Det går att göra skillnad

Efraim Jovlunden har gjort det till sin livsuppgift att prata om psykisk hälsa med ungdomar. Genom interaktiva föreläsningar fångar han deras uppmärksamhet och hjälper dem att öppna sig om svåra ämnen. Men hans väg hit har varit kantad av utmaningar.

Ungdomarna strosar i grupper genom de tegelklädda korridorerna på Mörbyskolan upp till aulan på tredje våningen. Det hörs pulserande musik från dörrarna och lokalen är helt nedsläckt, förutom några strålkastare som är riktade mot scenen. Jag sätter mig längst bak i sällskap med tre tonårstjejer som är öppet missnöjda över att behöva lida igenom en tre timmar lång föreläsning. Men läkaren Efraim Jovlunden är van vid en svårimponerad publik. Han har sedan ett år tillbaka hållit i föreläsningen Snacka om sjukt! för högstadie- och gymnasieelever, och vet hur man får igång skolungdomarna.

– Plocka upp era telefoner, vi ska börja med ett online-quiz och se vad ni gillar bäst – Pepsi eller Cola, säger han och vips har han åttondeklassarnas uppmärksamhet.

Under föreläsningen varvar han medicinska fakta med tävlingar, konfettikanoner och samtal om symptom och suicid. Efraim har ett viktigt mål med det han gör – att få barn och ungdomar att prata om psykisk hälsa. Jag möter upp Efraim efter föreläsningen för att höra mer om varför han gör det han gör.

– Jag är uppvuxen i ett kristet, tryggt och välfungerande hem utan en massa bråk eller droger. Men jag var väldigt stressad och hade prestationsångest. Jag tävlade i löpning men slutade, delvis för att jag blev så stressad att jag kunde spy innan tävlingar. Jag lärde mig inte att prata om och bearbeta mina egna problem och stängde det mesta inne.

På gymnasiet bestämde sig Efraim för att bli läkare för att kunna hjälpa människor. I samband med studier och jobb fick han många möjligheter att vistas utomlands, och som 27-åring åkte han till Uganda som medicinsk chefsläkare för ett företag som arbetar för att göra vård tillgängligt i Östafrika. En helt vanlig arbetsdag på ett sjukhus stod han och pratade med en yngre kollega ute på gården, när en man skrek åt Efraim att komma in till förlossningen. Det var fullt med folk i salen och en 25-årig höggravid kvinna hade drabbats av hjärtstopp. 

– »Du är äldst – gör det« sa en sköterska och la en skalpell i min högra hand – hon menade alltså att jag skulle göra ett akut kejsarsnitt. Jag är inte kirurg och hade aldrig gjort ett kejsarsnitt förut men det jag lärt mig på läkarutbildningen for igenom huvudet: »Jag har fyra minuter på mig att få ut barnet och jag vet hur jag gör det.« Precis när jag skulle gå fram kom en av kirurgerna på sjukhuset in i salen och tog över. Både barnet och mamman dog och det var en enorm tragedi. Jag bröt ihop och kunde inte sluta tänka på min 25-åriga fru Josefin som var gravid hemma i Sverige.

Efraim bestämde sig för att inte berätta om händelsen för någon och allra minst för sin fru, som han inte ville oroa i onödan. När han väl var hemma i Sverige och de skulle åka in till förlossningen för att ta emot sitt första barn, började han känna sig yr. Josefin fick lustgas och ju längre in i förlossningsdimman hon kom kunde Efraim bara tänka på mamman och hennes förlorade barn i Uganda. Han sprang in på en toalett och spydde – och fick en fullskalig panikångest­attack.

– Sköterskan frågade vad som var fel, och för första gången berättade jag för någon vad som hade hänt och bröt ihop. Resten av förlossningen påminde sköterskorna Josefin, men lika mycket mig, att andas. När vår dotter kom ut var hon en total ängel och vi gav henne namnet Ewy, vilket betyder liv. För mig blev hon ett vittnesbörd om livet i jämförelse med all död jag sett som läkare – och jag har sett mycket död, som många gånger varit kopplad till psykisk ohälsa. 

Efraim fortsätter:

– Jag minns när jag som 20-åring skulle konstatera ett självmord där en man skjutit sig med ett hagelgevär. »Är det här verkligen på riktigt?« tänkte jag. I Sverige tar en människa livet av sig var sjätte timme och den psykiska ohälsan är större än den någonsin varit. Det finns så många som behöver hjälp men som inte ber om det. Vi behöver snacka om det vi går igenom – förstå skillnaden mellan att vara sjuk och att leva livet så som det ska vara. Vad skulle hända om vi hade bottnat i det och faktiskt vågat be om hjälp? Det är klart att inte all död kan förhindras för att vi pratar, men många av de dödsfall som orsakas av psykisk ohälsa hade kanske kunnat stoppas. 

Efraim träffar många barn, unga och föräldrar som kommer till honom med problem som de tror är kroppsliga, men som Efraim i hög utsträckning menar bottnar i stress, ångest, ensamhet och psykisk ohälsa. Han funderade på vad som kunde göras åt allt detta – när han en tidig morgon vaknade med en dröm. Det var 04.30 den 11 juli 2020. 

