Jag satt i godan ro och läste en bok när jag hörde konstiga ljud från innergården. Först försökte jag ignorera ljuden genom att sjunka djupare ner i soffan och fästa ögonen än mer i boken, men till slut gick det inte. Jag gick med irriterade steg ut på balkongen och lät blicken granska gården – var kom ljudet ifrån? Plötsligt såg jag vad det var och hela min själ skrattade högt. »Nåde den som skrattar rakt ut åt ett barn!« tänkte jag för mig själv och knep ihop munnen bäst jag kunde.
På innergården stod nämligen en liten pojke som tappert försökte att få toner ur en trombon. Han blåste och frustade och jag riktigt såg hur hela kroppen var i gång – det skulle gå! Och ibland gick det. Nästan. Falska toner ekade mellan husen och jag såg hur granne efter granne stängde sina balkongdörrar. Men det var inte allt. Den lilla spelemannen var nämligen iförd endast kalsonger. Trots allt detta, som skulle göra vilken vuxen som helst obekväm, tycktes han inte ha några bekymmer i världen. Jag drog en lättnadens suck och kände i mitt inre hur den Helige Ande påminde mig om mina favoritverser från Matteus 6: »Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.«
Den här texten söker sig djupt in i mig. Ner i varje ven och artär. Den viskar ljuva hemligheter och lugnar mig som få andra saker kan. Att få vara helt omsluten av vår himmelske fader, att få slänga all oro inför framtiden på honom – det är grund stabil nog att bygga hela sitt liv på. Efter sommaren följer hösten och inför det känner och tänker vi alla olika. Jag hör barn skämta om att det snart är höstlov, och vissa av oss hade nog önskat en semesterdag till. Andra är lättade att vara tillbaka i skola/på jobbet och andra sitter hemma i ofrivillig ensamhet. Oavsett hur det ser ut för dig: slå Matt 6:25–34 som en filt omkring din själ. Du är buren. Varje dag.
Jag är så tacksam för den där pojken. Han som spelar så det dånar på innergården, så att grannarna stänger sina balkongdörrar. Han som utan att veta det själv fick vara budbärare, för att peka på vår himmelske faders löften just till mig, just den dagen. Den trombonspelande lilla pojken som sedan dess – tack och lov – har börjat ha lite mer kläder på sig.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet