Ibland används ordet »superår« om ett år när extra mycket av samma sak inträffar. Till exempel beskrevs förra året som ett superår vad beträffar politiska val. Över två miljarder människor världen över gick till valurnorna 2024. Det år vi nu är inne i, 2025, kan med fog beskrivas som ett ekumenikens superår. Vi firar två mycket viktiga ekumeniska händelser som fortfarande påverkar oss: 100-årsjubileum för Stockholmsmötet (1925) och 1 700-årsjubileum för det första ekumeniska konciliet i Nicea (325). 

Vid kyrkomötet i Nicea formuleras för 1 700 år sedan den första versionen av Nicenska trosbekännelsen, som är den mest spridda trosbekännelsen. Den används av protestantiska, romersk-katolska och ortodoxa kyrkor världen över och uttrycker kristenhetens gemensamma tro på en treenig Gud. Nicenska trosbekännelsen är ett av de starkaste praktiska uttrycken för kristen enhet. Trots alla skillnader i organisation och former finns i kristenheten som en gemensam grund en sammanfattning av den kristna tron i form av en bekännelse till den Gud som alla kristna tillber.

För 100 år sedan möttes stora delar av kristenheten för första gången i modern tid till ett ekumeniskt möte. Initiativtagare till mötet var den svenska ärkebiskopen Nathan Söderblom. Ortodoxa och protestantiska kyrkor deltog, medan den romersk-katolska kyrkan var mycket avvaktande. Söderbloms motiv för detta möte var att genom uppvisad kristen enhet initiera ett arbete för fred och rättvisa efter första världskriget. Han ville också skapa en plattform för samarbete kyrkor emellan trots de teologiska skillnader som finns, främja kristen relevans i en sekulariserad samtid genom att möta utmaningarna tillsammans samt betona kyrkornas sociala ansvar. Resultatet av mötet blev bland annat så småningom bildandet av det som i dag kal-las Kyrkornas världsråd. Det kan även sägas ha inspirerat till att den romersk-katolska kyrkan genom sitt Andra Vatikankoncilium (1962–1965) blev mycket mer ekumeniskt öppen mot andra kyrkor.

Det finns således mycket att lyfta fram under det ekumeniska »superåret« 2025 som både kan uttrycka och inspirera till kristen enhet. Intressant nog finns dessutom en särskild luthersk infallsvinkel på detta med ekumenik, om vi ser till den lutherska kyrkans egna bekännelseskrifter, och då närmare bestämt Augsburgska bekännelsen. Jag vill här sammanfatta dess ekumeniska ansats i tre punkter:

Det kanske viktigaste lutherska identitetsdokumentet (jämte Luthers lilla katekes) är den Augsburgska bekännelsen. Författare till dokumentet var Martin Luthers medarbetare Phillip Melanchthon. Det skrevs just för att vara ett enhetsdokument, för att om möjligt hålla ihop kyrkan som skakades av de teologiska debatter som tagit fart efter att en bred folklig reformationsrörelse – utan Luthers avsiktliga planering – satt igång. Bekännelsedokumentet skrevs för att visa att den lutherska tron och praktiken var en genuin version av den ursprungliga katolska tron, och inget som i sig var splittrande. Det lades på kejsare Karl V:s inbjudan fram inför honom vid riksdagen i Augsburg 1530. Dock hade han nog redan i förväg bestämt sig för att förkasta det utan att egentligen ha lyssnat till dess innehåll.

Den första saken att ha med sig är alltså att lutherdomens viktigaste bekännelseskrift egentligen är ett enhetsdokument, och inget dokument som är skrivet för att etablera en ny kyrka.

När Augsburgska bekännelsen ska definiera vad kyrkan är, väljs medvetet en funktionell och inte en organisatorisk eller ontologisk definition (se artikel VII i Augsburgska bekännelsen). Poängen med detta är just att den inte binder erkännandet av kyrkan till en viss organisationsform eller ett visst kyrkosamfund. Detta är ett mycket konstruktivt grepp ur ett ekumeniskt perspektiv. I stället binds kyrkodefinitionen till »de heligas församling, i vilket evangeliet lärs ut rent och sakramenten handhas rätt« (Rune Söderlunds översättning från 2018). Kyrkan finns där det finns en församling av kristna, i vilken Kristi evangelium verkligen räcks till människor i Ordet, dopet och nattvarden. Drar vi ut linjerna från detta kan den kristna kyrkan återfinnas överallt där detta sker, oavsett samfundsetikett. Här finns således ett djupt ekumeniskt anslag. Kyrkan finns där Ordet får utrymme att verka, vilket gör att den kan återfinnas i alla möjliga sammanhang!

Sker inte detta – att Kristus verkligen delas ut – har vi ingen kyrka, eftersom det är evangelium som skapar kyrkan. Här finns en kritisk udd som vi även kan rikta mot vår egen kyrka. Det hjälper inte hur lutherska eller evangeliska vi än flaggar oss att vara – delar vi inte ut evangeliet om Guds frälsning i Jesus Kristus misslyckas vi med att vara kyrka. Här finns också en viktig aspekt som vi i våra lutherska folkkyrkor inte alltid är så bra på: »församlingen av de kristna« – att bygga en gemenskap av troende. Kyrkan mår helt enkelt bra av en lagom stor dos pietism – en väckelsefromhet som betonar den personliga tron och satsar på att bygga gemenskap kring Ordet och sakramenten.

I samma artikel (VII) sägs även att »det är icke nödvändigt att mänskliga traditioner eller yttre bruk och ceremonier som instiftats av människor är lika överallt …« Med andra ord kan våra gudstjänstformer och liturgier variera utan att det hotar kyrkans enhet. Liturgin och formerna kan vara högkyrkliga, lågkyrkliga eller frikyrkliga. Det är inte avgörande så länge Kristus verkligen delas ut i Ordet och sakramenten. Här lär vi oss alltså att vi bör se på varandras gudstjänstformer och liturgier med generositet.

Om vi än en gång riktar strålkastaren mot vår egen lutherska tradition är det nog just när det kommer till former som vi extra lätt blir högmodiga och föraktfulla mot andra – kanske särskilt om vi utvecklat rika liturgier. Det vi blivit vana vid och uppskattar tenderar vi att upphöja till »det rätta sättet«. Här behöver vi alla, oavsett kyrkliga etiketter, en stor portion ödmjukhet inför att det även finns andra välfungerande sätt att fira gudstjänst på än just det sätt jag personligen uppskattar mest.

En sammanfattning av denna artikel kan vara att det finns en särskild kallelse till praktisk ekumenik i att vara lutheran. Det hänger som framgått ovan samman med att det är evangelium som skapar kyrkan. Kyrkan äger inte evangeliet, men ska dela vidare den gåva hon fått. Och här behöver och kan hela kristenheten hjälpas åt, vilket inte minst ett »ekumeniskt superår« som detta påminner oss om! 

• Della
• Twittra