Du är engagerad i något som kallas för Vardagsrummet i Örnsköldsvik. Berätta mer!

– Vardagsrummet är en öppen plats där unga, äldre och alla däremellan kan träffas. Vi vill vara en mötesplats på neutral mark dit människor kan komma för samtal om livet och, vid intresse, också prata om tro. Att gå till kyrkan kan ibland kännas som ett långt steg att ta – då är det fint med en plats dit man kan komma precis som man är utan krav på att vara kristen. Vardagsrummet initierades 2017 av några ungdomsledare i EFS Övik samt två medlemmar från Elimkyrkan, men de som hjälper till kommer från olika bakgrunder. 

Vad gör ni rent konkret – hur ser verksamheten ut?

– Vi anpassar oss efter de behov vi ser. Vi har haft promenader, samtalskvällar för anhöriga till ungdomar med psykisk ohälsa, läxläsning för utlandsfödda, slöjd, musik- och poesikvällar – för att nämna några saker. Vi har mycket att lära av varandra när vi möts över olika gränser. En personlig favorit är vårt julfirande som vi har ordnat i samarbete med IOGT och konceptet Vit jul. Att kunna erbjuda en jullunch, lite sång och allmänt lugn och trevlig samvaro en stund kan betyda mycket för människor som av olika anledningar är ensamma under julen eller bara vill njuta av en fridfull stund.

Du säger att det kan kännas som ett långt steg in i kyrkan, kan du utveckla det?

– Jag kan ibland uppleva att kyrkan har fantastisk verksamhet, men inte alltid når ut. Det finns många sökare som letar efter en mening med livet men inte vågat närma sig kyrkan. I Vardagsrummet möter vi människor som inte hittar in i kyrkan och här är det enkelt att våga samtala om de stora livsfrågorna. Det är ett av benen för verksamheten: att samtala om tro och livsfrågor, det andra benet är kreativitet. 

Har ni haft några utmaningar sedan ni startade?

– Inte några större. En av glasrutorna blev krossade för några år sedan. Det är klart att det satte igång funderingar: »Vem har gjort det och varför?« Efter det har vi ett större trygghetstänk och är till exempel alltid mer än en ledare på plats. Men det har aldrig känts hotfullt. 

Vilka utmaningar har du mött personligen och hur har du överkommit dem?

– Jag är väldigt engagerad och vill att saker ska hända, jag är en »doer« helt enkelt. Jag hjälper till volontärt på olika håll 4–5 gånger i veckan – det är inte alltid så städat hemma hos oss… Ibland blir jag fartblind och tror att alla tänker som jag gör, men så är det såklart inte. För mig kan lösningar verka självklara, som hur ungdomar som hamnat i destruktiva miljöer ska kunna bryta med dem, men det är bra att vi alla tänker olika. Vi behöver kroka arm med varandra – kyrkor, föreningar, anställda, fritidsledare och polis. I stället för att skylla på någon annan och säga att det är er uppgift. Ibland vill jag ge upp, som när vi inte får bidrag vi sökt efter, men efter lite återhämtning är jag tillbaka på banan. 

Vad har du för råd till andra som vill engagera sig?

– Gå dit människor är och lyssna på vad de har att säga. Vi i kyrkan kan som sagt skapa en fantastisk verksamhet, och sen sitta och undra var alla är någonstans. Gå i stället ut och lyssna på behoven. Vad behöver ditt samhälle? Känner människor sig ensamma, behöver ungdomar hjälp med läxor eller något annat? 

• Della
• Twittra