Klas och Ingrid Lundström har varit i tjänst genom EFS under flertalet år sedan 1982. När vi träffas hemma hos paret i idylliska Vattholma norr om Uppsala, var det en dag kvar innan de skulle gå i pension. Framtidsplanerna bekräftade dock att de inte hade lagt sig på latsidan för det. 

– Passionen har inte minskat, vi känner oss mer brinnande med åren, säger Ingrid Lundström.

Vattholma påminner om Astrid Lindgrens Bullerbyn, med röda små hus och trädgårdar som viskar om svenska midsommardrömmar. Här har Klas och Ingrid bott i 25 år och paret har för tillfället två inneboende. 

– Mohammed är en kristen konvertit som bodde hos oss ett tag, han kom till tro redan i Iran och döpte sig i Uppsala Domkyrka. Han förde sedan två afghanska killar till tro och i dag bor de hos oss. Att ha ensamkommande boendes hemma hos oss har varit en del av vardagslivet, berättar Klas. 

Klas och Ingrid träffades på en bibelskola i mitten av 70-talet och gifte sig 1979. Då hade de varit ute med Operation mission, Ingrid med båten Logos ett år i Sudan och Klas ett år i Egypten. Klas föräldrar var EFS:are och för Ingrid, som tidigare arbetade i Missionskyrkan, blev det naturligt att ansluta till rörelsen efter giftermålet. Tre år senare inledde de sitt gemensamma äventyr som missionärer i Tanzania. 

– Jag frågade EFS om det fanns ett sätt att förbereda sig på om man skulle vilja åka ut på mission, och då rekommenderade de att jag skulle studera teologi på Johannelund, säger Klas som under sin EFS-historia har varit verksam som missionär, lärare i teologi och senare lektor och docent på Johannelund. 

Efter studierna blev det en öppning i Mtwara i södra Tanzania, och på senhösten 1982 kunde paret resa dit. Efter språkstudier blev Klas också prästvigd av en tanzanisk biskop.

– De fyra första åren blev jobbiga men läro­rika. Det tog tid att lära sig språket och att bekanta sig med kulturen. Ekonomin i landet fungerade dåligt, det var brist på det mesta och svårt att resa, så vi var ganska begränsade i våra arbetsuppgifter. Vi skötte ett konferenscenter och höll kurser på plats i Mtwara, säger han. 

Ingrid summerar sina år inom EFS med följande ord: slit, men också mycket glädje. Utifrån berättelserna som paret delade, skulle tiden i Tanzania kunna beskrivas med just de orden. 

Ingrid hade en dramatisk förlossning 1983 och två veckor senare fick hon hjärnmalaria. Då sonen Samuel var ett år fick han en livs­hotande brännskada och reste hem till Sverige för vård.

Klas beskriver nästa period som ett välbehövligt år av återhämtning. De reste till USA där Klas bland annat läste missionsvetenskap på Fuller Seminary i Los Angeles. 

– Det var en underbar tid och speciellt kul med tanke på att flera EFS-präster har studerat där, säger han. 

Väl tillbaka i Sverige, fick de förbön av en vän som inte hade en aning om problemen med malaria. 

– Hon fick en märklig bild där hon såg ett nät som gick igenom och runt hela min kropp och alla organ. För mig blev det ett tydligt tilltal, det var precis som om Gud sa: »Ingrid, de mänskliga myggnäten har inte kunnat beskydda dig, men nu ger jag dig mitt beskydd – mitt myggnät«, säger Ingrid.

Ingrid som hade haft malaria cirka 20 gånger på fyra år, fick det aldrig mer när hon kom tillbaka till Tanzania. Resterande sex år tillbringades i Kidugala där Klas undervisade i teologi på ett prästseminarium.

– Nyår 1988 var vi tillbaka och jag undervisade främst i troslära och etik. Jag fick skriva mina egna läromedel med tanke på att det inte fanns så mycket litteratur på swahili, berättar Klas och visar upp ett exemplar av en lärobok som han har skrivit. 

Vistelsen i Kidugala var välsignad och Klas minns speciellt en helg då han och en tanzanisk medarbetare blev kallade att resa ut på Usanguslätten några mil nordväst om Kidugala. I början av 1990-talet var det en genombrottstid för massajmissionen och flera hundra hade kommit till tro. 

– Flera grupper i olika åldrar hade beslutat sig för att döpa sig. Med sång och glädje satt de en hel dag och väntade på att vi skulle komma, det var häftigt. Den dagen döpte vi 52 personer på fyra platser. 

Kyrkan växte snabbt och det var en påtaglig brist på utbildade ledare, och seminariets kapacitet räckte egentligen inte till för att utbilda alla. Klas ägnade därför en stor del av tiden till att undervisa och utrusta ideella ledare.

– Många ledare hade inte mer än den undervisning de fått vid sin konfirmations­läsning. Därför startade vi Theological Education by Extension (teologisk utbildning på distans) som var ett treårigt program för lokala ledare i kyrkan. Det växte till ganska snabbt. När vi reste till Sverige var det bortåt 500 som gick programmet och det fortsätter än i dag i stiftet, säger han. 

Efter viloåret i USA fick Ingrid ett tilltal där Gud berättade att Han ville använda hennes händer.

– Gud ledde mig till byns sjukstuga där jag tillsammans med en äldre bibelkvinna hade andakter, bad för sjuka och smorde dem med olja. Det blev också mycket diakonalt arbete. Aidsepidemin började drabba Tanzania i början av 1990-talet och vi kunde se det tydligt i vår by.

När det var dags att lämna Tanzania hade Ingrid med sig en ryggsäck full med erfarenheter, insikter och skratt. Väl tillbaka i Sverige trodde Ingrid att resan som missionär var över.

