Täljehallen i Södertälje kläddes, i stället för sin sedvanliga basketutrustning, i årskonferensens färger. Sporthallen var uppfylld av ledorden Älskad Rustad Sänd och feststämningen fångades upp av de tygvepor som ramade in lokalen. På golvet stod 74 bord utplacerade där fem, sex personer samlades kring vardera. Så firades det gudstjänst.

Syftet med den annorlunda möbleringen var att öka mötet mellan människor, snarare än ett gudstjänstfirande från scenen. Kring borden gavs tillfälle att samtala om bibeltexter, be för varandra, träffas över generationsgränser och dela med sig av sådant Gud gjort i ens liv.
– I fredags delade vi livet och i dag delade vi bönen med dem vi satt med kring borden, det tycker jag har varit riktigt härligt! Det blir ett möte med varandra och med Gud, på ett annat sätt än i de vanliga bänkraderna, berättar Henrik Näslund, distriktsföreståndare i EFS Norrbotten.

Att gudstjänsterna firats runt bord väcker olika tankar. Här samtalar Henrik Näslund, Elisabeth Sandlund, Arvid Perbo, Hans Dahlén och Jennie Hallgren om sina erfarenheter av gudstjänstgemenskap.

Budbäraren lät Henrik, tillsammans med Jennie Hallgren, Elisabeth Sandlund och Hans Dahlén, samtala om gudstjänstutformningen.
– Det är uppenbart att någon har tänkt till, det var inte bara bord för syns skull utan de användes, säger Elisabeth Sandlund från S:ta Clara i Stockholm.
Samtalet fortsatte där åsikter delades och de var överens om att när så många människor samlas till en gudstjänst måste alla bjuda till och kliva ur sin bekvämlighets-zon. Att hitta en gudstjänstform som ingen stöter sig med är omöjligt, menar de. Däremot råder delade meningar kring vad som främjar tillbedjan och vad som stör.
– För mig kan kör eller orkester i ett möte bli show, för andra är det ett lovsångsband, säger Jennie Hallgren, präst i EFS i Vikbolandet.
– Att sitta vid ett bord med fem andra som du kanske inte känner tycker jag kan göra det svårt att fokusera, jag är van vid att kunna rikta blicken mot altaret. Det är viktigt vart vi fäster blicken, även om Gud förstås finns överallt, säger Hans Dahlén, som nyligen börjat sin prästtjänst i EFS-kapellet i Lund.
– Jag personligen älskar lovsång, men har hört vänner som beklagade sig över att vi inte fått sjunga Med Gud och hans vänskap på det vanliga sättet. Den nya varianten är fin, men här är massor av människor som sjungit den gamla varianten gång på gång så varför kan vi inte fortsätta göra det? säger Elisabeth, som refererar till sin arbetsplats på tidningen Dagen där lovsång alltid varit ett känsloladdat debattämne.

Utifrån sina tidigare erfarenheter av gudstjänstfirande gemenskaper gled samtalet vidare. Avslutningsvis sa Henrik:
– Jag uppskattar hur bönen har fått ta plats i mötena på ett fint sätt. Det gör något i lokalen när vi är så många som ber, så, det skulle jag definitivt ha kvar.

Vi har ett fokus: Ännu ett år fanns ett Jesus- och missionsfokus, det som är vårt hjärta och vår kallelse. Jag känner en djup tacksamhet till alla som på olika sätt bidrog till att än en gång göra en årskonferens, och ett 150-årsjubileum, som siktar framåt, samt att få använda vår folkhögskola Hagaberg.

Vi är med i Guds världsmission: Under tre dagar fick vi bjuda samman syskon från fem mycket olika länder och kyrkor – och avsluta med jubileumssymposium och middag. I vår gemenskap växte en djupare ömsesidig förståelse och kärlek fram. Gästerna satte färg på konferensen och jag vet att de tog med sig många intryck hem att använda sig av.

Vi vågar: Borden som vi satt runt och samtalade kring, live- och filmpresentationerna av vad vi ser Gud göra i olika sammanhang, sång på spanska och arabiska med inspiration från det mångnationella arbetet i Västerås och den proffsiga webbsändningen där tusentals deltog på distans är för mig tecken på detta. Det är rätt att våga pröva nytt även om allt inte blir hundraprocentigt. Med hjärtan inställda på Guds möjligheter och vilja att vara delaktig så går det fint.

