Den 1 januari 1973 skedde en katastrof i Sverige. Då ändrades våra almanackor så att måndagen blev veckans första dag. 

För, vilken är den första dagen Adam och Eva upplever? Vilodagen! Evangelium och nådens saliga livsrum stod redo vid deras första andetag. När de slog upp sina ögon var allt redan färdigt. De behövde inte skapa sina egna liv. De behövde inte försöka slipa på sina varumärken och göra sig ett namn, de inbjöds att stiga ut i lustgården och njuta av kvällspromenaderna med Gud i den svala kvällsvinden. Det börjar inte med utgivande och prestation utan med mottagande och vila – i förtröstan på Guds godhet. Utifrån denna nådens utgångspunkt kunde de sedan förvalta Guds skapelse, leva kreativt, vårda, älska, leda och skapa.

Kyrkans främsta uppdrag är inte mission eller evangelisation utan tillbedjan. Det är när vi vilar hela vår livstyngd mot Guds fullbordade verk som vi kan tjäna utan stress, utan att bli utbrända, utan att bli modfällda om resultaten uteblir. Därför är söndagen veckans första dag. Där vår livsluft inte genomsyras av vad vi ska göra för Gud, utan av att ta emot det Gud har gjort och vill ge. Alltför många gånger går vi från gudstjänsten med orden »måste« och »borde« genljudande i vår själ. Vi är som folkmassan som frågar Jesus: »Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?« Jesus svarade: »Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt« (Joh 6:28–29). Vad ska vi göra? – Detta är Guds verk!

Att envist lära sig anpassa sig till nådens verk och tillbe Gud bygger inte på att Gud känner sig konkurrensutsatt, utan har sin grund i att ett liv i tillbedjan är det högsta goda. »Många säger: ›Vem kan ge oss lycka?‹ Herre, låt ditt ansikte lysa över oss. Av dig har jag fått en större glädje än de som fått korn och vin i mängd. Jag lägger mig ner i frid och sover. Du, Herre, låter mig bo i trygghet« (Ps 4:7–9). Det är därför varningarna mot självrättfärdighet och avgudadyrkan är så skarpa. Den formen av tillbedjan och tro krymper våra liv och kommer alltid förr eller senare leda till personlig konkurs. Därför börjar veckan med söndagen där vi i gudstjänsten kalibrerar vårt hjärtas kärlek till att söka det liv vi djupast sett längtar efter.

Genom synden lever vi tyvärr i bristens tomrum. Vad vi gör med denna brist avgör vår salighet. Magnus Malm skriver i sin bok Ett hjärta större än världen: »Bristen och fattigdomen har aldrig ett egenvärde, är aldrig ett mål. Dess goda verkan är att öppna oss maximalt för Gud, källan till liv och all godhet. Inte för att vi ska avstå från det goda i livet utan att befria oss från alltför små rikedomar, som krymper våra hjärtan och gör oss hårda och defensiva mot Gud och människor. Endast den som lossat sitt krampaktiga grepp om sina egna skatter har öppna händer till att ta emot Guds oändligt mycket större godhet.«

Adam och Eva fick uppleva att på deras första dag leva med öppna mottagande händer. Men här står den andliga kampen. Är Gud god och värd min tillbedjan? Eller börjar veckan med måndag där allt handlar om mig, och där Gud på sin höjd blir min snuttefilt? Magnus Malm igen: »Tror jag att Gud verkligen är god? Tror jag att han vill mig väl? Om jag skulle överlämna mig åt honom, kommer mitt liv då att bli rikare och mer meningsfullt, eller skulle det bli torftigare? Skulle jag bli mer mig själv om han fick forma mitt liv, eller skulle jag bli mindre mig själv? Om svaret är det sistnämnda: Hur ser jag egentligen på Gud? Hur ser han på mig?«

C S Lewis skriver i sin bok Kan man vara kristen: »Det är faktiskt så, att om vi begrundar de oblyga löften om belöning och det häpnadsväckande slag av belöning som utlovas i evangelierna verkar det som om Herren tycker att våra begär snarare är för svaga än för starka. Vi är halvhjärtade varelser som nöjer oss med lite drycker och sex och ambitioner när vi blir erbjudna oändlig glädje – ungefär som när ett okunnigt barn vill fortsätta att baka lerkakor i sandlådan därför att det inte kan föreställa sig vad ett erbjudande om en semester vid havet innebär. Vi blir alldeles för lätt tillfredsställda.«

»Vårt hjärta är oroligt, O Gud, till dess det finner vila hos dig«, sa kyrkofadern Augustinus. Om vi är skapade för tillbedjan och gemenskap med Gud, är det bara när vi lever i harmoni och samklang med skapelsen Herre som våra hjärtan fylls av en glädje som går bortom stundens njutningar. Söndagen är den första dagen i veckan; allt är färdigt. Utifrån detta faktum får vi luta hela vår livstyngd mot nådens och vilans grund. 

• Della
• Twittra