Det nya normala

Det kittlar inom mig, för nu är tiden på året äntligen här då jag får gå in i min lilla bubbla och pilla med frön, bli jordig om händerna och se planta för planta växa till sig. Visionen jag tar sikte på är en balkong i sommarskrud, knökfull med tomater, kryddor, blommor och sallad. Den här visionen gör att jag ibland går till mina odlingar flera gånger om dagen, för att prata med dem (döm mig inte) och se om något nytt hänt. 

Jag har i många år drömt om att bjuda andra på mina egna grönsaker, men har lika länge skyllt på okunskap, tidsbrist och för lite plats. Men i våras, när vardagen plötsligt blev begränsad och det “vanliga” rycktes ifrån oss, fanns plötsligt möjligheten att tänka nytt. Och jag tog den. Odlingen blev en del av mitt nya normala och vilken glädje det har inneburit! 

Under den senaste tiden har jag funderat på hur det nya normala kommer att se ut hos oss. Jag är lite rädd för att vi, mitt i all förtjusning över att kunna samlas igen, glömmer av att tänka: Vad är vår roll i detta nu? Låt mig förklara. Om vi sitter och väntar på att få komma tillbaka till det normala, för att äntligen kunna göra exakt samma saker som innan pandemin, tror jag att vi riskerar att missa möjligheten att tänka nytt, att drömma tillsammans och sätta nya visioner. Vilka frön längtar ni efter att sätta i jorden? 

Precis som med odling krävs tålamod för att se frukt från frön (hur lång tid tar det inte för en äppelkärna att bli ett träd?), för risken finns att vi tappar tålamodet och lockas av tanken att göra som vi alltid gjort, för då vet vi ju i alla fall vad vi får. När jag ibland känner så med mina späda plantor, brukar jag ta upp en och vända lite på den. För när jag byter perspektiv och ställer andra frågor, inser jag att även om själva sticklingen är liten, så är rotsystemet på botten ofta tvärtom gigantiskt. 

Vi är nog många som under året känt sorg över stiltje; att saker inte fått växa som vi hade hoppats. Men låt mig påminna och uppmuntra dig: kyrkan har i alla tider vuxit i det fördolda, på ställen man aldrig kunnat tro, bland människor andra räknat bort – som rötter i jord. För även om våra resurser och möjligheter blivit begränsade är Gud allt annat än vilande: Alpha växer så det knakar, unga delar evangelium på Tiktok – samtal om tro dyker upp på nya ställen i samhället. Herren har sått och nu börjar det spira. Vilken tröst! 

Det är utmanande, men om vi vågar se även den här tiden som en gåva till att begrunda tillvaron, vad får det för konsekvenser? Hur vill vi att det nya normala ska se ut hos oss? Visst börjar det kittla lite inombords bara av blotta tanken?