Angelica Blom blir tyst och låter frågan, som aldrig kommer få något svar, hänga i luften:

– Tänk om jag hade blivit rekommenderad det här tidigare, då kanske livet hade sett helt annorlunda ut. 

Hon sitter i sitt hem i Tumba och delar ett vittnesbörd om vad en folkhögskola kan betyda för en människa. 

– På Hagaberg fick jag verkligen en andra chans. Jag vet inte vad som hade hänt om jag inte hade fått den. Jag har svårt att se att det hade kunnat bli bra på ett annat sätt. 

2012 hade jobbet som hotellreceptionist i Stockholm, i kombination med andra omständigheter i livet, gjort att det tagit stopp. Utbrändhet, kronisk smärta och annan problematik var Angelicas vardag och hon sökte efter hjälp. 

– Jag blev bollad fram och tillbaka i vården, men det var inte mycket som hjälpte. Alla ville att det skulle gå från noll till hundra väldigt snabbt. 

Försöken att återvända till arbetslivet blev därför ofta en upplevelse av att ta ett steg framåt och två steg tillbaka.

2020 blev hon utförsäkrad från Försäkringskassan. 

– Jag hade gjort en arbetsförmågebedömning som visade att jag inte kunde jobba heltid, utan behövde hjälp med anpassning för att kunna trappa upp. Men en konsult på Försäkringskassan som aldrig hade träffat mig tyckte ändå att jag kunde jobba heltid. 

Att söka ett vanligt jobb kändes avlägset.

– När man har varit sjukskriven länge, är det lätt att känna att man inte kan någonting, att man inte är kompetent och inte hör hemma i det vanliga samhället.

Hon testade att plugga på Komvux, men det funkade inte. När hon letade alternativ hittade hon livskunskapskursen på Hagabergs folkhögskola, en specialkurs för människor med utmattning och/eller psykisk ohälsa. 

– Jag kände bara: Wow, finns det här?

Redan vid första besöket på skolan sa magkänslan att hon hade hittat rätt, att här fanns människor som förstod henne och hennes situation.

– Här kunde jag vara mig själv. Det var väldigt värdefullt att man inte behövde sätta på sig någon mask och låtsas, utan det var okej att ha en dålig dag. Det var både vi i klassen och lärarna väldigt tydliga med.

Utbildningen var på 75 procent och eleverna skulle vara på plats tre heldagar i veckan. Ett stort steg för Angelica. 

– I början kändes det som att det aldrig skulle gå, men det gjorde det. Det gav så himla mycket att vara där. Även om inte alla lektioner var de mest intressanta i mitt liv, så var det ändå värdefullt att vara i gruppen. 

En stor del av läkningsprocessen utgjordes av möjligheten att vara kreativ. Något som inte var självklart när hon började på Hagaberg. 

– Det kreativa var väldigt blockerat för mig. Jag har alltid tyckt att det jag gör är dåligt och fult och därför är det ingen idé att försöka. 

Nu försökte hon slå bort de tankarna och utforska penseln och leran med öppet sinne. Vilket fungerade. 

– Det kreativa har varit en stor del i mitt läkande. Det är kravlöst och inget som ska bedömas, utan alla får testa att skapa. 

Efter fyra terminer kände hon sig färdig med livskunskapen och redo att ta nästa steg i livet. Men att söka jobb kändes som ett alltför stort kliv. Därför fortsatte hon på skolan med att läsa upp sina gymnasiebetyg i matematik, ett ämne hon i princip hade gett upp att lära sig. 

– Jag har alltid känt att jag och lärarna inte har pratat samma språk och att de har krävt orimliga saker. Men här tog Rune sig tid att förstå hur jag förstod saker, och förklarade sen på det sättet. Det kändes som att jag fick högsta betyg även om man bara får godkänt på folkhögskola. 

Hon beskriver lärarna på skolan som fantastiska. Att de har inställningen att allt går att lösa, pushar lagom mycket och inbjuder eleverna till ett aktivt lärande. 

– De vill att vi ska lära av varandra, i stället för att lärarna har alla svar och vi bara ska suga åt oss av den kunskapen.  

Angelica har hängt kvar på Hagaberg och är inne på tredje terminen av socialpedagogutbildningen. Att jobba med att hjälpa människor har hon haft som mål sedan hon var 13 år. 

– När jag växte upp fanns det folk omkring mig som jag upplevde inte fick tillräckligt med stöd och hjälp. Det saknades trygga vuxna som inte var lärare, poliser eller auktoritära på annat sätt. 

Till sommaren är det dags att lämna skolan. Hon gör det med dubbla känslor. Dels med en stolthet över att ha skaffat en yrkestitel och ha fått tillbaka känslan att hon är kompetent och vet vad hon gör. Och dels med en viss sorg över att överge den plats hon beskriver som sitt andra hem.

– Det skulle behövas fler sådana här kurser. Och Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan skulle bli bättre på att rekommendera det istället för arbetsträning. Jag tror att det skulle kunna hjälpa många människor. 

37-åringen har svårt att sätta ord på den stora skillnaden i hennes mående nu, jämfört med tiden innan hon kom till Hagaberg första gången. Men hennes ögon vittnar om en förvandling.

– Det känns väldigt hoppfullt inför fram­tiden. 

• Della
• Twittra