Bibelord

Första Korinthierbrevet 15:24–26

Jag har kommit att uppskatta domsöndagen mycket. Det är en söndag med rum för frågor som »Vad tjänar allt detta till?« och »Vad handlar min tro om, egentligen?« Allvaret denna söndag är som regn efter veckor av dammigt högtryck. Allt blir klarare. 

När mycket annat i min (och kyrkans) tro tycks vagt eller svårförklarligt, när luckor i teologin får mig att tvivla och när världens sätt att tänka verkar mer logiskt än jag vill erkänna – då är idén om en dom det jag håller fast vid, såväl intellektuellt som känslomässigt. För är det något jag absolut inte kan tvivla på, så är det att hela skapelsen och mänskligheten ropar i smärta och vrider sig i våndor. Sexuellt utnyttjade barn, undernärda barn, barnslavar i smutsiga fabriker. Könsapartheid i Afghanistan, tiotusentals döda på Medelhavet, gängkrig i Sverige. Klimatkris, polarisering och motbjudande girighet. Krig i Ukraina, Jemen, Syrien, Myanmar, DR Kongo, Etiopien… Lidandet är enormt och konstant. Orättfärdigheten är enorm och konstant.

Detta är ställt bortom allt tvivel. Domen blir då en hörnsten för hoppet om förändring. Att Människosonen, den enda rättvisa, rättfärdiga och goda domaren, en dag ska komma till sin mänsklighet och äntligen – äntligen – göra allting nytt!  

Ur domsöndagens texter detta år finns två ord som särskilt drar sin uppmärksamhet till sig: »förinta« (1 Kor 15:24) och »friskt« (Hes 47:8). Det onda, synden och döden, ska förintas och i stället ska allt bli friskt igen. Liv i överflöd!

När Jesus gav upp andan på korset föll förhänget i templet i två delar och det förut dolda, det allra heligaste, uppenbarades. Så tänker jag mig domen. Ont och gott ska skiljas åt, som ogräset från vetet (Mark 13:30). Allt som varit dolt ska bli synligt (Luk 8:17), och så ska det allra heligaste uppenbaras. 

Det grekiska ordet för dom är kri’sis som också betyder åtskiljande, söndring, utslag. Vi har plockat upp ordet i svenskans kris. Och jag ser synnerligen domen som en kris. Det kommer att riva och dra, slita isär och blotta. Men det är också förutsättningen för upprättelsen. För helandet. För tillfrisknandet. Detta måste jag tro och hoppas på. Om inte för min egen skull, så för världens!