Hur är din jord?

Jag är mer än mina barns mamma, mina vänners vän och mitt grannskaps missionär – jag är först och främst Guds barn, skriver Maria Ottestig.

Jag befann mig på den lokala handelsträdgården för att titta på buskar och träd. Jag har inga gröna fingrar men däremot ett presentkort som jag ville förvalta väl, det vill säga inte bara köpa några blommor som jag inom kort kommer ha död på. Nej, nu skulle jag satsa på något mer bestående. 

Här stod jag nu och fick träffa en kunnig expedit som tålmodigt svarade på mina novisa frågor; i vilket läge växten trivs, hur den bäst ska skötas, hur dess blommor ser ut och så vidare, men så hör jag henne ställa en fråga till mig: »Hur är din jord?«

Jag förstår att det här är en grundläggande fråga som bör påverka mitt val av växt och i förlängningen växtens möjlighet att trivas och växa. Så klokt av henne att ställa denna fråga. Hur är min jord? Någon dag senare läser jag ur Bibeln och Jesus liknelse om såningsmannen. Ni vet, ofta kanske man identifierar sig med någon i texten och det slår mig att jag, när jag läst texten tidigare, oftast tänkt att jag är såningsmannen. Min strävan och längtan är att så, så och åter så, in i vår familj, för barnen, för underbara vänner, för ännu okänt kvartersfolk och så vidare. Men när jag denna gång läser samma bibeltext är jag plötsligt inte såningsmannen utan ett landningsområde för sådden. Jag är inte huvudpersonen utan mottagaren av Guds ord. Meningen sticker ut påtagligt och kärleksfullt: »Det som föll bland tistlar är de som har hört ordet men som mer och mer kvävs av bekymmer …«. Jag ligger i sängen och läser, så där lite lagom urvriden efter en lång dag, och blir tydligt påmind om att Gud är … ja, just Gud, och att jag inte bär huvudansvaret i livet. Jag är först och främst ett barn till Gud och i behov av ett sinne med utrymme för honom. Jag är mer än mina barns mamma, mer än mina vänners vän och mitt grannskaps missionär – jag är först och främst Guds barn. Jag inser att jag allt som oftast har omsorg, bekymmer och tankar kring min egen hjord. Orostankar för hur jag bäst hjälper mina barn, hur jag som förälder ska räcka till, hur jag prioriterar och så vidare. Ja, listan tenderar att ofta bli väldigt lång. Och jag inser att detta fokus och denna oro påverkar mig så att min egen jord inte är som jag egentligen vill att den ska vara.

Kanske har vi alla en egen »hjord« på ett eller annat sätt. Till dig som vuxen, och till dig som är förälder – kanske är det så här hos fler än mig, att oro och bekymmer tenderar att fylla vårt tankeutrymme – att omsorgen, strävan och längtan efter att göra gott och rätt för hjorden tar så stort utrymme att vår egna jord glöms bort? Gud, tack för denna kärleksfulla påminnelse till mig. Och käre Gud, du behöver nog påminna mig igen. Och igen.