Temperaturen ligger nära nollstrecket, i dikena ligger höstens första snö i små drivor. Inne i familjen Näslunds röda trähus är det varmt tack vare nyligen borrad bergvärme och vardagsrumsväggen pryds av fotografier i sepiatoner, föreställande dem själva i olika konstellationer. När Henrik och Anna sätter sig ner i soffan, kryper den yngsta dottern upp i Henriks knä medan han diskret gömmer hennes napp under en kudde. De två äldre barnen sitter i köket och ritar: sjuåringen en ren med regnbågsman och femåringen, som har äntrat dinosaurieperioden, en »renosaurus«. En mobiltelefon på bordet spelar julsången Feliz Navidad på hög volym. Henrik och Anna, till synes oberörda av ljudbilden, ler när de pratar om de senaste åren. 

2015 blev Henrik distriktsföreståndare för EFS Norrbotten. Medan det i södra delarna av landet fanns etablerade nyplanteringar – relativt nya församlingar som inspirerade och utmanade andra – var det skralt på den fronten i norr. Henrik mötte sammanhang där medelåldern ökat, engagemanget minskat och gudstjänstlivet hotades att läggas ner, och började leta efter människor som kunde verka för nystart. 

– Jag ringde runt och träffade många men ingen nappade. Vi tänkte att då får vi nog göra det själv, säger Henrik på sin ångermanländska dialekt. Hemma bad och pratade de mycket, berättar Anna.

– Var vill vi vara någonstans, när kommer våra gåvor till sin rätt? Henrik är bra på att skapa strukturer medan jag drömmer om att se folk komma i rörelse.  

Henrik menar att Svenska kyrkan befinner sig i »den hundraåriga parentesen« mellan 1945 och 2045. Efter andra världskriget fick kyrkan bättre ekonomi och man började anställa fler, bygga mer och i dag har man vant sig vid att ha gott om pengar, personal och fastigheter.

– Mycket handlar om stordrift och rationalisering. Präster hamnar i flödesscheman där de arbetar i olika kyrkor olika veckor. Det kan ta ett halvår innan de möter samma människor igen. Jag har 30 år kvar till pensionen och under den tiden behöver Svenska kyrkan ändras i grunden. Vi närmar oss det bortre slutet av parentesen och kan inte luta oss mot pengar och fastigheter längre. Vi behöver bli som kyrkor är mest – Kristi kropp byggd underifrån med ideellt engagemang, där medlemmar bär församlingslivet. 

En framtidsdröm tog form för paret Näslund. Att göra något nytt i eller i nära samarbete med Svenska kyrkan, med ett lokalt team som vill åt samma håll. De kommande åren fördes många samtal på olika orter i Norrbotten, men överallt föll planerna på den lokala bärigheten.

– Vi var på platser där man nästan förväntade sig att vi skulle göra jobbet åt dem, säger Henrik. Anna fyller i:

– Det fick inte stå och falla med oss. Vi längtade efter gemenskapens kyrka, inte de anställdas kyrka.

Efter sex år lämnade Henrik sin tjänst på EFS Norrbotten och familjen flyttade från Pålsträsk till kommuniteten Senapskornet i Luleå. Under våren 2022 fick de kontakt med Stefan Aro, som hade varit präst i Övertorneå församling i 18 år. Han besökte dem på Senapskornet för att prata om läget för kyrkan i Tornedalen.

Stefan berättade om en bygd med stora behov – Övertorneå församling har 3000 medlemmar och tre kyrkor. Därtill finns byaägda kyrkor i Juoksengi och Pello, vilket ger fem kyrkor att fylla med verksamhet. Det råder en generell prästbrist i norra Norrbotten, med vakanta prästtjänster också i närliggande församlingar som Haparanda, Kalix och Pajala. Befolkningsminskning i kombination med ökad medelålder innebär ett ekonomiskt ansträngt läge, då lägre kyrkoavgift samlas in. Bygden är präglad av den læstadianska väckelsen, som på denna plats varit ett med kyrkan. Nu är fridsförbunden, de lokala församlingarna, små och består av grupper om tiotal, de flesta i 80-årsåldern. Under pandemin stängdes all kyrklig verksamhet ner och sedan dess har gudstjänstlivet hållits på en miniminivå, med gudstjänst var tredje eller fjärde vecka i respektive kyrka. I byarna längtar man efter både fler gudstjänster, bibelhelger och Alpha-kurser, men resurserna räcker inte till. Parallellt med frustrationen över det bristfälliga gudstjänstlivet fanns också en längtan efter mer. Stefan nämnde en grupp engagerade människor, skulle Henrik och Anna kunna kroka arm med dem? 

Paret hade en önskelista på vad de hoppades på. 

– Ett lokalt team var det viktigaste, att det fanns några som ville satsa på församlingen, säger Henrik. 

– Vi ville att det skulle vara inom ramarna för Svenska kyrkan, med en karismatisk öppenhet. Och så önskade vi oss ett billigt boende för att inte behöva jobba så mycket utan ha tid för människor. En bra men gärna liten skola och möjlighet att odla ville vi också ha. När vi lyssnade på Stefan var det bara check, check, check, konstaterar Anna. 

