Jag talade nyligen med en vän och kollega som till min stora förvåning påstod att han faktiskt inte var en »äkta EFS:are« även om han var född in i rörelsen, medlem i femte generationen och dessutom från en av väckelsens absoluta kärnområden. Sedan många år inte bara prästvigd utan också en av våra ledare. Men enligt honom själv inte en »äkta« medlem. För att understryka sitt påstående citerade han rörelsens egna nationalsång – psalmen Med Gud och Hans vänskap:

»Den korsmärkta dräkten med smädnamn jag tar, om ingen i släkten det namnet än har, och följer med glädje, ni kämpar, med er, som tågar till ära, som tågar till ära, till ovansklig ära vid korsets banér.«

(CO Rosenius, Sv Psalmboken 720, vers 3)

Då förstod jag hans poäng – de som kom till tro i den stora väckelsen och grundade EFS blev så gott som alla frälsta in i rörelsen. De lämnade sina gamla liv och ofta oförstående släktingar och vänner bakom sig. De följde genom omvändelse och i överlåtelse Mästaren och betalade med glädje priset för sin efterföljelse. Är vi beredda att betala priset för vår?

Vi behöver, i den meningen, få fler »äkta« EFS:are i våra led. De finns runt omkring oss, vänner, bekanta, arbetskamrater, släktingar, människor som vi möter i förbigående men som berör våra hjärtan. Människor sökta av Gud som väntar på att någon räcker dem evangeliet.

Vi är i dag en krympande rörelse, men att föra människor till tro på Jesus är fortfarande vår uppgift. Eller som vi säger – att främja Kristi rikes tillväxt. När vi bärgar skörden så blir det tillväxt och ett ökande medlemsantal skulle ge oss självförtroende och än större frimodighet. En positiv spiral.

Vågar vi be om, arbeta för och hoppas på att 2018 blir året då vi vänder medlemskurvan och åter blir en växande rörelse?

Till Kristi ära!

Johan Ericson
Chefredaktör Budbäraren

• Della
• Twittra