En flicka faller plötsligt ihop på en skolgård i Somaliland. Hon ligger livlös på marken medan kompisarna nervöst flockas omkring henne. »Hon är besatt av en demon«, viskar någon. En annan börjar läsa högt ur Koranen.
Men den unge gymnasieeleven Khadar Abdulahi reagerar annorlunda. Han har precis läst i sina skolböcker om vad som händer när blodsockret faller. I fickan har han några godisbitar som han egentligen sparat som mellanmål. Försiktigt böjer han sig ner och försöker få flickan att svälja lite socker.
– När en kvinna blir medvetslös i Somaliland blir folk rädda att det handlar om demoner. Men jag tänkte att hon kanske bara behövde något sött, berättar han.
Efter en stund vaknar flickan till. På sjukhuset visar det sig att hon drabbats av akut lågt blodsocker. Läkarna tackar Khadar för att han räddat hennes liv och frågar hur han visste hur han skulle agera.
– Jag sa vad jag hade läst i mina böcker och de uppmuntrade mig att fortsätta studera. Där föddes min dröm att bli läkare.
Men vägen till läkaryrket var långt ifrån enkel. Khadar föddes i södra Somalia men växte upp i Somaliland under år präglade av konflikt och oroligheter. När inbördeskriget bröt ut separerades familjen och han växte upp med sin mamma och sina syskon under mycket enkla förhållanden.
– Vi hade egentligen inte råd med utbildningen, men min äldre halvbror hjälpte mig med skolavgifterna. Utan honom hade jag aldrig klarat det.
Samtidigt som Khadar kämpade med slutproven blev hans mamma svårt sjuk och dog i hjärt-kärlsjukdom. Sorgen var tung, men han lyckades ändå avsluta sina studier.
Kort därefter gifte han sig och började arbeta på ett av de statliga sjukhusen i Hargeisa. Lönen var låg och räckte knappt till för att försörja familjen. Efter några år började han därför arbeta för internationella hjälporganisationer i stället, bland annat i södra Somalia där han ledde medicinska insatser i konfliktområden.
När Khadar återvände till Somaliland 2017 hade ännu en svår torka slagit mot regionen. Boskap dog, vattenkällor torkade ut och människor tvingades lämna sina hem i jakt på mat och vatten.
– Vi såg så mycket lidande. Det var överallt, på TV, i sociala medier och runt omkring oss, berättar han.
Khadar fick en stark nöd för sina landsmän och tillsammans med två nära vänner började han fundera över vad de själva skulle kunna göra för människorna ute på landsbygden. De träffades nästan dagligen för att prata, men reste också runt, mötte lokala ledare och besökte byar där människor kämpade för att överleva.
En av vännerna hade kontakt med EFS och efter hand började de även föra samtal med Erik Johansson på EFS internationella avdelning.
– I nästan sex månader träffades vi, diskuterade och drömde.
Det som började med en längtan och samtal runt teborden för snart tio år sedan har i dag vuxit till en etablerad humanitär organisation som arbetar med mobila vårdinsatser, mödra- och barnhälsa, vattenförsörjning, utbildning och stöd till människor som lever i svår utsatthet – Warsan Relief Organization. Ordet »warsan« betyder ungefär »goda nyheter«.
Khadar berättar att stödet från EFS och människor i Sverige blev avgörande redan från början.
– Utan EFS hade nog Warsan aldrig funnits!
I dag arbetar organisationen i nio byar och internflyktingläger runt om i Somaliland. En viktig del av insatserna är de mobila klinikerna som regelbundet besöker människor som annars inte har möjlighet att träffa läkare eller få tillgång till mediciner. På enkla, tillfälliga mottagningar undersöker Khadar och hans kollegor barn med lunginflammation, diarré och svår undernäring. Det genomförs omfattande utbildningsinsatser för att stoppa könsstympning och våld mot kvinnor och flickor. Gravida kvinnor får mödravård och familjer får hjälp med allt från vaccinationer till näringstillskott och psykosocialt stöd.
– Många människor har helt enkelt inte tillgång till någon annan vård än den vi kan erbjuda, berättar Khadar.
I byarna vi passerar under resan känner nästan alla den kortvuxne läkaren. Barn springer fram för att hälsa och Khadar verkar kunna namnen på varenda unge. Han ställer frågor om hur familjerna mår och pratar med föräldrarna om hur barnen utvecklas.
Vid en matutdelning tar en lång, smal kvinna tag i min arm. Hon heter Hoodan.
– Jag vill visa dig något, säger hon.
Vi lämnar folkmassan och går mot hennes enkla hydda, inhägnad av ett torrt stängsel av grenar och kvistar. Det är stekande hett, men inne i mörkret är det svalare. Där sitter flera av hennes nio barn tätt tillsammans på marken.
