Under det senaste året har en grupp kvinnor i Öjersjökyrkan utanför Göteborg – »Skogsbadarna« – mötts varje tisdag för att promenera och umgås i skogen. Av namnet att döma kan man lätt tro att deras träffar innehåller ett bad i sjön som ligger alldeles vid kyrkan, men så är inte fallet. 

– Vi »badar« helt enkelt i naturen, i Guds skapelse. Det händer så mycket i vår tillvaro, men här behöver vi inte prestera utan vi får bara vara, säger Gunnevi, vars man Eskil också varit med vid ett par av promenaderna.

– Vid ett tillfälle firade vi nattvard med Eskil på gräsmattan utanför kyrkan. Det var en sådan välsignelse då vi alla längtar så mycket efter ett normalt kristenliv igen, säger Gunilla. 

Denna tisdagsmorgon möter de upp mig utanför kyrkan med stora leenden och det behövs bara några minuter ihop med dessa fantastiska kvinnor för att förstå att de har något speciellt ihop. Deras gemenskap är slående varm och jag fick nästan direkt känna mig som en naturlig del av den. 

Två av »Skogsbadarna«, Gunilla och Kerstin, har även med sig sina hundar Lilly och Caesar som har en betydande roll i gruppens gemenskap. 

– Gud älskar inte bara människor utan även våra djur. Det är inte bara människor som Gud låter komma i ens väg, utan ibland även djur, säger Gunilla samtidigt som hon tar upp Caesar i famnen. 

Kerstin, som har en stark relation med sin pudel Lilly, kan verkligen relatera till det påståendet. Med en tår av tacksamhet i ögat berättar hon om när hon fick henne.  

– Lilly föddes på min födelsedag förra året då jag fyllde 75 år. Corona-viruset hade precis slagit ut och det gick inte att ha några tillställningar eller träffa människor. Det var nog meningen att jag skulle få henne precis då. 

Det var inte bara Lilly som föddes i början av corona-pandemin utan även denna idé att gå skogspromenader. Detta i en tid när det mesta tvingades ställas in och livet kändes tungt i allmänhet. 

– Att vi har kunnat träffas så här har varit veckans höjdpunkt. Man fick något att se fram emot och så känns det fortfarande. Under året som gått har det betytt väldigt mycket för måendet att få komma ut ur sin isolering och få träffas som kristna syskon tillsammans, säger Kerstin.

Hela platsen kring Öjersjökyrkan andas rofylldhet. Precis som för många andra som besökt platsen upplever jag det lite som en andlig oas. Jag märker hur jag tappar uppfattningen av tid och rum medan vi vandrar ner mot sjön och delar vackra samtal om livet.

Väl nere vid vattnet sätter sig kvinnorna på en bänk där prästen Anders-Petter Sjödin har ristat in Psalm 23 – Herren är min herde.   

– Att sitta på den här bänken och titta ut mot vattnet, sommar som vinter, det är en fantastisk upplevelse, säger Kerstin. 

Efter vår promenad sätter vi oss i Öjersjökyrkans fina uterum som de kallar »orangeriet« för att fortsätta vårt samtal över en fika.  

– Det är nästan så att jag vill beskriva den här platsen som mitt andra hem, men egentligen är det nog mitt första hem. Och att beskriva en tillvaro som ett hem är nog den starkaste beskrivning man kan ge, säger Gunilla med ett leende. 

Eva Lena tillägger:  

– Det har alltid funnits en atmosfär av utrymme mellan oss, om man vill eller behöver dela något. Men ofta har det inte behövts, ibland räcker det med att inte säga någonting och bara finnas till. 

Just enkelheten i deras möten tror Gunilla är en nyckel till att det har blivit så lyckade träffar. 

– Ingen har behövt känna att den behöver förbereda en massa saker utan vi träffas och promenerar under enkla och kravlösa former. Jag tror att vi alla skulle behöva den typen av mötesplatser. 

Kerstin kom med i denna gemenskap på ett särskilt sätt. Det började med att hennes make dog, vilket ledde till ett sorgesamtal som i sin tur ledde till att hon ville gå Alpha-kurs för att lära sig mer om kristen tro. 

– Jag glömmer aldrig den första dagen jag kom hit. Det kändes direkt som att jag hörde hemma här och sedan den dagen har jag kommit hit regelbundet och det har betytt så mycket. Jag har fått så fantastiskt fina vänner här. 

Hon hade förvisso sedan tidigare en viss relation till kyrkan genom åren, både under sina år utomlands där hon ibland besökte Svenska kyrkan men också vid vissa högtider. Men det är alltså först nu på senare år som Kerstin fått utveckla sin tro på riktigt. 

