Jag trodde att frågan om kvinnor som präster och ledare var färdigdiskuterad. En gång i tiden – när jag själv läste teologi – var den mycket aktuell. Så småningom när jag efter ett antal år i församlingstjänst blev lärare vid Johannelund mötte jag den knappast. Under mina sista år som lärare – åren efter pandemin – blev den dock aktuell igen, men på ett nytt sätt. Nu ställdes frågan inte som tidigare främst av den som kom från någon av de traditioner (högkyrkliga, gammalkyrkliga med flera) som historiskt varit tveksamma till kvinnor som ledare och präster. Nej, när frågan ställs i dag är det oftare av en ung man eller i vissa fall en ung kvinna som närmat sig kristen tro från en sekulär bakgrund. Tron har vuxit fram genom att man börjat läsa Bibeln, lyssnat på poddar, tagit del av föredrag på Youtube och diskussioner på sociala medier. Ett kännetecken för många av dessa nykristna är att de försöker ta Bibeln på allvar.
Då kommer frågan: Hur kan kvinnor vara präster, pastorer och ledare när Paulus i Första Korinthierbrevet (kapitel 11 och 14) så tydligt talar om att mannen är kvinnans huvud och att hon ska tiga i församlingen? Det är dessutom inte enda ställena (se till exempel Första Timotheosbrevet kapitel 2) som talar om kvinnans roll på ett sådant sätt att hon utesluts från att kunna vara ansvarig ledare över män.
Vad svarar vi på sådana frågor? Ett svar som ofta ges är att vi numera i vår kultur inte tänker så om kvinnors och mäns roller. Vi lever i ett jämlikt samhälle och tar med oss det synsättet in i kyrkan. Problemet är bara att den typen av svar oftast inte går hem hos den som ställer frågan. Man har ju just fått upp ögon för den alternativa nådens värld som Bibeln öppnat för en, där värderingarna ser så annorlunda ut jämfört med den samtid som man menar sig ha genomskådat. Att då hämta vissa värderingar rakt av från samtiden och låta dem trumfa Bibeln verkar inte trovärdigt.
Som protestantisk kristen kan jag bara hålla med. Den lutherska kyrkans bekännelseskrifter lyfter Bibeln som högsta norm för lära och liv. Ändå menar jag att kvinnor kan vara präster och ledare i församlingen – och att kulturen och samtidens värderingar på ett bibliskt och legitimt sätt kan komma in och hjälpa oss att hamna rätt. Hur går detta ihop?
Utan att förneka vad våra förnuft och samveten kan bidra med i framför allt etiska frågor, behöver vi börja i bibelmaterialet. När vi gör det tar vi hänsyn till att syndens verklighet hela tiden på olika sätt stör vår förmåga att tolka vad som är rätt utifrån skapelsen. Där Bibeln är entydig behöver vi i både läromässiga och etiska frågor vara entydiga. Ett exempel kan vara att Bibeln säger att det finns en enda Gud som vi ska tillbe. Ett annat exempel är att Bibeln i stort sett alltid framställer lögn som fel.
Där Bibelns material är mångdimensionellt – vilket det inte så sällan är – behöver vi i Bibelns efterföljd vara lika generösa. Bibeln ger exempelvis många olika typer av svar på frågan om vad Jesu korsdöd innebär. Det gör att vi har ett rikt förråd av goda beskrivningar som vi kan använda i vår kommunikation för att nå fram till människor med olika behov.
Hur är det då med frågan om kvinnor som förkunnare och ledare? Vad säger Bibeln? Här blir bilden än mer komplex. Här skulle jag säga att Bibeln är mer än mångdimensionell: den verkar till och med vara självmotsägande!
Redan i Gamla testamentet möter vi detta. Samtidigt som mannen i allmänhet framställs som den självklare ledaren både när det gäller religion, familj och samhälle, möter vi exempelvis Debora som var både profetissa och domare och därmed högsta ledare för Israel (Domarboken kapitel 4 och 5). Dubbelheten fortsätter i Nya testamentet. Samtidigt som Paulus i Första Korinthierbrevet ger kvinnan en tydligt begränsad roll, ger han kvinnor mycket framträdande roller i sina hälsningar i Romarbrevet (kapitel 16). Här har vi ett antal kvinnor som på olika sätt beskrivs som Paulus medarbetare. Junia kallas till och med apostel, det vill säga en församlingsplanterande missionär. (Vissa bibelöversättningar använder här tyvärr en sämre version av grundtexten som omvandlat kvinnonamnet »Junia«, som finns i de äldsta bevarade handskrifterna, till mansnamnet »Junias« – kanske för att det är så provocerande att tänka att Paulus kan kalla en kvinna för en apostel?)
Hur ska vi hantera Bibelns beskrivningar av kvinnans möjliga roller när de olika beskrivningarna glider isär på ett sätt som kan uppfattas som självmotsägande? Jag menar att det är Bibelns sätt att säga att vi här har att göra med det man kallar en »ordningsfråga«, det vill säga en fråga som kan lösas både på det ena sättet eller det andra beroende på vad som fungerar bäst i samtidens kultur.
I ordningsfrågor blir Bibelns ställningstaganden inte en »motkultur« till samtiden, vilket den ibland är i frågor som har med lära och etik att göra. När Bibeln på detta sätt kan verka självmotsägande är alltså frågorna överlåtna åt oss som församlingar och enskilda att, i relation till samtiden för evangeliets skull, hantera så klokt och smidigt som möjligt.
Åter till frågan om kvinnor kan vara präster och ledare. Svaret utifrån Nya testamentet menar jag är ett tydligt ja (även om jag kan förstå att man kan landa i andra slutsatser). Redan på Bibelns tid kan vi se att kvinnor i vissa kulturella situationer var ledare, också andliga ledare, i sina sammanhang.
Hur ser vår kulturella situation ut? Skulle det gagna evangeliet om kvinnor utestängdes från ledaruppdrag? Svaret menar jag är ett tydligt nej. Det skulle snarare hindra evangeliet om kvinnor inte fick vara ledare eller präster.
Denna typ av svar kan de unga nykristna som vill vara bibeltrogna ta emot. Det är ett svar som inte lämnar Bibeln bakom sig, samtidigt som det tar hänsyn till samtidens kultur.
Sammanfattningsvis behöver vi hjälpa varandra att förstå på vilket sätt Bibeln är auktoritet i våra liv, och när den hänvisar oss till kulturell anpassning för evangeliets skull. När Bibeln har tydliga öppningar för kulturell anpassning ska också vi ha det! Då får samtidens kultur på ett legitimt sätt spela en roll i hur vi tänker och arbetar – utan att den får ta över och göra oss som kyrka och kristna till ointressanta spegelbilder av samtiden.