Hon berättar att de flytt konflikter och torka från ett av gränsområdena nära Etiopien. När boskapen dog och vattenkällorna torkade ut tvingades familjen lämna sitt hem och söka skydd i lägret där de bor i dag. Men redan innan flykten upptäckte hon en svullnad på kroppen och när de kom till lägret fortsatte knölen att växa. Smärtan blev värre och Hoodan blev allt svagare.
– Jag hade ingen möjlighet att ta mig till något sjukhus, säger hon.
Till slut sökte hon hjälp hos Warsans mobila klinik. Khadar undersökte henne och ordnade så att hon kunde skickas vidare till ett sjukhus för att operera bort den stora tumören.
I skydd av hyddans väggar lyfter hon försiktigt på sjalen och visar ärret efter operationen.
– Det gör inte ens ont längre, säger Hoodar och ler.
Barnen klättrar över henne och hon stryker det yngsta barnet över kinden. Hennes man arbetar långt borta som byggnadsarbetare och hon har inte sett honom på ett drygt halvår. Vad hade hänt med barnen om hon blivit allvarligt sjuk?
– Jag är så tacksam för dr Khadar, säger hon.
Tillbaka vid matutdelningen har de flesta säckarna och kartongerna försvunnit nu. Några små flickor bär iväg med de sista påsarna frystorkade sojaprodukter på huvudet och dammet yr om deras fötter i den kruttorra sanden.
Situationen har blivit allt svårare de senaste åren. När regnen uteblir torkar skördarna och djuren dör, vilket resulterar i högre matpriser och att allt fler familjer tvingas lämna sina hem. Samtidigt har det internationella biståndet också minskat dramatiskt det senaste året. Nedläggningen av USAID och nerdragningar hos många andra stora biståndsaktörer gör att ännu fler nu söker sig till Warsan.
– Många är desperata. De vill ju bara överleva och få se sina barn växa upp. Men det är svårt att få resurserna att räcka till.
Trots det vill Khadar fortsätta. Han beskriver arbetet med Warsan som en »livsförvandlande dröm«.
– Vi ser att det vi gör ger människor hopp och tröst – »Warsan« betyder ju goda nyheter – även när situationen är väldigt svår.
Under åren har många hjälporganisationer kommit och gått i de här torkdrabbade områdena. De gör en insats och försvinner sedan igen. Men trots att mycket av Warsans arbete handlar om akuta behov, arbetar de också långsiktigt och lägger mycket tid på att bygga relationer med människorna i byarna.
– Även om vi inte alltid har så mycket att ge kommer vi tillbaka ändå. Vi sitter ner med människor, lyssnar och försöker förstå deras behov.
Trots att tiotusentals människor har fått livsförvandlande medicinsk och humanitär hjälp, är det ändå framförallt relationerna som Khadar är mest stolt över, när han tänker tillbaka på åren med Warsan.
– Många ser oss som familj nu. De ringer och skickar små gåvor som kött, te eller hembakat bröd – trots att de själva nästan inte har något alls.
Den sortens tillit är också något alldeles särskilt i ett samhälle som präglas starkt av både konflikter och klansystem. Människor samarbetar ofta främst inom den egna gruppen. Men vännerna som grundade Warsan tillsammans med Khadar kommer från helt olika klaner.
– Många trodde att vi skulle börja bråka eller splittras efter några år. Men vi har fortsatt att hålla ihop. Det är något som ofta förvånar människorna i byarna: att vi kan arbeta tillsammans, trots att vi kommer från olika klaner.
Mitt i glädjen och tacksamheten över den skillnad arbetet gör, bär Khadar också på en oro inför framtiden. Det är svårt att se hur behoven snabbt växer, samtidigt som resurserna blir allt mindre. Under de senaste åren har han dessutom själv drabbats av högt blodtryck.
Familjemedlemmar i USA och Europa har flera gånger frågat om han inte borde flytta dit i stället.
– Men jag kan inte lämna Somaliland. Jag älskar människorna här. Europa har tillräckligt med resurser – jag behövs här.
Samtidigt tänker han mycket på framtiden.
– Jag tänker på familjen, barnen och på vad som ska hända med människorna vi arbetar för.
Han drömmer om att en dag kunna bygga upp ett mindre sjukhus eller en permanent klinik där människor kan få vård även när de mobila teamen inte räcker till. Och han hoppas att nästa generation ska kunna fortsätta det arbete som Warsan påbörjat.
– Vi har försökt trampa upp en stig. Nu hoppas vi att fler vill fortsätta vandra på den.
Matutdelningen börjar gå mot sitt slut och Warsans team har börjat ställa i ordning den mobila kliniken. Vid de provisoriska borden väntar redan en lång rad mammor med barn i famnen.
Khadar hänger stetoskopet runt halsen, slår sig ner på den enkla plaststolen och välkomnar nästa familj fram.