– Jag har alltid haft en längtan och någonstans en tro också. Men den har blivit mycket tydligare nu. Mina pojkar brukar säga till mig att de är så tacksamma att jag hittat till kyrkan för de märker vad det har fått betyda för mig, säger Kerstin. 

Gunilla och Inga-Lill råkade vara Alpha-ledare just då och fick välkomna Kerstin med ett leende i dörren den första dagen.  

– Det var en sådan tillgång för gruppen att Kerstin var med. Hon grät sig mer eller mindre igenom hela kursen. Eftersom hon vågade visa sina känslor öppnades hela gruppen upp, så sorgen kan faktiskt bli till något positivt i vissa speciella sammanhang. Det blev en särskild upplevelse för oss alla, säger Gunilla. 

Även Eva Lena kom med i kyrkans gemenskap via Alpha-kurs år 2005. 

– Jag hade gått igenom personliga kriser och då såg jag en annons om Alpha-kurs i en gratistidning som heter Kyrkfönstret och tänkte »det där måste jag gå«, säger hon och fortsätter: 

– Precis som Kerstin minns jag så väl den första dagen. Det var i Furulundskyrkan som ligger en dryg mil härifrån. Jag blev så berörd av altartavlan där Jesus välkomnar en med öppna armar. Konstnären namngav den till »Välkommen hem« och jag blir fortfarande rörd varje gång jag ser den, för det var precis så jag kände när jag såg den, säger hon samtidigt som hon får hålla tillbaka tårarna. 

Efter Alpha-kursen har Eva Lena hunnit vara engagerad i det mesta av kyrkans verksamhet och även blivit som en bonusmormor för en ungdom från ungdomsverksamheten. 

– Min tro har fyllt upp ett tomrum inom mig. Den betyder att jag inte är ensam – jag har ju Jesus vid min sida. Jag har öppnat dörren till mitt hjärta och fått släppa in Jesus i mitt liv och det har fört med sig så mycket glädje.

Öjersjökyrkan invigdes 2012 vilket gör den till en av Sveriges yngsta kyrkor. Sedan starten har det tillkommit en stor tillbyggnad med toppmoderna lokaler för att möta alla behov, inte minst storsatsningen mot barn och familj. Det sprudlar av liv på platsen och i skogen har några frivilliga passat på att bygga en extra parkering under pandemin »för att väckelsen är runt hörnet«. 

Denna kyrka kom till som en avknoppning från Furulundskyrkan, som även den är relativt ny då den invigdes 2001. Detta efter att prästen Anders-Petter Sjödin satt en kväll i Furulundskyrkan, som han också var med och startade upp, och fick ett tilltal från Gud: »Bygg en ny kyrka i Öjersjö.« Morgonen därpå ringde Lars Hjort, dåvarande kyrkoherden i Partille pastorat, till Anders-Petter och frågade om han kunde tänka sig att börja arbeta mot Öjersjö, vilket starkt bekräftade tilltalet. Redan från start var Anders-Petter tydlig med att det behövdes en engagerad grupp som var med på tåget att starta upp en kyrka i Öjersjö, och Ingalill och hennes man Ebher fanns med från start.  

– Jag kände direkt att jag ville vara med när Anders-Petter presenterade sin vision. I början samlades vi och bad och gick runt i området. Vi visste inte ens var kyrkan skulle ligga. När man tänker tillbaka till den tiden så har vi fått vara med om en fantastisk resa. Det har hänt så mycket positivt längs vägen som man kanske ibland tar för givet. Nu är vår kyrka en viktig och naturlig samlingsplats i området, säger hon. 

I början gick de också runt i området och frågade folket i Öjersjö vad de ville att kyrkan skulle bedriva för verksamhet. De flesta önskade att de skulle starta något för barnen, och så har det också blivit. 

– Efter att ha knackat dörr i flera timmar kom jag hem till min man Ulf och då sa han: »Vad skönt, nu är ni väl klara med det där.« Men jag hade bara hunnit med tio hushåll. Det finns en sådan nyfikenhet, hunger och längtan efter svar på frågor om livets alla skeenden, säger Gunilla. 

Vid dagens slut reflekterar jag över vårt möte; det gjorde mig djupt berörd att få ta del av Skogsbadarnas gemenskap. Det finns något vackert i att våga dela med sig av livets alla stunder tillsammans. Det svåra såväl som det enkla, det stora såväl som det lilla, det sköra såväl som det starka. 

• Della
• Twittra