Yonas Tesfaye satt i vardagsrummet i sitt föräldrahem. Hans mamma grät. »Se på dig själv, Yonas!« utbrast hon, »Du ser döende ut. Snälla, låt mig få se att du äter!« Yonas åt upp portionen med injera och sås. Konfunderad frågade han sin bror om han tyckte att han hade förändrats. »Skojar du? Dina kläder är hemska, du är dammig, du är alldeles smal i ansiktet.« Yonas trycker pekfingrarna i kinderna för att visa hur han såg ut, den där kvällen för 25 år sedan. 

– Jag märkte det inte då, men när jag ser foton från den tiden förstår jag varför min mamma blev så ledsen. Jag umgicks med gatubarn hela tiden och märkte inte förändringen – jag hade börjat se ut som dem. 

Yonas växte upp med sina föräldrar och fem syskon, samt några släktingar som bodde hemma hos dem, i norra Addis Abeba. Pappan arbetade på Mekane Yesus-kyrkans huvud­kontor och mamman hade fullt upp med att besöka människor i behov av kläder, mat eller sällskap.

– Ibland frågade vi henne: »Är det alltid någon som är sjuk i din bekantskapskrets?« eftersom hon ständigt hade någon att träffa eller hjälpa, säger Yonas.

Livet pågick i en triangel mellan hemmet, skolan och kyrkan: Entoto Mekane Yesus. Dit gick Yonas varje dag och stannade tills det blivit mörkt och hans pappa Tesfaye hämtade honom. I söndagsskolan pratade och skrattade Yonas i tid och otid, till ledarnas stora förtret, och i kören fann han vänner för livet. De gick på bibelstudier och började snart också studera Bibeln själva. En grupp om fyra – Yonas, hans bror Wubshet och vännerna Tariku och Eyasu – gick igenom Bibeln tematiskt. Ett tema, till exempel tro, kunde ta uppemot en månad av idogt läsande. Yonas menar att han som person är mer påverkad av Bibeln än av sina föräldrar. Samtidigt växte sig vänskapsbanden allt starkare. Kompisarna träffades dagligen, och varje kväll fann de sig själva ståendes utanför någons port, oförmögna att sluta prata.

När gänget nådde de övre tonåren förväntades de göra som alla andra i kyrkan: gå med i en bönegrupp, sjunga i kör eller bli ledare i söndagsskolan.

– Men vi hade andra tankar och funderade mycket på vad det innebär att tjäna Gud. Vi såg hur många ville stå på estraden, men Jesu undervisning handlar om något annat, säger Yonas.

Han betonar varje ord när han formulerar meningen han och hans vänner kom fram till:

– Att tjäna Gud betyder att vart än du går, göra Kristus synlig.

Vännerna erbjöd sig att ta ansvar för städningen utanför kyrkan, en uppgift som ingen annan ville åta sig. De torkade av stolar, sopade gården, plockade upp använda näsdukar och planterade träd. De anade att Gud gillade det dolda tjänandet. Det ingen vill röra vid, värderar Gud högt. Samtidigt frågade de sig om deras syfte och mål verkligen fanns innanför kyrkans murar. Vem delar evangeliet med människorna utanför?

Ivern brann i Yonas. Han visste att det fanns många som led i staden.

– Jag vet inte hur många gånger jag hade frågat min pappa om de hemlösa när jag såg människor sova på gatan eller leta mat i en container. Jag såg barn, mammor, pappor, unga killar och tjejer… Varför har de hamnat där? Varför får de ingen hjälp från staten eller kyrkan? Hur hade det varit för mig och min familj om vi bodde på gatan?

Yonas oro var stor och pappans försök till svar – »det här är gatufolket« – hjälpte inte. Han förklarade vidare att vissa har kommit från landsbygden och inte hittat någonstans att bo, medan vissa av barnen är föräldralösa. Yonas kunde inte släppa frågan och när han vände sig till kyrkan och undrade varför det inte fanns något arbete för de hemlösa menade man att det fanns andra fokusområden. Den diakonala hjälp som fanns var begränsad. Samtidigt vände sig majoriteten av de som evangeliserade inte till de fattiga, vilket krockade med vännernas bild av Bibelns Jesus. Jesu ord dröjde sig kvar i tanken.

– Ge kläder till dem som inte har några. Ge något till dem som svälter. Om de inte har mat, behöver du dela med dig. Därefter kan vi dela de goda nyheterna. Hur ska någon som är hungrig kunna lyssna till Guds ord? Han måste få mat först!

När Yonas och hans vänner frågade ledningen om de fick starta ett utåtriktat arbete i kyrkan blev svaret att de skulle tänka på det.

– Men medan de tänkte gick vi ut på gatan. Hur kan människor tro på Jesus om vi inte hjälper de fattiga?

Att ta sig till stadens centrum från utkanten där de växte upp var en stor sak på den tiden; i början visste de inte riktigt vad de gjorde, men snart var de tio vänner som tillbringade alltmer tid på gatan. Där luktade människorna illa, tuggade khat och rökte cigaretter – och allt var smutsigt. Unga killar levde i mindre grupper, sov under presenningar och hade hundar till sällskap och värme under kalla nätter.

– I början hade vi med oss bananer och bröd som vi bjöd på och försökte lära känna gatukillarna och deras situation. De undrade varför vi kom – de var ju föraktade av hela samhället, minns Yonas.

I början handlade samtalen om vilka dessa människor var, varifrån de kom och hur de hamnat på gatan.