– Vi är otroligt glada för tiden i Tanzania. Det som hände i Sverige efter Tanzania är dock det som känts viktigast. Tanzania blev snarare en förberedelse för vad vi gick in i här på hemmaplan. 

På bordet i vardagsrummet har Ingrid tagit fram en stor Sverigekarta där hon har markerat föreningar och församlingar som hon har besökt under sin tid som inspiratör och utvecklingskonsulent på EFS sedan 2007. Totalt 350 besök ute i landet räknar hon det till, mestadels på helger. 

– Jag har fått stor kärlek för våra EFS-sammanhang. Det finns många eldsjälar i EFS och det finns en längtan att göra mer, samtidigt som det finns mycket trötthet. Man kan aldrig räkna bort en enda förening. Ibland har jag tänkt »Åh, bara sju medlemmar«, men efter att ha mött församlingsmedlemmarna har jag fått tänka om. Jag har träffat bönemänniskor och fått ta del av nya tankar där församlingar bjuder in till annorlunda samlingar – det är ovärderligt, säger hon. 

Det finns två hjärtefrågor som Ingrid brinner för: att inspirera till Sverigemission och att uppmuntra till bön. Under vårt möte tog hon med oss till den mest intima platsen hon har i livet, en plats där hon samtalat med Gud många gånger. 

– Mitt liv har alltid varit en koppling mellan grustaget och resor i landet. Jag har alltid haft Sverigekartan framför mig. Jag har levt, andats och bett över den.

Grustaget, som i dag alltmer blivit en igenväxt skogsplantering, är Ingrids bönekammare. Vi vandrade genom ett område som ligger på fem minuters avstånd från huset i Vattholma. Vi passerade olika ställen som Ingrid har uppkallat efter diverse böneämnen och platser. 

– Ibland kan vi bli så effektiva i vår tjänst för Gud så att vi tappar relationen med Gud. Det har alltid varit en utmaning i mitt liv. Jag vill uppmuntra lekfullheten i bön och att bönen kan se ut på olika sätt. För några år sedan upptäckte jag att platsen fanns på en orienteringskarta med namnet Kapellhagen och att det funnits ett kapell där redan på 1300-talet. För mig blev namnet också ett tilltal. Vi kommer alla förr eller senare in i »grustag« i våra liv, frivilligt eller ofrivilligt. Men Gud kan göra kapellhagar av våra livs grustag, säger Ingrid. 

Medan Klas har fått rusta studenter och framtida ledare, kan Ingrids roll beskrivas som evangelisten som möter människor på plats. Förutom EFS-tjänst har hon också rest som inspiratör för Alpha i Sverige och haft Alphakurser på försvarets högkvarter i Stockholm.

– Jag har tre ledord som jag har utgått ifrån när jag har träffat föreningar och församlingar: uppmuntra, utmana och utrusta. Jag brukar prata om 360 graders lyssnande: att lyssna in samhället, församlingen och att lyssna in Gud. Det finns en stor andlig längtan i vårt land. Vi vet att nästan 50% av Sveriges befolkning uppger att de ibland ber. Endast cirka 20% betecknar sig som ateister. Utmaningen för oss som kyrka är att nå ut till sökare, att våga tänka utanför boxen, våga lämna det invanda utan att göra avkall på innehållet.

Även om Ingrids arbete mest har handlat om möten med människor, har hon fått sträcka sig utanför sin bekvämlighetszon. 

– Jag är ingen modig person. Det har alltid kostat på att våga ställa mig inför folk. Det är den inre kallelsen, relationen till Gud, som fått mig att våga ta de här stegen. 

Just att sätta sin egen bekvämlighet åt sidan är något som Ingrid vill utmana kristna i Sverige att göra. 

– Jag vill uppmuntra till att våga ta steg i vardagen, i det lilla, i det enkla. Våga tro att Gud kan använda oss som vi är. Om vi gör vår del så gör Gud sin del. Och min erfarenhet är att Gud alltid tar den svåraste delen. 

Medan Ingrid längtar att koppla församlingen med sökande och kyrkoovana, har Klas fyllt bokhyllan hemma i Vattholma med böcker om församlingsutveckling. 

– Jag känner mig peppad av att läsa och brukar läsa en bok i veckan ungefär. Det handlar om att hitta juvelerna som kan utmana våra studenter. Jag drivs av att se studenter upptäcka och få nya förmågor, kunna formulera sig och argumentera. Det är en grund om man ska bli präst, pastor eller förkunnare, säger Klas.

I talande stund samlade Klas in material till en ny bok som avhandlar församlingsutveckling. Bland en av hans senaste böcker, skriven tillsammans med ett 20-tal andra författare, hittar vi Det stora uppdraget som handlar om EFS missionshistoria. 

När vi träffades en solig dag i juni var det Klas näst sista arbetsdag som anställd, ändå berättade han om den kommande höstens kurs. 

– I september startar Johannelund en gemensam utbildning tillsammans med Teologiska Högskolan i Stockholm. Det är en utbildning för präster och pastorer som är ute i tjänst. Det har varit kul att ta fram nya koncept och kursplaner och det blir spännande att dra igång denna. 

Vikten av att fullfölja ett påbörjat projekt blir tydlig, och både Klas och Ingrid vägrar att kavla ner ärmarna när arbete kvarstår. Ingrid nämnde ett seminarium vid namn »passionerad pensionär« som en passande beskrivning på det nya kapitlet. 

– Det ligger något i uttrycket »passionerad pensionär«. Jag vill gärna fortsätta att inspirera för Alpha. Det ser jag fram emot som pensionär, säger Ingrid. 

• Della
• Twittra