Jag vet inte hur många test för att upptäcka mina gåvor jag har gjort, men de är åtskilliga. De har lyft fram mina starka sidor och förmågor, och har på det sättet gett fina återkopplingar till mig själv. 

Att vi som är med i en församlingsgemenskap verkar utifrån våra gåvor och styrkor lyfts ibland som nyckeln till framgång och tillväxt. Inte minst brukar de som betonar tjänstegåvorna utifrån Efesierbrevets fjärde kapitel driva den tanken. Tjänstegåvorna som det talas om där är apostlar, profeter, förkunnare, herdar och lärare.

Under senare år har jag dock börjat fundera på om det inte saknas några bitar i pusslet eftersom en sådan betoning enbart lyfter våra styrkor, vare sig det handlar om naturgåvor eller andliga nådegåvor. Utan att avfärda nådegåvorna – jag tror de är viktiga – tycker jag mig i Nya testamentet se ett djupare mönster som är mer avgörande för en rätt tjänst i Guds rike. Ett mönster som innehåller två möten som en kristen behöver.

Det första mötet en kristen behöver är ganska självklart. Det handlar om mötet som gör henne kristen – mötet med Jesus själv. En gång i tiden när jag var student var jag med i ett team som evangeliserade genom att knacka dörr. Vi bjöd in till samtal om kristen tro. En person som vi mötte i en studentkorridor sa glatt: »Jag ska bli präst«, när vi berättat vårt ärende. »Då vet du nog vem Jesus är«, sa vi som stod där. »Nej, vi har inte kommit till det i kursen ännu«, svarade den här personen som just börjat studera. Vårt fortsatta samtal visade att denna person uppfattade prästrollen främst som ett socialt uppdrag: att möta andra och uppmuntra dem. Nu var detta samtal med en präststuderande ett undantag. De allra flesta som studerar för att bli präster har djupare insikter än så i den kristna tron. Samtalet påminde mig dock om en sak som alla behöver – ett möte med Jesus. 

Ett Jesusmöte kan vara oerhört dramatiskt – som när Paulus mötte Jesus bokstavligen som en blixt från en klar himmel (Apg 26:12–16). Petrus första möte med Jesus skedde däremot på ett helt oladdat sätt. Inga kval, våndor eller märkliga tecken beskrivs. Jesus säger bara till Petrus: »Kom och följ mig« varpå han hakar på helt obrydd (Mark 1:16–18). Det är nästan så att man som läsare blir lite orolig för Petrus – »ska du inte kolla upp detta mer«?

Det är två helt olika personer som får Jesus­möten: Paulus var en högutbildad akti­vistisk akademiker. Han kastades in i tron. Petrus var en enkel fiskare som bara hakade på. Under mina år som lärare på en teologisk utbildning har jag mött både människor som haft dramatiska Jesusmöten likt Paulus, och människor – kanske uppvuxna i kristna hem – som likt Petrus helt odramatiskt bara hakat på Jesus när han passerat i deras liv. Jag kan konstatera att typen av Jesusmöte som en person haft inte spelar någon roll för hur tjänsten blir, men att just själva mötet är en förutsättning.

Nu är det dock så att Jesusmöten kan betyda många olika saker. Jesus kan uppfattas som förebild, princip, andlig vägledare, försonare med mera. Listan går att göra nästan hur lång som helst. Därför är ett möte till viktigt för den kristne: mötet med sig själv, närmare bestämt sin egen svaghet. Petrus och Paulus får också detta andra möte på mycket olika sätt. 

För Petrus inträffade det när han tre gånger offentligt förnekat sin herre, Jesus, som han högtidligt hade lovat att inte svika om än alla andra skulle göra det (Matt 26). Petrus fick möta sin svaghet, synden i sitt liv. 

Paulus fick ett sådant möte på ett annat sätt. I andra Korintierbrevet kapitel 12 berättar han om att han brottades med en tagg som sticker honom, »en ängel från satan som misshandlar« honom. Exakt vad det var vet vi inte. Kanske var det någon form av fysisk begränsning eller sjukdom som drabbade honom periodvis.

De hade olika svagheter: Petrus var en feg syndare, Paulus hade någon form av fysisk begränsning. Båda illustrerar det andra vi behöver: ett möte med våra svagheter och begränsningar. 

Varför behöver vi detta andra möte? Jesusmötet fördjupas till ett Jesusberoende genom att vi ser våra svaga sidor och begränsningar. Den fege Petrus blev förlåten och upprättad i ett nytt möte med Jesus (Joh 21). Nu var han inte längre den högmodige utan den beroende, och kunde sättas som ledare. Den högpresterande Paulus, med alla sina fantastiska upplevelser, blev genom sin svaghet bokstavligen av Herren påmind om att »Min nåd är allt du behöver«. Detta är några aspekter av det som ibland kallas korsets teologi. Jesusmöten som inte kompletteras med insikter i en kristens egna begränsningar och svagheter leder lätt till att Jesus i praktiken blir hennes verktyg för egna projekt i stället för att vara hennes Herre.

I boken Helighetens återkomst beskriver Agne Nordlander ett möte med en biskop från den ortodoxa kyrkan. Biskopen berättade för honom om en from prästmunk som på ålderns höst föll i synd, då han inledde en sexuell relation med en biktande kvinna. Prästmunken som var känd för sin helighet blev helt knäckt av sitt fall. Han sökte upp sin biskop för att bikta sig. »Fader, hela mitt liv är meningslöst. All den helighet jag uppnått genom Guds nåd och sakramenten, genom fastor och böner, genom segerrik kamp mot passionerna och genom ihärdig andlig disciplin har nu slagits i stycken. Ett helt livs arbete har nu gjorts om intet. Nu kan jag inte frälsas. Den eviga elden väntar mig.« Hans biskop blev omskakad, inte främst över syndafallet i sig, utan över hans gigantiska högmod och egenrättfärdighet. Efter ett långt samtal kunde biskopen förmedla syndernas förlåtelse till prästmunken. Inte långt därefter avled munken. Biskopen kommenterade händelsen med orden: »Hans synd blev hans räddning.«

Detta ska inte tolkas som en rekommendation till synd, utan som en illustration av hur lätt vi kan använda Jesus för våra egna syften om vi inte har sett vår egen svaghet och låtit den göra oss beroende av hans nåd.

Den nådesberoende blir frigjord att använda sina styrkor och gåvor – allt det där vi kan få hjälp att se i gåvoupptäckande – för Guds rike, snarare än för sina egna projekt. 

• Della
• Twittra