Teologi

När Gud gömmer sig

Varför döljer sig Gud ibland för oss? Teologen Tomas Nygren skriver om »objekts­permanens« – förmågan att lita på att en person finns trots att den inte syns.

En tittutlek är extra fascinerande och skrämmande för ett litet barn. Det lilla barnet tror att det som inte syns inte finns. Vi har alla sett små barn som blivit helt förtvivlade när föräldern försvunnit ur blickfånget. En trettonåring däremot är måttligt intresserad av tittutlekar, och blir inte rädd när mamma inte syns.

Förmågan att förstå att människan som gömmer sig bakom gardinen är kvar fast hon inte syns kommer vanligen någon gång vid 3–4 års ålder. Denna förmåga kallas »objektpermanens« och skapar en trygghet för det växande barnet. När föräldrarna till exempel lämnar barnet hos en barnvakt upplevs det inte farligt. Barnet vet att föräldrarna finns kvar fast de inte kommer att synas på ett tag och litar på att de kommer tillbaka.

Genom hela Bibeln, till och med före syndafallet, kan vi se hur Gud har ett träningsprogram i objektpermanens för sina barn. Livet i Eden beskrivs faktiskt inte som ett liv där Gud hela tiden visade sig. Gud vandrade inte alltid runt i Edens trädgård. 

Bibeln noterar ibland helt enkelt att Gud döljer sig. I Jesajaboken kapitel 45, vers 15, står det: »Du är sannerligen en dold gud, Israels Gud, som ger räddning.« Detta är också Jobs erfarenhet. Var han än söker finner han inte Gud (Job 23:8–9). Gud prövar för att stärka, ibland bara för att lära oss hur viktig han är.

Gud kan också dölja sig på grund av synden. Hos profeten Jesaja kan vi läsa: »Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett kort ögonblick, men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek, säger din befriare, Herren« (Jes 54:8). När Gud vänder sig från oss så att vi inte ser honom är slutmålet ändå att visa ännu djupare kärlek, en ännu kraftfullare och mer bestående nåd (Jak 1:12).

Vägen till livet med Gud, även vägen till förnyat liv med Gud, går genom död. Den går genom Kristi död, men den går även genom min egen »död«. Jesus säger: »Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han ska rädda det« (Luk 9:24). 

Trons mognad handlar mycket om objektpermanens i relation till Gud. Gud döljer sig för att hjälpa mig att utveckla en tro som inte är beroende av direkt återkoppling hela tiden. Han kan under perioder undanhålla mig andliga upplevelser för att jag ska se att relationen till honom inte främst består i vad jag känner. Till och med när jag syndar – är olydig och går min egen väg – och det ur ett perspektiv egentligen är jag som gömmer mig för honom, kan Gud använda samma »träningsprogram«. När jag vet att Gud är att lita på, att han älskar mig även när han inte »känns«, kan jag våga vända mig till honom fast jag vet att jag handlat fel. Hans frånvaro får mig att fråga efter honom. Och han kommer att göra sig påmind i mitt liv igen.

Om vi ser till den andliga vägledningen genom kyrkans historia så har »objektpermanens« i relation till Gud alltid varit ett viktigt tema. Luther talade om detta i termer av korsets teologi. 

Hela Carl Olof Rosenius välkända psalm »Ängsliga hjärta« (Svensk psalm 572) handlar om objektpermanens i relation till Gud. Tydligast är det kanske i vers fyra:

Vandra i trone, se honom icke,

detta är regeln, det bliver därvid. 

Korta minuter känslan åtnjuter, 

vad vi i sanning dock äga alltid.

Vår samtidskultur har tränat oss i att kräva snabba återkopplingar på livets alla områden. Vi klarar inte av att vänta på saker. Det vi inte får på en gång är inte värt att vänta på. Olika typer av förkunnelse och teologier i vår samtid har inte varit immuna mot detta. Tidiga versioner av framgångsteologin talade om att Gud absolut inte är gåtfull eller fördold. Du får allt det du ber om, bara du ber rätt: »Name it and claim it.« Samtidigt har vi teologier på rakt motsatta sidan av skalan som tagit bort allt övernaturligt och andligt. Där Jesus nästan enbart blir föredömet som inspirerar oss att förverkliga »Guds rike« genom våra egna satsningar. Här finns inget gåtfullt eller fördolt. Här finns bara det vi förverkligar genom att följa den goda agendan.

Den kristna andlighet som håller i längden och som hjälper oss att hantera livet innehåller en rejäl portion »objektpermanens«. Låt oss därför när vi lever i fastetiden inför påsk påminna oss om vår frälsare som på korset bar den totala gudsövergivenheten – »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?« Jesus bar den övergivenhet – att vara avskuren från Gud – som är ett verkligt hot. Med andra ord bar han vår synd och skuld. Hans verk gör att vi som hans barn aldrig är övergivna. Inte ens när Gud är tyst och frånvarande i våra liv handlar det om att han har övergivit oss. 

Det kristna livet innebär att bära ett kors, att mista sitt liv för att vinna det. Gud gömmer sig ibland bakom livets dimridåer för att hjälpa oss att utvecklas vidare från ett andligt småbarnsstadium där vi inte klarar av att Gud döljer sitt ansikte. Det är en förmån för oss att vi får lära oss att »även det timma tätaste dimma solen fördöljer, är solen dock kvar« (ur Svensk psalm 572, vers fem)!