Överstegsfinten lurar motståndaren och skottläget dyker upp. Bollen träffas av vristen och hamnar i nätmaskorna bakom målvakten. En kort stunds jubel, men sen är spelet snabbt igång igen.
Vi befinner oss i Rosengårds sporthall i Malmö som denna dag är fylld till maxgräns av fotbollssugna barn och ungdomar. Stämningen är god, även om vissa domslut ifrågasätts. Många uttrycker en tacksamhet över att det ordnas något för dem en dag när alla är lediga från skolan.
Jakob Frilund blickar ut över lokalen och konstaterar att detta är den tionde fotbollsturneringen som EFS arrangerar i Rosengård och att det i år är rekordmånga deltagare, 120 personer uppdelade på 18 lag. 
– För mig är det här mission. Jag ser det som en kallelse från Gud att göra det här, säger Jakob och berättar om resan hit.
Allt började en oktoberkväll för drygt fem år sedan. Jakob och Anton Flood, som då båda jobbade i EFS-församlingen Betania i Malmö, tog med sig en fotboll och åkte till Rosengård. Det var regnigt och kallt, men vid platsen som kallas Arabgården hittade de några barn som var sugna på att lira boll med dem.
De fortsatte att åka till området vecka efter vecka, allt fler dök upp, kontakter skapades och stämningen förändrades.
– Vi kände oss först som djur på zoo, för det var så ovanligt med svenskar i området. Ungdomarna var nyfikna på vad vi gjorde där, men också lite misstänksamma och konfunderade. Efterhand vann vi deras förtroende och de såg att vi var där för att vi brydde oss om dem, berättar Jakob.
Efter ett års närvaro hade de fått ihop tillräckligt med volontärer för att anordna en första fotbollsturnering. Ingen anmälde sig i förväg, men ändå var det 50–60 barn som slutligen spelade.
– Så är det i Rosengård – lite kaosigt, lite oorganiserat, men mycket hjärta.
Egentligen är fotboll inget som Jakob själv har spelat särskilt mycket eller har ett brinnande intresse för, men han såg sporten som ett ypperligt verktyg för att knyta kontakter med barn och ungdomar i Rosengård. Och att Gud hade en plan med det.
– Flera år innan vi började med detta hade jag en dröm där jag såg mig själv spela fotboll med barn från många nationer. Och vid ett tillfälle när jag fick personlig förbön såg den som bad för mig en bild med just barn och fotboll. Så jag kände verkligen i hjärtat att jag ville och skulle göra det här.
Många av ungdomarna är starkt troende muslimer och för dem är det en självklarhet att tro på Gud. De gillar att prata om det, och ofta finns en respekt för de som har en stark tro och står för något, även om de inte håller med.
– Vi har hela tiden varit tydliga med att vi kommer från en kyrka, att vi är där för att våra liv har blivit förvandlade av Jesus och därför älskar dessa ungdomar och vill vara med dem.
Under vårt samtal kommer det hela tiden fram killar som antingen vill fråga Jakob något, göra high five eller diskutera resultatet i förra matchen. Han försöker svara alla, hinna med att se dem, även en sådan här hektisk dag.
Han vet att många av dem som finns i hallen saknar bra vuxna förebilder och att det är en stor riskfaktor för att hamna i kriminalitet.
– De behöver kärlek, någon som är engagerad långsiktigt. Ungdomarna är vana vid att det dyker upp satsningar som sedan försvinner, så att vi har varit här regelbundet, under hela uppväxten, tror jag sänder ett starkt budskap om att vi bryr oss på riktigt.
Längst upp på läktaren sitter Yahia Fatta med sina lagkompisar och väntar på att spela nästa match. Han är en av dem som har varit med längst i EFS fotbollssatsning.
– Det är en fin resa vi har haft tillsammans, det har betytt mycket. Och det är roligt med fotboll, säger Yahia.
De andra nickar medhållande. Malek Nesajer vann förra turneringen han deltog i och vill gärna försvara segern.
– Det är jätteschysst att de ordnar det här för oss. Här är en skön vibe och det öppnar upp samhället med sådant här, säger Malek.
En doft av pizza sprider sig i hallen när lunchen bärs in. Alla uppmanas att sätta sig på läktaren och vara tysta. En närmast omöjlig ekvation visar det sig. Men så småningom dämpar den utdelade maten sorlet och Jakob försöker att dela ett vittnesbörd.
– Ofta har de en tuff attityd när de är i grupp, men sen kan man få väldigt fina samtal och komma dem inpå livet när man träffar dem en och en. Några av grabbarna har varit med på ungdomssamlingar i kyrkan, berättar Jakob när han har släppt mikrofonen och spelet är igång igen på planen.
Han jobbar inte kvar i Betania utan delar nu sin arbetstid mellan EFS i Hörby och en högstadieskola i Sorgenfri (som även har Rosengård som upptagningsområde), samt att han är anställd av regionen i EFS Sydsverige på fem procent för att driva vidare fotbollsarbetet. Under våren fick även Joseph Makam, som har varit med som ideell ledare under nästan alla år, en liknande anställning.
Kontaktperson i regionens utskott är Lars Arvidsson, som denna dag sitter i sekretariatet och håller koll på resultaten i matcherna.
– Jakob och Joseph har byggt upp det här fina arbetet och vi ville inte att det skulle försvinna. Jag tror det betyder jättemycket, särskilt att man är uthållig år efter år, säger Lars om regionens stöttning.
Tiden räcker just nu inte till för att vara i området varje vecka, men förutom tre turneringar per år försöker Jakob, Joseph eller volontärer att finnas på plats någon gång i månaden. Förhoppningen är att återuppta den veckoliga närvaron – för det finns mer att göra.
Tittar man sig omkring i hallen är det i princip bara killar som är med och spelar. Några få tjejer är där och tittar på.
– Det är mycket mer uppdelat i den arabiska kulturen. Vi har haft enstaka tjejer som varit med och spelat fotboll, men jag tror vi behöver få in fler kvinnliga volontärer för att nå tjejerna.
Jakobs framtidsdrömmar för stadsdelen stannar inte på fotbollsplanen.
– Det finns ingen kyrka inne i smeten i Rosengård just nu, så vi ser ett behov av att ha en levande församling i området. Det hade varit kul att se.
