Ledare

Du håller mig i din hand

Under många år vårdade min moster sin mamma som invalidiserats av en stroke. Hennes stora fasa var att själv möta samma öde och bli instängd i en orörlig kropp utan möjlighet att kommunicera eller, som hon sa, vara till nytta. Så en dag drabbades hon av det hon fruktat mest och blev sängliggande resten av sitt liv. Hon förlorade förmågan att tala och röra sig. Hennes tårar när hon utan framgång försökte göra sig förstådd med det enda medel hon hade, uttrycket i sin blick, berörde mitt unga jag. Jag frågade Gud var han fanns i detta meningslösa lidande? Min mosters situation fick mig också att reflektera över vilka vi är, när det som på olika sätt gestaltar oss tas ifrån oss. Vem är jag om jag varken kan prestera eller kommunicera? Tänk om också jag en dag kläs av alla mina förmågor och uttryck. Vem är jag då?

 Många år senare läste jag de ord som Pedro Arrupe SJ, f.d. Generalsuperior för Jesuitorden, fick hjälp att skriva ner efter den stroke som berövade även honom förmågan att röra sig och kommunicera: »Mer än någonsin finner jag mig vara i Guds händer. Detta är vad jag har önskat hela mitt liv. Men nu finns det en skillnad: initiativet ligger helt och hållet hos Gud. Det är verkligen en djup andlig erfarenhet att veta och känna att jag är så totalt i Guds händer.« Orden förundrar och utmanar i sin tillit och sin överlåtelse. Viss om att hans identitet och människovärde låg i att han var skapad av Gud och upprättad i Kristus, fick Arrupe nåden att inte uppleva fullständig övergivenhet och meningslöshet i sin mänskliga avkläddhet, utan Guds totala närvaro. Säkerligen plågades han också av alla de begränsningar som hans tillstånd medförde, men det djupast bestående var tacksamhetens gåva över att få vila i Guds hand.

Under åren efter stroken kom min mosters blick också att fyllas av någonting annat än förtvivlan. Särskilt när barnen sattes i hennes knä, strålade hennes ögon av kärlek och tacksamhet. Gud har lovat att vara med oss i allt vi möter i livet, och vi får be om nåden att vila i det löftet också när Gud känns långt borta och frågorna är många. Med orden i Psaltaren 139:5–6 får vi påminna oss om det stora och mänskligt obegripliga i att alltid och i allt vara omslutna av Gud: »Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd.«