Jonas Engström var 15 år när han hörde gospelmusik för första gången. Hans faster meddelade att Kulla Gospel behövde fler killar, så han tog sig iväg till en övning. I en välfylld kyrksal på Heljarödsgården blev upplevelsen stark: han beskriver hur han fick använda hela kroppen i sången på ett sätt han aldrig varit med om förut. När det väl var dags för konsert deltog hela rummet i gospelns klassiska »call and response«. Gränsen mellan kör och publik suddades ut.
– Då kände jag att det här vill jag göra med mitt liv, säger Jonas och fortsätter:
– Hela livet fick plats. Många tänker att »det är så mycket glädje i gospel« – ja, men då ser man bara ena halvan. Det är en djup glädje som man inser vidden av först när man har förstått kampen.
Jonas syftar på de historiska kopplingarna till slaveriet och medborgarrättsrörelsen i USA.
– Tomas Sjödin har sagt att uppriktigheten och hoppet hör ihop. Det är precis så i gospeln!
När gospellinjen på Glimåkra folkhögskola startade 1994 var Jonas en av dem som sökte in.
– Där fick jag landa, både i tron och som person. Jag började förstå gospelmusikens och körens betydelse. Det är inte i första hand en kul aktivitet – söndagens gudstjänst eller tisdagens övning kan få dig att orka med veckan.
Samma år nåddes Jonas av ryktet om Kirk Franklins debutalbum Kirk Franklin and the Family. Eftersom streamingtjänster och internethandel ännu inte var tillgängligt dröjde det innan han fick albumet i sin hand.
– Jag fick vänta i ett halvår tills vi reste med klassen till Chicago. Där sprang jag till skivaffären och satt sen på golvet i mitt hostelrum och lyssnade på min walkman.
Första spåret, »Why we sing«, är fortfarande Jonas favoritlåt. När man ser honom leda en kör är det inte svårt att se kopplingar till förebilden: han vänder sig ömsom till publiken och till kören, han delar berättelser mellan låtarna och uppmanar alla att vara med – med en aldrig sinande energi. När jag frågar hur mycket Kirk Franklin inspirerat honom kommer svaret snabbt:
– Till 95 procent.
Vi sitter i foajén på Dunkers kulturhus i Helsingborg. För några månader sedan fylldes konsertsalen i samma byggnad av människor som trotsat det underkylda regnet till förmån för A Singing Generation. Den stora kören bestod av tonåringar och unga vuxna mellan 15 och 25 år och stämningen var hög från start: Jonas uppmanade publiken att ställa sig upp, sjunga med och stampa i takt. Mikrofonen längst fram hölls av 14 solister under kvällen, bland annat sångerskan Annika Wickihalder. När jag en vecka efter konserten träffade en av kördeltagarna berättade hon att hon »fick ont i le-musklerna« under kvällen – något hon troligtvis inte var ensam om.
Arvsfondsprojektet A Singing Generation startades av Mikaela Häger på Svenska Gospelverkstaden tillsammans med studieförbundet Bilda, och kören i Helsingborg var den tredje i ordningen. Jonas ledde kören tillsammans med Hanna Forsberg från Kulturskolan och till sin hjälp hade de ytterligare två ledare, för att kunna ge plats åt det sociala. I kören fanns de som aldrig sjungit i kör och än mindre stått på en scen, medan de mer rutinerade körsångarna vittnade om en tydlig skillnad: »i den här kören pratar vi om hur vi mår«. Andra körer har pratat med Jonas och velat ta efter konceptet.
– Det är svårt att ändra kultur i en befintlig kör, men här visste deltagarna från början vad de anmälde sig till: A Singing Generation – körsång för psykisk hälsa.
Det är inte första gången Jonas arbetat med temat. För några år sedan fick hans kör One Nation frågan om att sjunga på en skola där ett självmord just inträffat. De tackade ja, vilket ledde fram till projektet Break the Silence, konserter med syfte att lyfta problemet kring psykisk ohälsa och komma med hopp. Ungefär samtidigt började Sveriges kommuner och regioner (SKR) lyfta begreppet existentiell hälsa och Jonas ställde frågan: »Ska vi inte prata om musikens betydelse?«, varpå han ombads hålla i ett webbinarium. Resultatet blev »Musik som medicin – en väg till existentiell hälsa«. Trycket var enormt och SKR fick sätta ett tak på 1250 deltagare. Jonas har därefter lyft frågan både vid ett riksdagsseminarium och i Almedalen.
– Vi behöver påminna politiker och varandra om att kultur inte primärt behöver resurser – kultur är resursen. Musik är inte i första hand en självförverkligande hobby utan möter mycket mer grundläggande behov som trygghet och gemenskap. De afroamerikanska slavarna sjöng inte för att alla deras andra behov var tillgodosedda, utan för att de skulle orka en dag till.
I kyrkan ser Jonas samma tendens: att musiken lätt ses som underhållning, en paus från »det viktiga«.
– Frågan är: kan en sång vara en fullvärdig förmedlare av evangelium? Människors tro formas väldigt mycket av sångerna vi sjunger. Jag tror att varken teologerna eller musikerna har förstått det fullt ut.
Jonas lyfter fram styrkan i det repetitiva och det kollektiva: de flesta sitter inte och säger »din trofasta kärlek aldrig oss lämnar« åtta gånger i rad – men det gör vi när vi sjunger.
Musiken är även det första och sista språket i en människas liv. När vi håller ett ledset spädbarn börjar vi intuitivt trösta med sång. Och för den som förlorat mycket av sitt minne finns ofta just sångerna kvar till slutet.
– Vi blir till i mötet med varandra, och i körsång bär vi varandra på ett konkret sätt. Att sjunga tillsammans gör något med oss: sången är en puls, där vi bär varandra framåt.
För Jonas hör den yttre och inre hållbarheten ihop.
– Ju mer jag jobbar med psykisk hälsa, desto mer förstår jag att det hänger ihop med ett hållbart samhälle. Vi har förlorat kontakten med både oss själva, varandra och skapelsen. Han ser kören som ett sammanhang där man får stanna upp och dela hoppet – och skapa den gemenskap som krävs för att en förändring ska kunna ske.
– Inför komplexa utmaningar behövs olikheter. För att skapa stämmor, harmonier, behövs minst två olika toner. Vi behöver varandra.
