Globalt

»När barnen får skol­material och mat behöver jag inte känna stress«

Efter kriget i Tigray är fattig­domen djup och behoven stora. Men för utsatta familjer i Rama ger stödet från Mekane Yesus-­kyrkans barncenter andrum.

Generatorerna brummar, gatu­försäljarna ropar ut sina varor och från flygplatsen lyfter plan med jämna mellanrum. Staden Mekele har vaknat till liv, men såren från kriget ligger ännu öppna. Nästan tre år efter fredsavtalet är nöden fortfarande akut i Tigray. Miljontals människor är beroende av humanitärt stöd och lever under extremt utsatta förhållanden. Hos EFS samarbetspartner DASSC gapar fortfarande hålen efter artillerield i de tjocka stenväggarna, men på innergården leker barn i skuggan av blommande jakarandaträd.

Ett av barnen är Abel Muse, som går i årskurs fyra. Han kommer egentligen från Rama, på gränsen till Eritrea, där EFS stöttar ett center för utsatta barn. Men idag har han rest till Mekele med sin mamma och en familj till för att träffa oss. Han berättar om centret, om sin skoluniform och om maten som serveras. 

– Injera, pasta och till och med kött. Vi tvättar händerna, står i kö och äter tillsammans. Sen leker vi och går till skolan.

Han gillar alla ämnen, men allra mest sport. När de inte går i skolan spelar barnen både fotboll och volleyboll på centret. Men så har det inte alltid varit. 2020 tvingades familjen fly när striderna bröt ut. 

Abels mamma Aster berättar:

– När kriget kom flydde vi till bergen. Vår egendom blev plundrad. Vi kom tillbaka till ingenting, vi hade inte ens mat. Men i jämförelse med många andra har vi ändå haft tur. Vi har fått ett otroligt stöd från DASSC:s personal som stöttat och uppmuntrat oss. Vi har fått både mjöl och olja.

Aster förlorade sin man för flera år sedan och försörjer i dag fyra barn på egen hand. Hon beskriver hur svårt det är att få vardagen att gå ihop, och vilken press det innebär att inte räcka till.

– Det är svårt att beskriva med ord hur mycket stödet från DASSC betyder. När barnen får skolmaterial och mat behöver jag inte känna stress. Jag tackar Gud för detta.

EFS har stöttat centret för utsatta barn i Rama sedan 2015, men under kriget tvingades verksamheten pausa. Efter fredsavtalet öppnade man igen, med fokus på de mest akuta behoven. 

Idag får 120 barn frukost och lunch varje dag. De mest utsatta, cirka 70 barn, får också skolmaterial, skoluniformer och psykosocialt stöd. Kvinnor i 20 hushåll har organiserats i självhjälpsgrupper och fått hjälp att starta små inkomstbringande verksamheter. 

Centret arbetar också med näringstillskott till barn som är undernärda, hygien- och sanitetsmaterial till flickor, psykosocialt stöd till både barn och deras vårdnadshavare och stöd till personalen för att hantera trauman och svåra samtal.

Desta Hadera Tesfay, som leder arbetet med barncentret för Mekane Yesus-kyrkans biståndsgren DASSC, berättar hur kriget i Tigray slog sönder männi­skors liv, skolor och samhällsstrukturer. Lokalerna i Rama plundrades av soldater.

– De tog allt. Dörrar, fönster, ledningar och hela elsystemet.

Trots detta fortsatte DASSC sitt arbete och efter kriget har man försökt bygga upp det som förstördes. Att återställa lokalerna gick relativt fort – det som tar tid är att hela de mentala såren.

– En undersökning visar att 65 procent av alla barn i området har sett människor dö under konflikten. Flera av barnen som tidigare kom till centret återvände aldrig. En HIV-positiv pojke dog, eftersom han inte längre hade tillgång till sin medicin. Andra rekryterades som barnsoldater och kom aldrig tillbaka.

Gidey Kimarian är en annan ensamstående mamma från Rama som har kommit till Mekele med sin dotter Samrawit.

– DASSC började stötta oss när Samrawit gick i första klass. Nu går hon i nian. Det här stödet har följt oss genom hela uppväxten.

Samrawit är en stillsam men målmedveten tonåring. Hon älskar historia, sportar med sina vänner och hjälper sin mamma hemma när hon inte studerar.

Gidey berättar att hennes äldste son skadades i strid under konflikten, men trots sin insats får han inget stöd från staten. Han är beroende av sin mor, som inte har någon inkomst. Därför är stödet från DASSC i form av mat, majs, mjöl, olja och näringstillskott, men också skolmaterial, en livlina.

– Min tröst är att Samrawit får utbildning. Jag hoppas hon får ett bättre liv än jag!

Solen sjunker snabbt bakom de skottskadade väggarna. Men på innergården, under jakarandaträdens blåvioletta blomklasar, leker barnen vidare. Barn som leker. Blommor som blommar. Trots såren fortsätter livet, med en stillsam trotsig kraft.