Att röra sig i de stadsdelar där de hemlösa fanns sågs inte med blida ögon av gruppens föräldrar. Yonas var nästan aldrig hemma, och till hans mammas stora sorg hade han uppenbarligen påverkats av umgänget. Till slut blev familjerna så desperata att de bröt kontakten med sina barn.

– På ett sätt förstod mina föräldrar vad jag gjorde, men mest av allt var de rädda att jag skulle råka illa ut, berättar Yonas.

I kyrkan menade ledningen att ungdomarna borde anpassa sig till den befintliga strukturen – de sa åt dem att upphöra med verksamheten och hotade med att utesluta dem som medlemmar. Tonåringarna frågade sig: vill vi lyda våra ledare eller Bibeln? De valde att fortsätta arbetet.

Så småningom förbättrades relationerna till både föräldrar och kyrkan: familjerna började till och med stötta arbetet ekonomiskt. Åren gick och relationen till gatubarnen, liksom behovet av ekonomiskt stöd, växte, vilket föranledde grundandet av de två organisationer som till en början hörde ihop: evangelisationsarbetet Win Souls for God Evangelical Ministries och biståndsorganisationen Hope for Children Relief and Development Association. I dag drivs WSG och HCE separat, och Yonas ser också många andra förändringar jämfört med de första åren.

– När vi började hade vi ett gott hjärta men saknade erfarenhet och kunskap. Vi hade varken budget eller en tydlig plan, vilket gjorde arbetet till en stor börda, både ekonomiskt och känslomässigt. När vi hjälpte någon från gatan fanns det ingen målsättning kring hur länge personen skulle få vår hjälp, säger Yonas och exemplifierar: om en kille tas omhand av organisationen år efter år skapas ett beroende, när han egentligen skulle kunna arbeta och stå på egna ben. Dessutom kräver mångåriga stöd av den typen stora resurser, som hade kunnat användas till att hjälpa ännu fler. Därför ser man i dag till att skapa gränser för vilken typ av stöd man ger, och hur länge.

Även Yonas vardag ser väldigt annorlunda ut i dag jämfört med tonårens kvällar på gatan. Han har passerat femtiostrecket, har fru och tre barn, fint kontor och stort ansvar. HCE har 42 anställda och många olika projekt – flera av dem är förebyggande och riktar sig till fattiga familjer, barn och unga både i staden och på landsbygden. Yonas sitter bakom sitt stora, blanka skrivbord och jag frågar: Om mycket har förändrats, vad är då detsamma?

– Hjärtat. Om jag inte brydde mig om dessa människor skulle jag inte ha varit kvar i landet, säger Yonas vars syskon alla bor utomlands. Ett sinne för affärer finns tydligt i familjen, även hos Yonas.

– Många har tyckt att jag har varit dum, att jag hade kunnat tjäna miljoner om jag valt en annan bana. Att jag ändå inte kommer att kunna utrota fattigdomen eller de problem som finns.

Andra har pratat om Yonas egen familj, frun Addis och de tre barnen Eden, Shalom och Natan. Varför gör han inget som är till större hjälp för dem?

Även inom organisationen har det funnits utmaningar och i början av 2010-talet gjorde meningsskiljaktigheter mellan de dåvarande ledarna att Yonas funderade på att lämna arbetet.

– Men så såg jag barnen i vår förskola, eller mötte tjejerna som inte längre är fast i prostitution: »Sviker jag dem om jag slutar?«

På Yonas kontor står en stor canvas med en målning föreställande honom själv. En grupp flickor som tidigare levt i prostitution samlade ihop pengar och bad en konstnär måla av Yonas med symboler som ska visa att han varit som en förälder för dem. Vid en avslutningsceremoni fick Yonas tavlan som ett tack.

– När jag ser förändringarna i ungdomarnas liv blir jag uppmuntrad. Det är anledningen till att jag är här.

Det är söndag i de finare delarna av Addis Abeba och Yonas har varit ledig i dag tillsammans med frun Addis och deras tre barn. Efter gudstjänsten plockar de upp mig i sin bil. Yonas kör, pratar och gestikulerar samtidigt. Oavsett vad samtalet handlar om är de fattigas villkor ständigt närvarande i Yonas resonemang: hur påverkas de hemlösa?

Vi hamnar på ett café, barnen väljer varsin tårtbit och bjuder varandra och mig. Efteråt ska Yonas hämta bilen som står parkerad en bit bort. Vi andra står och väntar när en man i 50-årsåldern går förbi oss. »Snälla ge mig pengar, jag är en fembarnspappa och livet är väldigt svårt«, säger mannen som är uppenbart berusad. Efter lite tvekan ger Addis honom en slant. »Ta det här, men det är inte bra att du dricker«, säger Addis och tioåriga Shalom tittar ömsom på mannen, ömsom på sin mamma. Shalom har lika lätt till skratt som sin far och precis som Yonas i samma ålder har hon många frågor om de hemlösa. Yonas berättar senare att han försöker svara henne ordentligt: »Du äter tre gånger per dag, men det här barnet försöker kanske samla ihop 10 birr så att hon kan köpa bröd.«

Solen går snabbt ner över en stad i ständig förändring. Nya belysningar klär nya husfasader, Yonas berättar om reglerna kring dessa samtidigt som han skjutsar hem mig. Mycket har förändrats sedan han lämnade tryggheten i föräldrahemmet för att söka sig ut till de fattigaste på gatan. Men målet är fortfarande detsamma: att tjäna Gud. Att vart han än går, göra Kristus synlig. 

• Della
• Twittra