– Jag skrev ner drömmen som en projektplan och mejlade den till min lillebror Johannes. Där hade jag bland annat skrivit: »Jag tror inte att det finns någon undervisning om detta i skolan. Jag tror att vi kan spara tid och resurser från sjukvården. Jag tror att vi kan hjälpa barn och unga och jag tror att det här går att göra större än bara i Linköping.« Det händer ganska ofta att jag får idéer och drömmar som jag skickar till honom, och nio av tio ratar han. Men den här idén var det bästa jag hade kommit på hittills, sa han. 

Efraim vågade satsa och fick hjälp att ta fram svar på 65 frågor om ungdomars psykiska hälsa från en vän som arbetar i riksdagen. Han tillbringade sedan det kommande året med att prata med elevhälso­team, läkare, kuratorer och riksdagspolitiker för att få en bild av hur det ser ut på de svenska skolorna. Efraim ser stora utmaningar i att elever känner sig ensamma i sina problem och att de lever stora delar av sina liv online. 

– Det är jättetydligt att vi jobbar reaktivt inom svensk elevhälsovård – alltså att vi släcker bränder när ungdomar mår dåligt, och det är viktigt, men vi behöver jobba mer förebyggande. Man kan snacka och snacka men om ingen lyssnar är det inte till någon nytta. Därför är en av grundpelarna att föreläsningen är upplevelsebaserad. Det ska vara roligt, spännande och interaktivt. 

– Jag illustrerar hur vi människor kan må genom att kasta en studsboll, en apelsin och en vattenmelon i golvet. Jag använder mig av en micro och poppar popcorn för att visa hur stress påverkar oss. Tanken är att göra det så konkret som möjligt, och att vanliga föremål i vardagen ska påminna dem om att ta hand om sig själva. 

Efter mycket förberedelse testade han kortare föreläsningar på 20 minuter på några olika elevråd. Den första riktiga föreläsningen höll han för en skola i Linköping för drygt ett år sedan. Samma morgon vaknade Efraim återigen tidigt, satte sig med en macka och ett glas juice och stirrade ut genom fönstret.

– Jag brukar alltid bli nervös inför sådana här saker, men jag kände en enorm frid och ett lugn som jag tror kom från Gud. »Det är nu det startar«, tänkte jag, och friden jag kände har följt mig sedan dess. Visst har det varit stressigt, men jag har faktiskt chans att göra skillnad.

Efraim är beslutsam, målinriktad och lyssnar inåt. Han har lagt närmare två tusen timmar på förberedelser till Snacka om sjukt!, och den tiden verkar ha gett resultat. Återkopplingen han har fått på föreläsningarna har varit över all förväntan. I slutet på varje föreläsning får ungdomarna göra en snabb utvärdering på mobilen. Där har han fått svar som beskrivit att detta är det bästa de gjort i skolan i hela sina liv, att de förstår att de inte är ensamma om sina känslor, och att de har fått hoppet tillbaka. 

– Det har funnits många utmaningar på vägen, alla har inte stått med öppna armar och en hel del kollegor har varit skeptiska. Jag har fått ta en del skit och vissa har tyckt att jag borde göra annat med min tid. Det här har aldrig gjorts förut, och inom den akademiska världen vill man ha resultat innan man agerar. Men jag tänker inte sitta och vänta på att barn och unga ska må bättre. Att gå mot strömmen kommer alltid att ifrågasättas. 

Efter en av Efraims föreläsningar gjorde elevhälsan på skolan ett inlägg på sociala medier, där de uppmuntrade de elever som behövde någon att prata med att besöka dem måndagen efter. En elev som hade varit på föreläsningen skrev då till skolans konto att hon tänkte på döden dygnets alla timmar och att hon inte orkade leva längre.

– Kuratorn på skolan såg detta och fick panik. Det hela slutade med att rektorn ringde elevens pappa, som åkte hem från krogen och avstyrde ett självmordsförsök. Den här ungdomen lever idag och jag tror att det är av tre anledningar. Dels att det finns personal, vård och föräldrar som gör vad som krävs, dels för att skolan satsade på förebyggande åtgärder för psykisk hälsa, men framför allt för att den här ungdomen förstod vikten av att snacka med någon.

Under hösten kommer Efraim inte bara att möta närmare 15 000 elever, men också många av deras föräldrar, i en anpassad föreläsning som sker kvällen innan skolföreläsningarna. I framtiden hoppas han kunna ta fram material till elevhälsoteamen som skapar en röd tråd om psykisk hälsa genom skolgången. Han pratar om verksamheten som »en rörelse« och säger att det går långt mycket bättre än han vågat hoppas på.

– Jag läste nyligen projektplanen som jag skrev för fyra år sedan och insåg att wow – det här blev som jag ville, men det finns ännu större potential. När man väl börjar måla tavlan eller lägga pusslet blir bilden tydligare. Så är det verkligen nu – drömmen blir klarare. Kanske jobbar jag heltid med detta inom några år? Vågar man inte drömma stort händer det inte så mycket, tror jag. Kan vi alla svara på frågan: »Hur mår du?« på riktigt, går det nog att göra skillnad.
På riktigt!