Vi går vidare: Vi var något färre än jag hoppats på. Webbsändningen kanske lockade någon att slippa sitta ett antal timmar i Stockholmstrafiken. Trots detta nådde insamlingen en halv miljon kronor liksom i fjol i Västerbotten, tack vare möjligheten att swisha in missionsmedel. Vi har ett fokus på yngre generationer och har tagit en del steg i rätt riktning. Vi behöver kanske lyckas överbrygga lite mer till de mer mångåriga EFS:arna när det gäller den kära sången och lovsången, men Stiftelsen måste få barn, annars dör hon, som det sades för hundra år sedan.

Med anledning av missionsjubiléet inleddes årets konferens med Partnerkonsultation. De internationella gästerna anlände i omgångar till ett Sverige klätt i spirande vårskrud. Deltagarna kom från Eritrea, Malawi, Etiopien, Tanzania och Indien. Glädjen över att samtliga fått visum var stor.

De tre dagarna följde konferenstemat Älskad Rustad Sänd och mycket tid lades på gemensam bön och bibelläsning. Samtal över nationsgränserna var också ett stående inslag där frågor gällande hur vi kan stötta och styrka varandra gav utrymme för nya idéer. Även gamla satsningar fick åter ny betoning och samtliga gav uttryck för en längtan efter fler utbytesprogram för ungdomar mellan våra kyrkor. Att hitta nya vägar för evangeliet genom exempelvis sociala medier och internet var också ett ämne som berördes. Biskop Joseph Bvumbwe var en av tre representanter från den Evangelisk-lutherska kyrkan i Malawi. Alltsedan han besökte Sverige för första gången 1986 har det blivit många besök och konsultationer, inte minst i Svenska kyrkans regi.
– Mycket har förändrats, konferenser som denna samlar inte lika många som för 25 år sedan, men det gläder mig att EFS står fast vid i sin kallelse och i sin uppgift, säger han.

Varför var det viktigt att delta i konsultationen?
– Den är en uppmuntran. Vi får inte glömma att vi fått det glada budskapet från er, i vårt fall via Tanzania, men det kom ursprungligen med era missionärer. Nu har Gud vänt sig till Afrika så även om evangeliet går tillbaka hos er så växer kyrkan hos oss. Vi ser fortfarande ungdomar hos er som talar om Jesus med kärlek och övertygelse. Det ger hopp. Allt är inte förlorat. När vi kommer samman uppmuntrar vi inte bara varandra – vi lär oss av varandra. De faktorer som i dag påverkar kyrkan i Sverige kan imorgon komma att påverka oss. Detta gör att vi måste lyssna och lära, men också förbereda oss inför det som kommer.
Biskop Joseph förtydligar att han också kommer för att ge EFS och Salt sitt stöd och uppmuntran.

På vilka områden ser du att vi kan hjälpa varandra?
– Vi lever i en global värld, de utmaningar vi möter delar vi, klimatförändringarna är ett bra exempel på det. Även de teologiska utmaningarna är samma. Hur ni hanterar dem, hur er trosresa utvecklas, blir också en läxa för oss. För att fokusera på globaliseringen, dess utmaningar har påverkat alla livets områden; familjen, skolan, arbetslivet och församlingsgemenskapen. Vi kan inte stoppa huvudet i sanden eller fly från förändringarna. Vi måste lära oss hur vi ska hantera situationen och samtidigt förbli trogna evangeliet. Det är lätt att glömma vår roll som kristna när dessa utmaningar blir överväldigande. För att stå fasta i vår kallelse behöver vi stödja och förmana varandra att förbli i ordet, bönen och gemenskapen. Om vi negligerar varandra så förlorar vi hoppet. Om vi står enade i Guds ord så kommer den tid vi lever i nu och dess utmaningar att passera, men kyrkan stå kvar.

Hur kan vi mer specifikt stödja er?
– Vi i södern upplever hur kyrkan växer men vi saknar ofta de ekonomiska medlen att möta detta. Bara en så enkel sak som att ordna en mötesplats för en församling kan var ett oöverstigligt hinder för oss, för vi saknar ofta medel. Hur kan människor se och uppleva Guds kärlek om de ständigt lever i nöd och fattigdom? Vi behöver varandra – vad ni behöver kanske finns hos oss och vad vi saknar kan ni hjälpa oss med – vi lever i ett ömsesidigt beroende.