Under hösten kallade Stefan aktiva medlemmar till samtal om Övertorneå församlings framtid, och nämnde att det fanns några som kanske var intresserade av att flytta dit och stötta upp det ideella arbetet. Henrik och Anna besökte Tornedalen två gånger under höstterminen. Den fjärde advent tog de tillsammans med församlingsborna ett gemensamt beslut: »Vi kör!«  

Svanstein ligger en mil norr om polcirkeln. 200 invånare bor i ett pärlband av trähus mellan Torneälven och berget med den Holly­wood-inspirerade skylten, där ortsnamnet tronar stolt bland tallarna. Mitt i byn står den rosa träkyrkan med milt turkosa knutar, ovanför ligger fotbollsplanen och nedanför den bästa badplatsen. Ett hundratal meter ut i vattnet går gränsen till Finland, som följer den djupaste älvfåran. På trettondagen 2023, i full snöstorm, flyttade familjen Näslund till Svanstein och startade EFS-föreningen Övertorneå församlings vänner. 

Det var lätt att komma in i byns gemenskap. Redan första veckan knackade en granne på dörren och sa: »Nu får ni komma till mig när ni vill«, berättar Henrik.

– Det finns en kultur av att klampa in hos folk, man sätter sig i någons kök eller gör någon sällskap ifall de sitter på sin altan och dricker kaffe. Äldre sörjer att man inte gör det i samma utsträckning längre, men det är fortfarande en stor skillnad i jämförelse med andra platser vi har bott på. Det är öppet, gästfritt och välkomnande.

Första terminen ägnade Näslunds åt att lära känna människor och att skriva samverkansavtal med Svenska kyrkan, samtidigt som en verksamhetsplan skissades upp. Varken Henrik eller Anna hade någon anställning.

– Vi levde på sparade pengar och Guds nåd. Vi hade sålt huset i Pålsträsk med vinst och under flera år sparat strategiskt för att kunna leva utan två heltidslöner, säger Henrik. Sommaren 2023 blev han anställd som präst – på heltid. Hälften av Henriks lön finansieras av Övertorneå församling. Den andra hälften bär föreningen med stöd från EFS pionjärfond, ett bidrag som ska fasas ut under tre år.

Oktobersolen lyser på oss när vi går upp mot berget Jäivaara. Björkarna är kala och sjuåringen lägger sig på en sval sten för att vila en stund. På toppen blåser det rejält och vi blickar söderut mot Svanstein. Henrik häller upp varm choklad i de olikfärgade plastmuggarna. Minstingen som somnade i bärstolen på Annas rygg på vägen upp har nu vaknat, hennes syskon äter finsk lakrits och letar efter bra pinnar. De hittar många.  

– Den här platsen har allt! Härligt folk, rejäla vintrar utan slask, underbara somrar och fantastiskt norrsken. Det finns alla naturupplevelser man kan tänka sig och en väldigt bra byaskola, Övertorneå utsågs till Sveriges bästa skolkommun år 2020. Och huspriserna är bra, säger Anna. Paret köpte sitt tvåvåningshus, med dubbelgarage, stor trädgård och bastu både ute och inne, för 300 000 kronor. De bor mitt i byn, granne med den rosa kyrkan.

– Bygden har ett rikt föreningsliv och många sociala kontaktytor. Fördelen med mindre ställen är att man kan relatera nya människor till någon man redan känner, säger Henrik. Hans tjänst är tänkt att samla upp och komplettera det ideella engagemanget och intitiativen har inte låtit vänta på sig; två kyrkisgrupper för barn, scoutverksamhet och sopplunchen »Mat och prat« är några exempel. När de äldre hörde om församlingens familjeläger på Seskarö ville också de ha ett läger och i augusti anordnades ett seniorläger på samma plats. Henrik upplever en anda av nystart. 

– Vi är så glada för alla ideella krafter som bär, utan dem hade inget av detta varit möjligt. Vi försöker bara stötta upp.

I byarna firar uppåt 100 personer gudstjänst regelbundet, när det erbjuds i deras by, och Övertorneå församlings vänner har just nu 35 medlemmar. På EFS-föreningens olika samlingar brukar Henrik säga att verksamheten är möjlig tack vare den, och att man gärna får bli medlem.

– Jag har däremot inte pratat pengar i någon vidare utsträckning. Vi säger att det fortsatta arbetet bygger på att gåvor kommer in och det har de också gjort. Medlemmar har blivit månadsgivare och vi verkar nå budgetens mål på 160 000 insamlade kronor. 

Henriks tjänst har inneburit fler gudstjänster och en genomförd Alpha-kurs. Han förrättar dop och begravningar, ansvarar för konfirmandarbete och besöker äldreboenden. En utmaning för honom är språket, att han inte talar meänkieli och finska. 

– I princip alla förstår svenska bra, men några – framförallt på äldreboendena – kan inte riktigt uttrycka det de vill. Församlingen har några tvåspråkiga gudstjänster där duktiga tolkar översätter till finska. 

Anna ser att Gud har varit med i förberedelserna, både för familjen och församlingen. Önskelistan fortsätter att bockas av; i vintras kunde hon skjutsa barnen på sparken till skolan och den första juni kunde de skörda sina första tomater på friland. Mängden tomater gjorde att barnen tröttnade till slut. Nästa år ska de så lite mindre, men planerna för framtiden rör mer än bara odlingen. Anna menar att de måste vara beredda på att tänka långsiktigt. 

– Vi kan bli kvar här väldigt länge. Jag tror att vi bara är i startgroparna och jag är förväntansfull på vad som ska komma. Vi drömmer om ett levande gudstjänstliv och att fler får komma i funktion. Inte bara traditionella uppgifter som att koka kaffe, utan att verkligen få kliva ut i den längtan Gud har lagt i en. Henrik håller med: 

– En växande församling är vad vi drömmer om. 

• Della
• Twittra