är ett hus byggt på sand. När stormen kommer faller det ihop – oavsett hur fantastisk byggnaden är. För att kunna urskilja den goda frukten måste vi lära oss att känna igen hur det ser ut när någon känner Fadern och gör hans vilja (Matt 7:21–23). Ett sådant ledarskap är byggt på klippan och står stadigt mitt i stormen.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet