Under den här våren ställde vi in alla semesterplaner med anledning av coronaviruset. I stället bestämde vi oss för att satsa på något som skulle kräva vår närvaro hemma och vi bestämde oss för en fruktträdgård. På det utrymme på cirka 40 kvadratmeter som vi utsett för ändamålet är jorden av urusel kvalitet och därför bokade vi en grävmaskin som skulle komma och gräva ur och fylla på med ny jord. Enorma stenar grävdes fram ur marken och en rödaktig lera fyllde grävmaskinens skopa. Grävmaskinisten körde bort lass efter lass med gammal jord och återvände med mörk mylla. Jag älskar matjord och hjärtat jublade!
När så den nya jorden var på plats gick jag bort till mina nyinköpta fruktträd. Jag tittade på de skrattretande små plantorna och blickade bort mot den stora jordytan en bit längre bort. Frestelsen att köpa mer träd kändes akut, men jag försökte (och försöker fortfarande) sansa mig och tänker att plantera nu, är att plantera för framtiden. Fruktträdens kronor ska kunna breda ut sig också om 10 år. Jag kan inte låta bli att det också smyger in sig en liten gnutta av pinsamhet över det hela eftersom vi investerat i detta trädgårdsprojekt, som egentligen inte ser något ut.
För mig blir det en bild att bära med mig inför hösten både i det egna livet och i EFS. Vi längtar efter växt, andlig växt i oss och i våra sammanhang. Då spelar »jordmånen« en viktig roll. Jag tänker på Jesu berättelse om såningsmannen, som hade gott utsäde, men när det såddes där det inte var god jord, bar det heller ingen frukt. Finns det sådant i oss eller i våra föreningar som behöver lyftas fram i ljuset, stenar som behöver grävas bort? Men jag funderar också på hur jordkvalitén förbättras så att det vi vill ska växa, kan växa.
Om jag fortsätter med bilden kan vi se på det som är våra plantor och träd som ska planteras. Du har kanske börjat med en rutin kring ditt eget inre liv, men vid närmare eftertanke känns den löjligt enkel eller liten. Eller tillhör du en nystartad grupp, eller är ni på gång med ett initiativ i föreningen som verkar helt rätt, men allt detta känns också litet. Betyder det att man borde göra mer, göra om och annorlunda? Innan ni gör det, fundera noga, eftersom det som växer behöver utrymme både i dig, i vision och ork och glädje och utrymme. Det behövs utrymme för relationer i både tid och engagemang. Det är lätt att förakta det lilla och det är lätt att tänka på vad andra ska tycka. Kom då ihåg att det stora alltid börjar i något som varit litet och ett träd har först varit ett frö.
Jag blickar ut över min jordhög och mina små träd. Är det pinsamt litet, nej – jag ser visionen om vad det ska bli. Om tio år sitter jag under päronträdets skugga.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet