Nathalie Bencic växte upp i ett litet samhälle utanför Halmstad och vägen in i kyrkan var i 14-årsåldern genom konfirmationen. Hennes äldre syster hade börjat i en nystartad ungdomsgrupp i Trönningekyrkan som även Nathalie anslöt sig till. Här skulle hon få växa i tron – om än i sin egen takt. Det var en spännande tid.

– Henrik Wagersten som var präst och ledare för gruppen tog oss till positiva kristna sammanhang. Han ville få in oss i levande gemenskaper. Det var så långt ifrån den värld som vi kom ifrån, vi hade ju inga kristna vänner. Men Henrik ställde inga krav på oss för att vi skulle få vara med, samtidigt var han tydlig med sin kristna tro, säger Nathalie.

Gymnasietiden präglades delvis av alkohol, hemmafester och stundtals minnesluckor. Hon fortsatte dock att gå till kyrkans ungdomsträffar på onsdagskvällar, och trots att ingen kristen hade pekat ett dömande finger mot henne, kändes det som om hon levde ett dubbelliv. 

När hon tänker tillbaka minns hon att vissa stunder kom att betyda särskilt mycket. Vid ett tillfälle var det en förkunnare som profeterade vid en ungdomssamling vilket gav henne en god smak för det andliga. Och när hon hamnade mitt i en tsunami i Thailand och inte kom i kontakt med sin vän, var det naturligt att vända sig till Gud i bön.

– Jag fick uppleva Guds godhet med jämna mellanrum och det fascinerade mig hur trofast Gud var trots att jag inte levde helhjärtat för honom. 

I slutet av gymnasiet utspelades natten som förändrade hennes liv för alltid.

– Jag minns att jag pratade med en killkompis i baren och att jag tappade balansen och ramlade för att jag var så full. Sedan var allt en enda dimma. Jag nyktrade till mot morgontimmarna och insåg att jag hade hamnat i en situation som jag upplevde att jag inte hade koll på. Jag vet inte alls om jag var med på det som hände. 

Tiden efter detta eskalerade allt väldigt fort. Hon begav sig hemåt och väl i sitt sovrum greps hon av en panikattack och började gråta hysteriskt. Hon drabbades av ångest och fylldes av skuld och skam. 

– Jag fick en dödslängtan och började tänka på tågen som gick i närheten av mitt hem. Det var en massa destruktiva tankar som kom nära. 

I allt detta sträckte hon sig efter sin konfa-Bibel som hon hade fått för fem år sedan. Hon minns inte var i Bibeln hon hamnade, hon minns bara att hon läste sida upp och ner.

– Jag bad till Gud och sa: »Om du hjälper mig nu så gör jag vad Du vill«. Min upplevelse var att all ångest och panik försvann direkt i ett. Jag blev överraskad. Polletten trillade ned och jag förstod att Gud är på riktigt. Det blev en så stor inre förändring. 

Nathalie beslutade sig för att denna upplevelse skulle prägla hennes liv – även om hon inte visste vad det skulle innebära. Hon började sätta gränser för sig själv, prioritera annorlunda och ge sig hän till Guds vilja. Ofta innebar detta att sätta sina egna drömmar på hyllan. Planen var att arbeta som au pair i USA efter gymnasiet, men hon fick styra om rodret efter ett besök på segelbåten Elida – även känd som »Den seglande kyrkan«.

– Det var kaptenen som frågade mig om mina drömmar. Jag hade alltid velat arbeta på ett kryssningsfartyg som bartender efter studenten, men jag var för ung. Han föreslog att jag skulle arbeta på Elida och få båtvana. Jag bad över erbjudandet och upplevde Guds vägledning.

De närmsta sju åren tillbringade Nathalie till havs som konfirmationsansvarig på missionsbåten. Det var en formande tid och en resa från ett självcentrerat liv till ett utgivande liv.

– Allting förändrades inte på en dag, utan det var oftast långa processer. Jag har absolut känt ångest efter det livsförvandlande mötet med Gud, men nu vet jag att jag kan vända mig till Jesus. Min största kamp har nog varit att våga släppa kontrollen. Det kämpade jag med under tiden på Elida – att underordna mig ledare för att sedan kunna formas till en ledare. Jag ändrade även mitt förhållningssätt till killar och alkohol. För mig kostade det att släppa taget om det livet jag hade levt.

Idag är hon vikarierande Saltkoordinator i EFS Sydsverige och aktiv i hemförsamlingen Betaniakyrkans ungdomsarbete. Hon har varit med på oräkneliga konfirmationsläger genom åren och sett hundratals ungdomar brottas med tron, växa i andlig mognad och landa på ett bra sätt.

– Ungdomar vill ha svar som håller. De är sanningssökare och förtjänar transparens. Jag tänker på ett citat som en vän delat med mig: »Tro på det du säger, och säg det du tror på«, säger hon och fortsätter:

– Ofta betonar man att tron inte bara får vara känslobaserad men den kan inte heller bara bli intellektuell. Jag tänker att alla ungdomar behöver få erfara Gud och att det är det som förändrar deras liv. Det är de mötena som inte går att bortförklara och som gör att man alltid har något att komma tillbaka till. 

• Della
• Twittra