Konferenstonen håller i sig: Jesus och Mission. Vi håller en kurs som jag stolt och tacksam för. Gedigna gudstjänster. Viktiga seminarier. Fina bönepass. Härliga konserter. Matköer. Glada möten. Många som är tacksamma för konferenserna. Samtidigt bär jag på saker kring konferensen och EFS framtid som leder till bön och eftertanke:
Barnen och de unga. Skattengudstjänsten för alla åldrar på söndagen gav en härlig och samlande avslutning. Jag mötte barn som var glada över sin konferens, mycket beroende på det ledarna gav. Vi firade Salts 10-årsjubileum och ungdomskonferensen samlade hyfsat många. Ändå funderar jag på hur väl gudstjänsterna svarade mot vårt mål att möta ungdomar och unga vuxna? Rätt få var där – och hade fler känt sig hemma? Vi är många som har gråa hår. Hur många är med på årskonferens om fem eller tio år? Jag frågar mig om vi tar vårt eget mål att göra konferensen tillgänglig för unga och nya i EFS på allvar? Jag har inga enkla svar men vi behöver fundera kring både innehåll och former. Är de relevanta för vardagen, blir vi rustade? Hur ökar vi delaktigheten? Vad krävs för att Salt ska vilja ha konferens tillsammans med EFS? Klarar vi att ordna konferenser med hjälp av så stora frivilliga insatser?
Bibelåret. Det fanns en hel del bibelinslag: bibelstudium och predikan, vid stationer i hallen, i seminarier. Men fick bibelåret genomslag? Det försvann lite i våra många goda ambitioner för konferensen? Vi behöver verkligen bibelår, för vårt förhållningssätt till Guds ord avgör så mycket av hur vi utvecklas som lärjungar och som rörelse. Jag känner nöd för både bibelanvändning och bibeltillämpning i EFS.
Missionsuppdraget. Vi hade en härlig internationell missionseftermiddag, liksom seminarier och kvällscaféer. Alla skulle behöva få detta! Vid nästa års 150-årsjubileum ska förstås ”yttremissionen” prägla helheten. Fredagen med fokus på ”Messy Church” (rörig kyrka för alla åldrar), arrangerad tillsammans med Luleå stift, var bra. Kyrkoherdens välkomsthälsning där han gladde sig över samarbetskyrkorna värmde.
Svenska kyrkan funderar över medlemstapp, svårigheten att verkligen finnas överallt, nödvändigheten att bygga församlingen som relation, vikten att engagera ideella krafter, den allt svagare kunskapen om tron och kyrkans uppdrag som mission och re-evangelisation. Vi får trevare från olika håll kring vad EFS kan bidra med. Vad skulle hända om vi i EFS mer självkritiskt, radikalt, utgivande och osjälviskt frågade oss: hur kan vi på vår plats göra något i samverkan med kyrkoförsamlingen? Jag vet, kyrkan vill inte överallt. Jag vet, vi bejakar också de självständiga EFS-sammanhangen. Jag vet, hur ska vi orka? Men ändå: Kan väckelse och folkkyrka skapa en ”Messy Church” där nya människor kommer inom hörhåll för evangeliet? Där det bästa i EFS och det bästa i kyrkan befruktar varandra? Kan det ske att vi ser utmaningen i vitögat och blir desperat beroende av Andens kraft och modigt går över gränser och fördomar?
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet